Imago och anknytning: Från konflikt till kontakt

Utanför har skymningen precis fallit och ljuset är fortfarande milt och nästan ömtåligt skirt medan vårens skuggor djupnar alltmer och fångar dagens övergång till natt. Inne står ni i köket och lagar mat tillsammans i det varma skenet från punktbelysning över köksön. Det är fredag, ni har skalat av er alla lager av veckans stressmoment, tänt stearinljus och smuttar på varsitt glas vitt vin som passar till kvällens skaldjursrätt. Ni skrattar, kanske rör ni vid varandra. Kanske lägger ni en varsam hand på en axel eller en midja och kanske känns kvällen som ett andrum ni båda två behöver just nu. Stämningen är lättsam och lekfull. Maten på spisen doftar himmelskt. Du ler med hela ansiktet och känner en nästan sprittande glädje i bröstet.

Sedan vet ingen av er vad det är som händer. Plötsligt kommer ord i vägen. En kommentar, en hård blick. Du upplever den välbekanta känslan av oro som bubblar upp och sprider sig i kroppen. Han står där vid spisen med bortvänd rygg, du vet inte hur du ska nå honom och du hör dig själv höja rösten medan det sista ljuset utanför era fönster långsamt sipprar bort och blir till natt. Han svarar dig iskallt, vill inte se på dig och snart är grälet i full gång ännu en kväll i raden av liknande kvällar. Ni vill kanske båda två fånga någonting viktigt i det som ni knappt ens vet vad ni bråkar om, men det glider er som oftast ur händerna medan skaldjursrätten kallnar på spisen och den fientliga stämningen stegras. Du skriker nu, du hör din röst slungas ut i tomma intet. Någonting brister i er ännu en gång. Han vänder sig mot dig och låter även sin röst i lugn och iskall ton ta plats i en kaskad av dräpande svar innan han vänder på klacken, går ut ur köket och medan ytterdörren smälls igen hårt efter honom skyndar du efter, ropar högt och ber honom att inte gå. Det är alltid det du gör. Med ångest i maggropen sjunker du sedan ner på hallgolvet bakom ännu en stängd dörr och låter tårarna få rinna fritt längs kinderna.  

Imago – En spegel av våra egna sår

Imago är en form av parterapi som grundades av paret Harville Hendrix och Helen LaKelly Hunt på 80-talet i USA. Den bygger på det latinska ordet Imago, vilket betraktas som den omedvetna bild vi alla fått med oss redan från barndomen av kärleken. Den har uppkommit genom våra tidiga erfarenheter av att vara i nära relationer med andra, oftast våra föräldrar, och utifrån det som har hänt oss som små.

Mer eller mindre alla barn har med sig någon form av psykologiska sår från barndomen, men för vissa barn är dessa djupare än för andra. Det kan handla om att inte ha känt sig trygg eller att inte ha upplevt tillit som barn. Det kan röra sig om att inte ha blivit sedd, hörd eller förstådd, eller att inte ha fått hjälp med att uttrycka eller reglera känslor. Det kan även vara hotfulla situationer och miljöer vi har vuxit upp i. Det skapar i sin tur bland annat intensiva emotioner av skuld och skam, upplevelser av att inte duga, eller av att inte ha något värde i oss själva och därmed inte kunna älskas. Det leder till olika strategier såsom beteenden i form av försvarsmekanismer som gör att vi exempelvis anpassar oss, presterar, eller bygger murar av undvikande.

Vi får därmed våra första grundantaganden om oss själva under vår uppväxt och Imago är den omedvetna bild vi bär med oss om den idealiserade partnern som ska hela oss och läka alla våra sår och ge oss allt det vi inte fick när vi var små i den ursprungliga relation där vi lärde oss hur det är att vara nära någon annan. Imago är på så vis nära förknippat med anknytningsteori, men ser även på sår vi kan få på andra utvecklingsstadier i barndomen. 

Enligt Imago söker vi alltså den idealiserade partnern som kan läka alla våra sår, men istället faller vi för partners som har drag av de egenskaper och det beteende som vi sårades av som barn. Det finns en oerhörd attraktion just i det som är omedvetet igenkännbart och som trots egentlig otrygghet och brist i barndomen varit en normaliserad trygghet för oss.

Imago förklarar på så vis hur vi söker efter en kärlekspartner som ska ge oss allt det vi behöver och trots det attraheras vi till någon som speglar våra sår genom att upprepa det som har sårat oss. Det innebär att vi hamnar i ständiga konflikter i förhållandet där det vi bråkar om spelar mindre roll än de sårande mönster i dynamiken som skyddar underliggande smärtsamma känslor, vilka är det viktigaste att se närmare på. Imago vill på så vis terapeutiskt bygga broar mellan oss som par och skapa den läkning vi egentligen behöver när vi sätter upp samma djupare konflikter och mönster på samma scen gång på gång i våra liv. Både du och din partner har därmed drag som partnern har sårats av som liten och därav triggas ni så lätt av varandra. Imago är en metod för läkning och arbetar med att ni får möjlighet att läka era sår tillsammans och skapa djupare kontakt.

När tryggheten vacklar – Anknytningens olika ansikten

Anknytning som det känslomässiga band vi behöver till andra för att överleva är oerhört ursprungligt och någonting vi försöker skapa så fort vi föds och ser dagens ljus som små. Det har ett avgörande biologiskt överlevnadsvärde att någon tar hand om oss känslomässigt, ger oss trygghet, tröst, närhet, skydd mot hot och faror och får oss att känna oss sedda och förstådda, samt lär oss att reglera våra känslor, uttrycka oss och bli självständiga individer så småningom. Det är här våra föräldrar kommer in och skapar vår första upplevelse av att ha en relation. Den upplevelsen är sedermera grunden till våra vuxna kärleksrelationer. 

De allra flesta sådana relationer blir trygga för barnet och lägger på så vis grunden till ett anknytningsmönster som i det vuxna livet fungerar som en sköld mot de svårigheter vi alla tvingas gå igenom. Men ibland brister det i det som inom anknytningsteorin kallas för föräldrarnas omvårdnadsbeteende, då barnet inte i lika hög grad får sina känslomässiga behov tillgodosedda. Det i sin tur skapar otrygga anknytningsmönster som gör att vi går in med sår och mönster i vuxna relationer. Dessa mönster ska emellertid inte ses som personlighetsdrag eller en personlighetstyp utan våra helt egna inlärda biologiska system för överlevnad som lätt triggas då vi upplever oss hotade emotionellt i nära relationer. Då trappas våra mönster av försvar upp och resultatet blir ofta att konflikter seglar upp gång på gång.

Den ambivalenta längtan efter närhet och det undvikande behovet av avstånd   

Kanske har du vuxit upp som barn och känt dig ständigt orolig i nära relationer? Gått på tå och anpassat dig för att bli omtyckt för att i förlängningen inte bli lämnad? Kanske är du oerhört rädd för övergivenhet och kan gå till vilka extremer som helst för att förhindra det du fruktar mest? Förmodligen är du då den som längtar efter emotionell intimitet så mycket att du försakar allt annat som du som person kan vara och göra självständigt. Du behöver närhet som känsloreglering och är mer på besök i andras känslor för att stämma av och läsa av än du är i dina egna. Du kan även ha en koppling till högkänslighet. Du tar med all sannolikhet för stort ansvar för andras känslor och kan inte vara i dig själv om någonting går snett i din relation. Du längtar efter en trygg hamn, men hur nära du än kommer består oron och du är ständigt aktiverad och beredd på att någonting ska gå fel. Du är dessutom uppsökande i din relation och behöver gång på gång fyllas på med bekräftelse eftersom du har svårt att bekräfta dig själv. Du kan uppfattas som klängig och dramatisk av din partner och i konflikter är det du som eskalerar och maximerar grälet ni hamnar i, men du vill ju bara komma nära och upplever att din partner inte förstår dig. Brist på närhet ger dig panikkänslor som gör att du kan stöta bort din partner trots att du ingenting hellre vill än att vara djupt älskad.

Du har då en otrygg ambivalent anknytning. Ditt anknytningssystem går ständigt på högvarv och du är ytterst vaksam på minsta lilla tecken på avvisande från din partners sida, vilket gör att du ständigt söker intensiv kontakt för att förvissa dig om att du fortfarande är älskad. Dina strategier kan vara desperata försök till känslomässig närhet när oron river i dig, men brukar ofta sluta i det motsatta – i förlorad kontakt och konflikter. Förmodligen har du vuxit upp med en förälder som har villkorat kärleken. Du har inte fått dina emotionella behov tillgodosedda på ett förutsägbart och pålitligt sätt och din förälder har kanske funnits där för dig ibland, men lika snabbt växlat till att inte vara det. Du har då lärt dig att för att få det du behöver måste du ständigt vara nära och klänga för du vet inte när du kan få dina behov tillgodosedda. Strategin är då redan sedan barnsben att anpassa dig, vara duktig, vara omhändertagande och möta upp din förälders behov istället för tvärtom. Du har lärt att lämna dig själv för andra. Resultatet blir brist på trygghet och brist på tillit till andra människor. Kanske känner du att du inte duger och att du inte är värd att älska djupt inuti?

Kanske har du istället vuxit upp som barn och lärt dig att backa, att dra dig undan känslor och försvinna in i slutna rum i ditt eget inre? Du har då möjligtvis enbart känt en tystnad och en tomhet i ett vakuum av djupare kontakt med din förälder? Kanske har flykten bort alltid varit någonting som lockar? Du har förmodligen svårt att komma andra människor känslomässigt nära och det här uttrycks speciellt i kärleksrelationer. Med dina vänner är det ofta lättare, men med en partner blir det svårt. Du behöver din självständighet och klarar dig bra själv. I en relation kan du dras med av passionen i början, men senare skräms du av din partners starka känslor, vilket får dig att backa och undvika. Ibland går du från relation till relation, men stannar aldrig kvar när känslorna från din partners sida pockar på och ditt flyktbeteende aktiveras. Eller så blir du kvar i en relation, men behåller din självständighet på bekostnad av relationen i sig. Du har sannolikt svårt att uttrycka känslor eftersom du aldrig lärt dig det när du var liten och du upplever sådan närhet som obehaglig. Emotionell intimitet är mycket svårare för dig än sexuell intimitet. Du minimerar ditt anknytningsbeteende, försöker möta emotioner med kognitioner och i konflikter är det du som går och smäller igen dörren efter dig. Du känner dig inte förstådd av din partner och upplever försök till närhet som att du blir invaderad och inträngd i ett hörn. Din avstängdhet skapar svårigheter för någon att nå dig.

Du har då en otrygg undvikande anknytning. Ditt anknytningssystem är minimerat och du tenderar att dra dig undan och undvika känslomässighet i nära relationer. Du känner dig nästan fysiskt invaderad av din partners behov av närhet och stänger ner ditt nervsystem för att skydda dig själv. Förmodligen har du haft en förälder som på ett ganska övergripande plan inte har kunnat möta dina känslomässiga behov som barn. Du har kanske blivit bortskuffad eller fått lära dig att känna skam när du har sökt närhet. Din förälder har kanske inte mått bra själv eller haft tid för dig och på så vis inte kunnat vara din trygga hamn. Du har då tidigt lärt dig att klara dig själv även om du kanske inuti har känt ilska som har agerats ut på andra håll än hemma. Din strategi att hålla dig undan och inte be om kärlek är ofta som ett litet barn ett försök att åtminstone kunna få den om du verkligen behöver det. Kanske har du fått det eller så har det inte förekommit i din familj. Du har kanske lärt dig att prestera eller vara rolig för att bli sedd. Du har förmodligen inte fått tillfälle att uttrycka dina känslor och du kanske känner att du har fått lära dig att bli vuxen själv. 

I din vuxna kärleksrelation kanske du anpassar dig som ett försvar för att slippa känna. Du arbetar kanske mycket, behöver stort utrymme och ett överflöd av egentid. Du är inte emotionellt närvarande i relationen så ofta även om du kanske innerst inne har en längtan efter det. Du har lärt dig att närhet kan vara överväldigande och ofta smärtsamt och din strategi är att backa undan och reglera dina känslor själv. Resultatet blir även här brist på trygghet och brist på tillit till andra människor. Kanske känner också du att du inte duger och att du inte är värd att älska djupt inuti? Kanske är det bara svårare för dig att komma i kontakt med det?

Imago och Anknytningsdansen – Vem jagar och vem blir jagad?

Genom att knyta samman Imago med anknytningsmönster går ofta relationer med hög grad av konfliktnivå och stora svårigheter med att skapa kontakt att förklaras på ett djupare plan. Attraktionen mellan just den ambivalenta och den undvikande anknytningen är ofta intensiv och svår att stå emot. Här uppstår passion omedelbart och på min mottagning i Göteborg ser jag ofta par som med dessa anknytningar beskriver början på relationen som omvälvande, känslomässigt uppfyllande och helt underbar. Det beror på att ni egentligen har liknande sår i grunden, och det finns en stark igenkänning i just det. Ni dras till varandra. Ni ser varandras olikheter som attraktiva. Kanske älskar du som ambivalent lugnet och stabiliteten den undvikande står för? Och du som undvikande ser nog din nya älskades nära tillgång till känslor och spontanitet som en frisk fläkt i ditt liv? Att ni har skilda strategier i era mönster framkommer först en bit in i relationen och ofta kan ni båda två förbluffade undra över vad som egentligen hände från passionens rus till uppvaknandet i en smärtsam kontaktlöshet där grälen avlöser varandra och ingen av er någonsin känner sig förstådd. Tillsammans är ni då egentligen en perfekt storm för tillväxt, men även för djup smärta. Det kallas dansen mellan ambivalens och undvikande. 

Plötsligt blir det ambivalenta sökandet efter närhet för att dämpa ångest en trigger för dig som är undvikande. Du känner dig kvävd och uppäten av den känslomässiga stormen som kommer din väg, vilket gör att du backar och drar dig undan. Du gör det för att en emotionell närhet har varit otrygg och hotfull för dig som liten. Det har inneburit att du kommit i kontakt med fruktansvärt smärtsamma känslor av att inte duga, inte vara värd att älska och att inte bli förstådd i dina behov. Nu väcks kanske samma gamla känsla till liv, även om det sker helt omedvetet. När din partner överröser dig med intensitet och känslor förstärker det din barndoms djupa antaganden om dig själv och flykten blir din enda utväg för att slippa komma i kontakt med de känslorna.

När den undvikande flykten i form av uppvisad kyla, nedstängdhet eller ett rent fysiskt avståndstagande genom att lämna rummet för att inte känna smärtan plötsligt är ett faktum så triggar det den ambivalentas allra djupaste sår. Du är tillbaka i din barndom och känner dig övergiven, desperat nästan och utan möjlighet att reglera dina stegrande känslor själv eftersom du har ett behov av att samreglera med din partner. Även du kommer i kontakt med dina underliggande bilder av dig själv av att inte duga och inte vara värd att älska och i affekt söker du ännu mer intensiv närhet, ditt fokus smalnar och du klänger dig fast, ber om kärlek, springer efter partnern som lämnar rummet och går sönder i tusen bitar när du inte känner dig förstådd. Det i sin tur triggar din partners undvikande ännu mer och så fortsätter det.

Här kommer Imago in och förklarar dansen mellan ambivalens och undvikande genom att sätta ord på att vi ofta trots vår idealiserade partner söker oss till någon vars anknytningssystem passar vårt eget så vi kan återskapa den ursprungliga dynamiken och sätta upp vår barndom på samma scen igen. Ju mer den ena jagar, desto mer drar den andra sig undan, vilket skapar ett ännu större försök till kontaktskapande som fallerar ännu mer när den andra stänger ner. Det betyder emellertid inte att någon av er gör fel eller är fel. Båda två använder helt enkelt de strategier som inneburit överlevnad när ni var små. Det sitter i ryggmärgen, men fungerar inte speciellt bra i vuxna relationer. Det som är det fina här är att genom metoder i Imago kan ni två upptäcka oerhörd förståelse och empati för varandra om ni arbetar med era djupare sår och inte bara de mönster ni använder er av som försvar. Våra hjärnor påverkar varandras nervsystem och genom det har ni den unika möjligheten att läka tillsammans och skapa den kontakt ni längtar efter.

Vad var det egentligen som hände i köket den där fredagskvällen?

Allt började ju så bra. Fredagkväll, vitt vin och skaldjur på menyn. Tända stearinljus och en vårkväll med skymning. Lekfull stämning, som plötsligt förbyttes i ett eskalerande gräl, hårda ord och iskall tystnad. Ni har gjort det förut. Ni vet att det resulterar i tårar och stängda dörrar. Ni dansar er dans och spelar upp ert drama i köket ännu en kväll. Sedan går ni vidare tills samma situation uppstår igen. Och igen.

Men om ni istället ser bortom vad grälet handlade om just ikväll? Om ni ser bortom orden, den höjda rösten och den hårda tystnaden? Om ni försöker närma er era egna smärtpunkter? Kanske var då ditt skrik som slungades ut mot tystnaden ett litet barns rädda rop av ”Snälla lyssna på mig, jag är så rädd för att bli övergiven!” Hans kyliga tystnad kunde då kanske översättas till ”Jag är så rädd för att jag aldrig duger som jag är och för att bli kritiserad så jag kommer ändå alltid göra dig besviken!”. 

När ni börjar komma till en punkt där ni kan se varandras sår och rädslor så är ni på ett ställe där er dans tar slut. Det är där ni behöver vara och det är där kontakten ni längtar efter finns.

Från reaktion till dialog: Vägen framåt

Imago arbetar med dialogen som ett effektivt verktyg för att gå till botten med det som händer i parrelationer när kontakten brister och dansen fortgår. Kommunikationen står i centrum på så vis och vi bromsar gemensamt ned samtalen så ni hinner känna efter vad som händer under ytan och utforska de outtalade känslorna bakom bråken för att kunna omdefiniera dem till anknytningsbehov. 

Tillsammans får ni på så vis möjlighet att i en skyddad zon av dialoger lära er att lyssna aktivt, spegla och validera er partner. Genom det empatiska mötet ni får när ni kan lämna er själva för en liten stund och se er partner inifrån kommer oerhörd läkning för er relation. I parterapin arbetar vi med att ni båda två ska få syn på era mönster, förstå var de kommer ifrån och börja formulera era behov för att kunna avsluta er anknytningsdans en gång för alla. Kärlekens terapi är helande och trots att det är en smärtsam process ger det er en helt ny dimension i er relation när ni läker era sår tillsammans och hjälper varandra. 

Parterapi i Imagos regi innebär att rikta strålkastarna bort från partnerns fel och brister och istället lysa upp de sår som behöver läkas för att ni ska kunna nå varandra igen och på ett sårbart och empatiskt sätt slutligen kunna känna er förstådda. Vill ni prova Imago så är ni välkomna i parterapi hos mig på min mottagning vid Järntorget i centrala Göteborg eller Online. Som ett första steg erbjuder jag alltid ett introducerande parsamtal på 90 minuter till ett reducerat pris.