Linnea är mitt uppe i karriären och arbetar sedan något år tillbaka i en chefsposition på ett privat företag som marknadsanalytiker. Det är en karriär hon har klättrat i de senaste åren efter lång tid av studier varvat med både utlandsvistelser och kvällskurser för att få den erfarenhet hon ser som relevant för sin framtid. I privatlivet har hon en relation med Erik sedan tre år tillbaka, ett välskött hem och en stor vänskapskrets hon ständigt underhåller. Samtidigt arbetar hon ofta övertid, går en kurs en kväll i veckan i Software Engineering på universitetet i Göteborg och tar hand om sin mamma som är ensamstående och sjukpensionär med en djup depression och behov av både handling, städ och sällskap.
Linnea bedyrar genast då hon beskriver sin situation att allting egentligen fungerar väldigt bra och att tiden finns för att hinna med. Det är bara det att hon det senaste har känt att hon börjar tappa kontrollen lite och behöver hjälp att återfå den just nu. Då jag frågar henne vad som har fått henne att tappa den här känslan av kontroll i livet berättar hon att det kanske främst är den diskussion hon och Erik har hemma just nu. Han tycker att hon arbetar för mycket och har alldeles för lite tid för förhållandet. Dessutom vill han starta en familj med henne och skaffa barn tillsammans. Det vill Linnea också, men plötsligt vet hon kanske inte riktigt hur hon ska få livspusslet att gå ihop.
Överlag låter Linnea positiv i början till allt hon har att göra och menar att hon aldrig tidigare haft svårigheter. Dessutom upplever hon sig faktiskt som uppskattad när hon håller igång så här. Att arbeta hela dagen, plugga lite över lunchen, stanna kvar på jobbet någon extra timme, springa hem till sin mamma med lite mat och sedan skynda hem till Erik för att laga mat tillsammans om hon inte ska träffa någon väninna ser hon som en vanlig vardag och så som livet ska vara. Här någonstans brister Linnea ändå i utmattad gråt. Nu vill Erik ha barn och hur ska det bli om hon inte hinner med mer? Hon berättar någonstans här att inuti känner hon kanske en stor tomhet också på något vis som gör att hon ofta känner sig värdelös. Så hon måste få ihop det här med egen familj som hon längtar efter. Att skaffa barn är en av hennes drömmar och det är även det någonting hon måste göra nu snart.
Linneas behov av prestation
I våra första samtal tillsammans upprätthåller vi oss vid just den känsla Linnea har när hon beskriver tomheten inuti sig och tårarna överrumplar henne. Det är just i de där sprickorna då någonting brister som en kontakt med oss själva uppstår och det terapeutiska arbetet kan ta vid. Linnea fortsätter på så vis att utforska sin upplevelse av att det förmodligen är så alla har det i livet och att det är någonting som inte stämmer med henne när hon nu inte får ihop det.
Vi börjar benämna skillnaden mellan självförtroende och självkänsla. Att vi har en självbild med oss i livet som består av båda två, men att självkänslan handlar om vem vi är och att självförtroendet i stort handlar om vad vi gör. Linnea kommer fram till att hon ”gör” väldigt mycket, i vanliga fall är det någonting hon får en kick av, och hon konstaterar att det är när hon inte ”gör” något som tomheten smyger på alltmer och skapar den oro hon sitter med just nu.
Linnea blir tyst en lång stund under en av våra sessioner när insikten om att hon mår som bäst när hon fladdrar runt mellan sysslor och personer, är behjälplig och duktig, men att när hon nu ställts inför Eriks önskan om familj förstår att om hon inte längre klarar av att hantera allt det som hon ser som självklart så infinner sig den känsla hon i terapin börjat komma allt mer i kontakt med. Att hon inte duger längre. Att hon känner sig värdelös, tom och orolig inuti.
Vi benämner på så vis långsamt det som här är viktigt att sätta ord på: prestation. Linnea har ett gott självförtroende när hon presterar och är duktig, men hennes självkänsla sviktar och hon sätter mer och mer ord på hur dålig hon känner sig om hon inte presterar.
Den duktiga flickan – Tillbaka till barndomen
När vi setts några gånger blir det dags att börja gå djupare med Linneas prestationsbehov. Vi har vid det här laget pratat om Linneas självkänsla som prestationsbaserad och vi behöver ta reda på varifrån det ursprungligen kommer att Linnea enbart känner sig värdefull som individ när hon presterar. Barndomen är rumsligt dit jag som samtalsterapeut brukar gå då platsen för vår självbild skapas tidigt i samspel med våra föräldrar eller andra vårdnadshavare.
Det är i någon annans blick på oss som vi blir till.
På så vis blir vi tidigt speglade och får veta vem vi är genom våra allra första relationer och under den följande barndomen provar vi ständigt olika identiteter och söker längtansfull acceptans för vem vi är genom vår omgivning av föräldrar, kompisar och andra nära vuxna.
Vi håller oss dröjande kvar vid att Linnea genom vår tillbakablick inser att hon alltid har varit en duktig flicka i sin ursprungliga familj. Hon är uppväxt med både sin mamma och pappa och en tre år yngre syster, men föräldrarna skilde sig någon gång då Linnea var 12 år. Både hon och systern började då flytta fram och tillbaka mellan föräldrarna, men ett par år senare blev det så att systern valde att bo hos pappan, medan Linnea fortsatte att pendla, för att slutligen landa in i att bo mer hos sin mamma.
Jag lägger märke till att det blir smärtsamt för Linnea att prata om sin barndom. Hon sitter långt ut på kanten av soffan och drar sin hand oavbrutet genom det mörka håret. De ord hon först sätter på barndomen är att den var underbar och att ingenting någonsin saknades henne, men ju mer vi under följande sessioner gräver under ytan, desto mer krackelerar den bilden för Linnea. Vi betonar tillsammans att de flesta föräldrar gör så gott de kan och att de flesta av oss har något sår från barndomen, vilket inte är ett angrepp på någon föräldraförmåga. Det gör det lättare för Linnea att berätta och komma i kontakt med sina känslor under barndomen. Hennes föräldrar mådde inte så bra tillsammans, de bråkade mycket och var så upptagna av sina konflikter så Linnea kände sig kanske aldrig riktigt sedd och bekräftad som det lilla barn hon en gång var.
Linneas mamma var under perioder deprimerad och klarade inte av hemlivet och allt som hör därtill själv, medan pappan var driven, arbetade mycket och knappt syntes till i perioder. Därav började Linnea tidigt hjälpa till hemma och ta hand om sin mamma och sin yngre syster. Hon handlade, hon städade och var det stöd och sällskap som hon är än idag för sin mamma, medan pappans prestationer inte gick henne obemärkt förbi. Då föräldrarna gick separata vägar var Linnea i en mycket känslig ålder och hon minns att upplevelsen var att skilsmässan berodde på henne. Alltmer jagad pendlade hon mellan föräldrarna för att vara behjälplig och en budbärare för deras ilska gentemot varandra, någonting som resulterade i att Linnea blev mer en funktion än en person.
Insikten som långsamt blir allt mer uppenbar för Linnea är att den duktiga flicka hon alltid har varit och den prestationstrappa hon alltid har klättrat i har sin förklaring i att det var det värde hon kunde få i en familj som faktiskt varken såg eller lyssnade på henne som barn. Vi betonar tillsammans i terapirummet det viktiga i att alla barn är enormt smarta och tar till de överlevnadsstrategier de behöver för att kunna få någonting av det som är väsentligt i barndomen. Som att bli sedd, bekräftad, förstådd och få uttrycka sina egna känslor. Som att på så vis känna sig värdefull för den vi är och inte bara en funktion för vad vi gör. Det är vanligt att barn presterar för att kompensera för att få smulor av sina behov tillgodosedda och Linnea tystnar och låter tårarna få komma när hon ser hur hon har lärt sig att först när hon presterar och är duktig har hon något värde i sig själv för då har hon som liten flicka haft en funktion som hjälpt henne att känna sig bättre kring sig själv. Att ta hand om sin deprimerade mamma, hjälpa alla, vara duktig i skolan, prestera på jobbet, underhålla hela sin vänskapskrets och komma hem med fina betyg har varit en överlevnad i både hennes barndom och nu i det vuxna livet.
Med en ny insikt som behöver sjunka in lutar sig Linnea tillbaka i soffan och suckar som ett uttryck för den förståelse hon nu börjar få och den uppgivenhet denna förståelse medför i hennes presterande liv. Vad ska hon göra med den här insikten? Hur ska hon kunna omsätta den till någonting som omformar hennes känslor av värdelöshet kring sin egen person om hon inte ständigt är duktig och kapabel? Hur ska hon kunna härbärgera, stanna kvar i känslan och tåla att vara i kontakt med tomheten?
Linneas inre kritiker
Då vi under de kommande sessionerna går vidare med att börja nysta mer i Linneas mönster framkommer det tydligt att Linneas inre kritiker är högst påtaglig och gör sig hörd i ett mer eller mindre konstant brus av självkritik. Den inre kritikern kan beskrivas som den där rösten vi alla bär inom oss som ställer högljudda krav på oss och ser till att vi håller oss i schack i samhället i stort kanske, men framförallt i våra liv utifrån hur vi sedan vi var små har lärt oss att vi ska leva. Linneas inre kritiker är inte direkt så tystlåten av sig och den skriker högt på henne om hon så bara för en liten stund slappnar av, lägger sig i soffan och vilar eller väljer att inte ringa sin väninna som hon just nu stöttar i en relationskris. Den kallar henne lat och misslyckad och den skräder inte orden i sina försök att få henne att känna sig värdelös.
Det är här vi medvetet börjar arbeta i terapin för att Linnea ska kunna hantera att allt mer lägga den prestationsbaserade självkänslan åt sidan en gång för alla och kunna uppleva sig själv som duglig och värdefull utan att ständigt vara duktig. Linnea får i hemuppgift att vara ytterst vaksam och lägga märke till sin inre kritiker den kommande veckan. Hon behöver se när den dyker upp, vad den säger till henne och även fundera på att personifiera rösten och komma fram till vems röst det egentligen är. Veckan därpå kommer hon utmattad till min mottagning, slänger sig ner i soffan och har tagit uppgiften på yttersta allvar. Hennes inre kritiker har varit synnerligen aktiv så snart hon avviker från sin mall av prestation, men hon påpekar även att den faktiskt finns där och manar på henne även när hon är i sitt ständiga ”görande”. Hon nästan fnissar högt när hon påpekar att rösten har både hennes deprimerade mammas ständiga uppmaningar om hjälp och hennes pappas kommentarer om lathet så snart hon försöker ta det lugnt en liten stund. Hon skrattar sedan högt när hon beskriver en jobblunch i veckan då hon beslutat sig för att trotsa den inre kritikern och lagt pluggböckerna åt sidan, tagit en hel timme i solen på en uteservering med en kycklingsallad och inte gjort någonting alls. Hon menar att antagligen blev den inre kritikern så chockad av hennes beteende att den blev knäpptyst, vilket får oss båda två att brista ut i förlösande skratt.
Det är precis så här vi tillsammans ger oss i kast med den inre kritikern under de följande terapitimmarna. Vi skapar gemensamt en förståelse kring att Linneas inre kritiker inte är sanningsenlig och att den inte är hennes egen röst. Istället är den ett eko av barndomen och representerar Linneas överlevnad. Den har kommit till för att skydda Linnea som liten från smärtan av att inte bli sedd för den hon är, men nu behövs den inte längre då Linnea är vuxen. Linnea får öva på att visa den inre kritikern självmedkänsla och bemöta den fint när den slår på genom att exempelvis svara den inom sig med ”Jag hör att du är orolig för att inte räcka till just nu, men jag behöver sitta här med ansiktet vänt mot solen en stund nu och det är helt i sin ordning och alldeles okej för mig”. Sakta börjar den inre kritikerns mest högljudda motstånd lägga sig medan Linnea får börja öva på att säga nej och sätta gränser i sitt liv, samtidigt som hon låter sin egen inre röst mjukna och guida henne alltmer i den nya värld hon skapar för sig själv och sitt välmående.
Vem är jag om jag inte presterar?
Linneas process i terapin innebär att vi även behöver se över den mest fundamentala frågan vi ställer oss när vår prestation utmanas. Vem är Linnea när hon inte presterar? På så vis börjar vi skala av henne alla olika roller och identiteter hon har tagit sig i livet. Vi tittar närmare på den kunniga och ambitiösa chefen och marknadsanalytikern hon är, vi ser på den flitiga studenten, den duktiga dottern, den alltid lyssnande och hjälpande väninnan och den perfekta flickvännen.
Det är en sårbar process vi går in i här, men Linnea beskriver sig som nästan befriad i insikter hon får om att hon kan låta bli det där stöttande samtalet med väninnan en kväll utan att det slutar i ilska från väninnans sida. Hon kan också sitta och äta lunch i solen och ändå vara lika uppskattad i sin chefsroll. Likaså och främst börjar hon sakta förstå att hon kan vara älskad av Erik även om hon ligger i soffan och slappar en kväll och struntar i att laga en trerätters middag en tisdagskväll. Världen går inte under om hon är ledsen en dag och själv behöver stöd. Kanske är det den sårbarheten Erik har längtat efter att få se? Kanske kommer de så mycket närmare varandra nu inför äventyret att skapa en familj tillsammans?
En analys av Linneas mönster
Genom min helt fiktiva berättelse om Linnea som går i terapi för en prestationsbaserad självkänsla framkommer ett mönster ganska tydligt och det har varit min intention att visa det mönstrets funktion. Prestationsbaserad självkänsla kan liknas vid en bränsletank med ett hål i botten. Hur mycket vi än häller i den här bränsletanken med prestation på prestation så tar bränslet ändå slut snart och måste hela tiden fyllas på för att vi inte ska känna tomhet och komma i kontakt med smärtsamma känslor av att inte duga som vi är. Det vi gör i min samtalsterapi är att täppa igen det där hålet under bränsletanken så att en grundtrygghet kan byggas upp och du som går i terapi hos mig kan börja känna dig värdefull precis som du är.
Prestation kan liknas vid en oändlig trappa som leder vidare uppåt och som i sin oändlighet aldrig tar slut. Just när du tar ännu ett kliv och tror att du snart är uppe på toppen av avsatsen i livet där den vackra utsikten finns så inser du att trappstegen går vidare uppåt och att de kanske även blir fler och fler ju högre du tar dig? Prestation har en tendens att bara fortsätta och bli mer och mer förödande om vi inte lär oss att hantera den som en vacker urkraft och motivation, men inte som det slutgiltiga kvittot på vem vi är som människor.
