Det tomma barnrummet – En scen om att inte ha blivit känslomässigt sedd
Han kör långsamt in på uppfarten och parkerar där han alltid brukar ställa bilen på baksidan bredvid garaget med uppsikt mot den fina tvåvåningsvillan. Motorns brummande upphör tvärt och tystnaden breder ut sig i bilens dunkel medan han vänder blicken mot de höga fönstren på nedervåningen, från vilka ljuset flödar ut i februarimörkret. Där inne ser han rörelse, värme och aktivitet. Sofia rör sig snabbt innanför de upplysta rutorna med händerna fyllda av tallrikar och bestick, fullt upptagen av att duka middagsbordet och kanske omedveten om att han sitter utanför och betraktar henne och livet de lever tillsammans på avstånd. Han tycker om att sitta så här en stund innan han tar klivet in i sitt hemliv. Det är som att han behöver mentalt förbereda sig på den livlighet och glädje som situationen utstrålar och som han aldrig har förstått hur han skulle kunna bli en del av. Så han sitter kvar i bilen, andas omärkligt och låter några sekunder till få ticka förbi innan han stänger bildörren ljudlöst bakom sig.
I hallen tar han av sig skorna, hänger av sig jackan och går tvekande mot köket där Sofia står med ryggen mot dörröppningen vid den nya köksön och steker ljuvligt doftande köttbullar medan diskmaskinen surrar och en slagdänga på radion skvalar. Han hör henne lågmält nynna med i sången och barnens skratt från övervåningen ekar inuti honom medan han står kvar som fastfrusen i dörröppningen och betraktar livet han borde kunna vara en levande del av. Istället känner han sig som en öde åker inuti och när Sofia plötsligt vänder sig om och får syn på honom ryggar han nästan tillbaka ett ögonblick innan han snabbt svarar henne att han hämtat kemtvätten han lovat, men att den är kvar i bilen. Sofia ler, ropar på barnen och plötsligt är han omgiven av uppsluppna små röster och maten som ångande ställs på bordet.
De äter tillsammans som de alltid gör om kvällarna när han kommer hem från jobbet. Barnen pladdrar på och kivas vid bordet. Lilla dottern spiller ut mjölk och han torkar mekaniskt upp den medan han hör sorlet från sin familj i sin isolerade och kontaktlösa ensamhet. Sofia stryker honom varmt över kinden och försöker få med honom i pratet, undrar över hans dag och hur han har haft det. Han fastnar i orden och när sonen kommer med sin teckning vänds Sofias uppmärksamhet genast mot honom istället. Han är tyst. En del av familjen och ändå inte. Trots det längtar han efter närhet och kontakt. Han ser på med en oväntad klump i halsen när Sofia tröstar dottern över någon liten barnasorg. Det är någonting i självklarheten som berör honom, hur barnet söker sig till henne utan att tveka och hur Sofia låter allt annat vänta. Känslan passerar snabbt genom honom utan att han riktigt förstår vad den betyder. När Sofia vänder sig mot honom igen och frågar om hans dag så mumlar han mest någonting, rycker uppgivet på axlarna. Dagen har varit bra och ingenting speciellt har hänt. Sedan reser han sig för att ta hand om disken medan pratet fortgår bakom hans rygg.
Det ska läsas sagor för barnen och Sofia är på väg ut ur köket följt av ivriga små ansikten som i trygg förvissning tar hennes hand och följer henne uppför trappan. Kvar står han med händerna i diskvattnet och lyssnar till deras röster som långsamt blir allt avlägsnare. Allt han längtar efter finns egentligen så nära. Ändå känns avståndet oändligt. Utanför fönstren sveper februarimörkret över trädgården och någonstans inom honom breder fortfarande den där ödsligheten ut sig där ingenting växer och där han fortsätter diska alldeles ensam i köket.
Vad är det som händer här?
Mannen i berättelsen är omgiven av människor som älskar honom. Ändå har han svårt att känna sig nära dem. Han distanserar sig, betraktar på avstånd och finner ingen möjlighet att skapa djup kontakt med sin familj. Han känner sig möjligen som en utomstående iakttagare i livet i stort, som om allt det där av närhet, skratt och kärlek är någonting han tittar på genom en liten springa i vardagens väv. Någonting vackert som emellertid inte gäller honom. Kanske känner han sig innerst inne kontaktlös, betydelselös eller rentav inte värd kärlek och att bli älskad för den han är. Han lever i osynlighet i en intensiv längtan efter att kunna uppleva att han faktiskt betyder någonting. Istället drar han sig undan, känner sig otillräcklig, tom inuti och förödande ensam i sitt innersta. Han kritiserar kanske sig själv hårt, är ofta känslomässigt avstängd och lever i ett eget utanförskap med en långsamt molande ångest och känslan av att någonting saknas.
I sin barndom har mannen, som en gång var en liten pojke, förmodligen inte fått det rent känslomässiga han behövde och kanske skulle hans uppväxt då bäst kunna karakteriseras av det han aldrig fick. Kanske saknades det någon som såg honom. Någon som stannade upp. Någon som faktiskt frågade och som väntade på svaret. Någon som hjälpte honom att förstå det han kände, gav tröst och vägledning och lärde honom att hans inre värld var värd att ta på allvar och att han själv i förlängningen var värd att älska.
Inom den terapeutiska metoden schematerapi skulle mannens sätt att uppleva sig själv och sina relationer kunna förstås utifrån ett livstema som brukar beskrivas som känslomässig försummelse.
Det innebär att ett barn ofta upplevt omfattande kontaktlöshet vad gäller sina
känslomässiga behov från vuxna i omgivningen. Brist på uppmärksamhet, bekräftelse, närhet, empati, känslomässigt stöd och guidning i livet kan ha saknats helt eller enbart stundvis funnits till viss grad och barnet har kanske på så vis från tidig ålder fått lära sig att växa upp och bli vuxen själv utan det stödsystem i relationer som skapar trygghet och meningsfullhet. Som vuxen efter att ha genomlevt en barndom i ett känslomässigt vakuum finns då ofta en stark längtan efter samhörighet som motvikt mot ett emotionellt upplevt utanförskap, intensiva känslor av att vara isolerad, distanserad, ensam innerst inne och att det inte finns någon där som kan bryta erfarenheten av att inte vara förstådd, unik eller speciell för någon.
Som vuxna med en barndom av känslomässig försummelse är vi ofta kapabla, självständiga och välfungerande på ytan, samtidigt som vi bär på en djup inre känsla av ensamhet och tomhet inuti. Kanske håller vi distans till andra och undviker nära relationer, finner fel på dem vi träffar för att kunna hålla vår distans eller så söker vi oss till emotionellt kyliga relationer där vår upplevelse av inre bristfällighet inte behöver aktiveras. Även i varma och kärleksfulla nära relationer håller vi distansen och är inte tillgängliga på ett sårbart och öppet sätt. Vi skyddar vår inre bräckliga längtan efter genuin kontakt med besvikelse över att inte bli förstådda eller ibland krävande anklagelser om att inte vara älskade av vår partner. Vi kanske bär på vår längtan, men har svårt för att be om det vi behöver i sårbarhet och att kunna ta emot det när vi väl blir erbjudna det. Det märkliga med kärlek är nämligen att den kan finnas överallt runtomkring oss utan att vi för den skull förmår oss att känna den.
Att vara älskad och att kunna känna sig älskad är inte alltid samma sak. Det tomt ekande barnrummet finns ofta kvar inom oss trots att vi lämnat det sedan lång tid tillbaka.
Vad är schematerapi? – En bro mellan nutid och dåtid
Känner du igen dig i att du ibland i vissa situationer triggas till starka reaktioner som väcker ett enormt känslopåslag helt utöver vad som krävs, och som du knappt förstår eller vet varifrån det egentligen kommer? Ofta handlar sådana triggers om emotionella händelser i det förflutna och speciellt i barndomen som väcks till liv när vi minst anar det och som samtidigt har någonting viktigt att säga oss om vem vi är utifrån vad vi har varit med om tidigare. På så vis kan schematerapi ses som en läkande bro som spänner över tid mellan nutid och dåtid då metoden knyter samman tidiga upplevelser av världen vi blivit till i med hur vi fortsatt tolkar och agerar i vår vuxna omgivning här och nu.
Schematerapin grundades under 1980- och 90-talet av den amerikanske psykologen och psykoterapeuten Jeffrey Young, som ursprungligen arbetade väldigt nära Aaron Beck, grundaren av den traditionella kognitiva terapin och en av personerna bakom framväxten av den kognitiva beteendeterapin (KBT). Young upplevde att även om den traditionella formen av KBT fungerade effektivt för att förändra tankemönster och beteenden här och nu, så var en viss typ av människor ändå inte hjälpta eftersom det inte räckte för dem att förstå sina svårigheter på ett intellektuellt plan då de trots det satt fast i sina smärtsamma mönster på ett känslomässigt plan. För att kunna gå djupare integrerade Young KBT-strukturen med delar från den psykodynamiska teorin, anknytningsteorin och gestaltterapin till det som idag kallas för schematerapi och som har ett uttalat fokus på barndomens känslomässiga brister och hur dessa formar oss till de vuxna vi är idag.
Beteendeterapi och barndom – Hur går det ihop?
Att beteendeterapin arbetar med barndomsmönster kan lätt låta som paradoxalt då KBT ofta förknippas med nuet, hemuppgifter och konkreta verktyg för att bryta mönster. Här ses dock schematerapin inte som att vi enbart pratar om barndomen för att få insikt och förstå den, utan här ses barndomen som nyckeln till att förändra beteenden i livet här och nu.
Beteendeterapin bygger nämligen huvudsakligen på inlärningspsykologi och ser närmare på vår inlärningshistoria. Det innebär att de sätt vi reagerar på i vårt liv idag har vi lärt oss för att överleva och hantera den unika miljö just vi har befunnit oss i vår barndom. Ett barn som exempelvis växer upp i ett känslomässigt vakuum eller i en miljö präglad av otrygghet, tvingas lära sig specifika strategier för att helt enkelt överleva känslomässigt. Så när vi i schematerapi går tillbaka till barndomen försöker vi framförallt blottlägga var och hur denna inlärning skedde. Genom att förstå de ursprungliga såren blir det förståeligt varför vi triggas så starkt idag och först då kan vi på ett medvetet plan börja bryta de gamla automatiserade beteendena i vår nutid. Självinsikt har härmed funktionen av att funktionellt användas för att lära oss göra annorlunda och må bättre i våra liv, trots att förståelsen för oss själva i sig även blir till en vinst naturligtvis.
Schematerapi utformad för komplex problematik – Arvet från Borderline
För att förstå schematerapins djup och struktur kan det vara bra att veta att den ursprungligen utformades specifikt för att behandla personer med Borderline, eller Emotionellt instabilt personlighetssyndrom (EIPS), som diagnosen heter numera på svenska. Den innebär att leva i både en inre och yttre värld som är oerhört känslomässigt stormig. Präglad av bland annat kroniska tomhetskänslor, extrem sårbarhet och intensiv rädsla för övergivenhet har traditionella terapiformer ofta kommit till korta vad gäller just Borderline, eftersom de svåra mönstren är så djupt rotade i personligheten. På så vis skapades schematerapin för att möta dessa behov och erbjöd en trygg och långsiktig struktur för att kunna stabilisera snabba och smärtsamma svängningar mellan olika känslolägen.
En terapiform som rymmer så mycket mer – För oss alla
Trots att schematerapin formades för att möta komplexa behov så är den idag en terapiform vars grundprinciper blivit mycket mer universella och idag används den i ett betydligt bredare syfte. Anledningen till det är att vi alla bär på barndomar som kanske inte alltid kunnat fylla alla våra grundläggande känslomässiga behov och vi behöver inte ha en diagnos för att uppleva hur uppstådda brister när vi var små begränsar oss i vuxenlivet. Oavsett om just du kämpar med en återkommande känsla av djup inre ensamhet, en inre kritiker som aldrig tystnar, relationssvårigheter som ständigt upprepar sig eller en utmattning som bottnar i en upplevelse av att alltid behöva prestera, så ger dig schematerapin en djupt mänsklig förklaringsmodell. Den hjälper oss att förstå att våra svårhanterliga sidor inte alls är någon slags karaktärsfel utan istället gamla skyddsmurar som en gång behövdes när vi var små, men som vi i vuxen ålder begränsas av och som det går att få hjälp med att hantera.
När barndomens behov lämnas obesvarade
Att växa upp som ett litet barn betyder så mycket mer än bara ett behov av att få mat på bordet, kläder på kroppen och ett tak över huvudet. Som små är våra psykologiska och rent känslomässiga behov såsom anknytningsteorin betonar, precis lika livsavgörande som de fysiska behoven. Det är i mötet med våra föräldrar eller andra omsorgspersoner som vi bygger vår karta över världen och vår förståelse över vem vi själva är. När våra existentiella behov lämnas obesvarade oavsett om det beror på olika grader av försummelse, stress, psykisk ohälsa i familjen, missbruk, våld eller föräldrars egen känslomässiga omogenhet, så skakar det oss som små varelser i grundvalarna.
Vi är i barndomen helt beroende av vår omgivning för överlevnad. Vi har varken det intellektuella ramverket eller den emotionella kapaciteten som små att förstå i grunden att våra föräldrars kyla, frånvaro eller ilska handlar om just brister i föräldraskapet. Istället drar vi den oerhört smärtsamma slutsatsen att det är vi själva som är problemet, vi själva som det är fel på och försöker kompensera det genom att ändra på oss själva – vi blir tystare, mer medgörligare, anpassar oss mer, hjälper till mer, vi blir hjälpredor, duktiga flickor eller pojkar, tar över våra föräldrars emotionella behov, går på tå för att vara till lags, läser av rummet i rädsla, presterar mer, försöker vara på ett annat sätt, suddar ut oss själva – för att sorgligt nog bara få uppleva att vi blir älskade och känner oss trygga. Dessa tysta och djupt rotade antaganden om oss själva blir till den lins eller det filter genom vilken vi ser oss själva och i och med det läggs grunden till våra vuxna upplevelser av att vi ständigt befinner oss i någon slags inre kamp med oss själva. Att våra känslomässiga behov lämnas obesvarade och att vi istället finner strategier för att hantera det med är nämligen för oss inte bara en brist för stunden, utan ett formande av hela vår framtida värld, av vår självbild, våra relationsmönster och vårt sätt att bemöta livets svårigheter med.
Brister i grundläggande behov
För att vi ska utvecklas till trygga och självständiga individer behöver vi som små få ett antal psykologiskt centrala behov tillgodosedda. Inom psykologin i stort, och inom schematerapi, betonas att dessa behov är universella och fungerar som känslomässig näring som alla barn behöver för att växa upp till väl fungerande och trygga vuxna. När behoven ignoreras lämnas stora tomrum i vårt fundament som blir till psykologiska sår vi bär med oss i livet. De grundläggande behoven är:
Trygghet, struktur och stabil förankring
Som en bas till vidare utveckling behöver vi en förutsägbar vardag och en säker miljö där vuxna är en skyddande barriär mot omvärlden, inte ett hot i sig själva. Det handlar om att veta vad som förväntas och att de vuxnas humör och beteende är stabilt och tryggt. Om förälderns känslomässiga svängningar är oförutsägbara tvingas vi utveckla en extrem lyhördhet. Då lär vi oss tidigt att gå på tå för att ständigt scanna av stämningen i rummet och parera nästa utbrott eller iskalla tystnad. I tryggheten ingår även ett behov av spegling och validering. Vi behöver vuxna som ser oss och våra känslor, sätter ord på dem åt oss, hjälper oss att reglera dem och visar att det vi känner är riktigt och viktigt. Om vi inte får det börjar vi tvivla på våra egna upplevelser och vår egen inre värld.
Samhörighet med andra
Som barn behöver vi känna att vi existerar i en relationell värld där vi lär oss att bygga relationer till andra och skapa kontakt med vår omvärld. Vi behöver få uppleva att andra uppskattar oss och att vi bidrar till en gemenskap. Vi blir till som människor i relation till andra och vi behöver känna tillhörighet och känna oss älskade och behövda. Det är alldeles nödvändigt för ett barn överlag att få uppleva en gemenskap och att det finns ett genuint känslomässigt utbyte med våra föräldrar.
Autonomi och kompetens
Vi behöver få utrymme i barndomen för att få utveckla en egen identitet som särskiljer sig från andra. Som barn och ungdomar provar vi ofta på vägen mot vuxenlivet olika identiteter och vi behöver få spegla oss i de vuxnas blickar, bli sedda, lyssnade på och förstådda för de små individer vi håller på att bli. Vi behöver få testa våra egna vingar och lära oss att göra saker självständigt utifrån vad vi åldersmässigt klarar av. I det behöver vi få lov att misslyckas och försöka igen utan att mötas av hård kritik.
Självkänsla
Som små är det viktigt att vi blir värdesatta för den lilla individ vi är och inte bara för det vi gör och presterar. Vi behöver få känna ett inneboende egenvärde, få vara värdefulla i oss själva och i relation till andra, liksom vi behöver mötas av acceptans när vi kanske har en dålig dag och behöver få tröst och stöd.
Frihet att uttrycka känslor och behov
Som liten i världen är det så enormt viktigt för oss att få lov att säga vad vi tycker, berätta hur vi känner och visa våra känslor. Att få lov att vara arg, ledsen eller glad och att kunna be om det vi behöver utan att bli bestraffade, hånade eller känslomässigt övergivna är fundamentet för små barn.
Rimliga gränser
Vi har även ett behov som små av vägledning och guidning i livet och att få lära oss att behärska självkontroll och ha förståelse för andras behov. Det handlar om en kärleksfull struktur och ramar som skapar trygghet, snarare än stenhård kontroll eller gränslöshet. Vi ska inte bli bemötta med ständig kritik eller bli upphöjda till skyarna och få precis allt vi vill och pekar på. Sunda gränser är livsviktigt för ett litet barn.
Barndomens sår och trauman
När vi växer upp i en miljö där dessa grundläggande behov kanske inte möts skapas djupa, men osynliga sår som vi tar med oss vidare i livet. Det är dessutom ett vanligt missförstånd att trauman i barndomen alltid måste handla om stora, dramatiska eller rentav våldsamma händelser. För ett barn är de tysta och lågmälda bristerna minst lika skadliga. Att växa upp i ett hem där vi inte får möjlighet att utvecklas känslomässigt till små egna individer, eller att växa upp i en dysfunktionell tystnad där vi aldrig pratar om det som händer och där vi känner oss övergivna eller mindre värda är skadligt för ett litet barn. Det kan handla om en vardag där maten står på bordet, men i vilken våra känslomässiga behov konstant och konsekvent ignoreras, förminskas eller möts med en ihåligt ekande tystnad.
När vi på så vis lämnas ensamma med övermäktiga känslor som vi inte får uttrycka och som vi därmed inte heller lär oss att reglera med hjälp av en trygg vuxen, så omvandlas händelser och tysta icke-händelser till trauman. Då vår hjärna när vi är små inte är mogen nog att bearbeta det som händer så kapslas vår smärta istället in. Barndomens trauman sätter sig därmed djupt i vårt nervsystem och vår kropp. För att överleva denna smärta börjar vår hjärna utveckla fasta mönster som blir till mentala scheman i oss. Dessa scheman fungerar som ett slags inre filter med vilket vi tolkar världen och lär oss strategier för att anpassa oss efter vår situation, vilket gör dessa scheman till skyddsmurar som försvarar oss mot smärtan i traumat och gör att vi överlever vår barndom på de enda smarta sätt vi kan när vi är små. Om du exempelvis som liten upplevde att ditt behov av trygghet och samhörighet brast i barndomen kommer du ha lärt dig att skydda dig själv genom att ständigt scanna av din omgivning efter avvisanden, svek eller katastrofer. Det som då började som en livsviktig överlevnadsstrategi i barndomen blir i vuxenåldern till ett djupt rotat mönster, som vi inom schematerapin ofta kallar schema eller livstema, och som styr hur vi tänker, känner och reagerar i våra vuxna relationer.
Barndomens osynliga sår – Vad händer när det vi behövde aldrig fanns?
Att sätta ord på sår i barndomen gör att vi nästan ser det som någonting synligt, som ett brutet ben eller ett stort ärr på kinden, och trots att psykologiska sår inte är synliga så är det en bra metafor eftersom ärren och de brutna benen lever kvar inom oss. De definieras inte så mycket av vad som egentligen hände, utan istället av vad som aldrig fanns. De utgörs på så vis av resultatet av händelser eller icke-händelser, av bristen på en kärleksfull blick, en trygg kram när vi är ledsna eller rädda, av bristen på ett allvar som möter oss och gör att vi känner oss förstådda, en frånvaro av någon som intresserat lyssnar på våra berättelser eller ett tomrum istället för den där stabila klippan vi behövde.
När vi under lång tid lever med sådana allvarliga brister i ett känslomässigt vakuum händer någonting med oss. Eftersom våra grundläggande behov är biologiskt kodade i oss för att vi ska överleva, så kan vi inte som barn bara rycka på axlarna och gå vidare i avsaknad av det vi behöver. Istället stelnar bristerna till ett kroniskt inre sår i dig som smärtar och skaver.
Det såret i dig viskar kanske att världen är en farlig och opålitlig plats, att du i slutändan alltid är ensam och att andra varken kommer förstå eller älska dig på det sätt du behöver? Såret kanske också viskar till dig att andra alltid sviker dig och lämnar dig, att du inte duger som du är, att du måste prestera för att någon ska se dig? Eller så ropar såret högt att ingen vill vara med dig, att du är fel och annorlunda eller att du måste anpassa dig till andra för att ens få vara en del av en samhörighet eller bli omtyckt? Att du måste vara undergiven eftersom du är så rädd för att inte vara värdefull alls för någon om du inte överger dig själv och dina känslor för andras behov? Ditt sår skriker förmodligen också rakt ut att du inte har rätt att vara arg eller att sätta gränser? Att du faktiskt är dålig som människa, inkompetent och att ingenting du någonsin gör blir bra?
Vad ropar ditt sår till dig?
Schematerapin menar att vi bär med oss våra sår in i vuxenlivet där de ligger dolda precis under ytan, redo att rivas upp så snart vi möter situationer som påminner om vår barndom.
Livsteman – De osynliga filter som styr våra triggers
De sår vi har med oss som vuxna och som ligger där och skaver och som är ett filter vi tolkar världen genom när det viskar, ropar eller skriker i oss är det som schematerapin kallar för våra livsteman, livsmönster eller helt enkelt mentala scheman. Ett livstema kan beskrivas som ett par osynliga, färgade glasögon som vi fick på oss redan som barn och genom vilka vi ser och tolkar världen utifrån vad vi lärde oss om den och om oss själva när vi var små. Vi har burit glasögonen så länge att vi inte märker att vi har dem på oss och de färgar det vi ser genom dem.
Ett livstema är inte bara en flyktig tanke eller en tillfällig osäkerhet. Det är en djupt rotad, grundläggande ”sanning” du bär på om dig själv, om vem du är, om hur andra människor fungerar och om vad du kan förvänta dig av livet. Livstemat blir till en inre röst som färgar din självkänsla och din världsbild. Beroende på vilka känslomässiga behov som brast i din barndom blir dina glasögon ofta färgade av olika livsteman som kan utgöras av misstro, rädsla för övergivenhet eller avvisanden, tomhetskänslor och inre besvikelse, skam över vem du är, en upplevelse av ständigt utanförskap, en tendens till att alltid underkasta dig andra, en oro för att klara dig själv i världen, en oförmåga att sätta ord på och förstå vad du känner, en inre kritiker som aldrig tystnar och driver dig till prestationens gränser eller rentav ett berättigande som intalar dig själv att du står över andra för att överleva just den barndom du fick.
Dessa livsteman fungerar som effektiva filter som sorterar, tolkar och ibland direkt förvränger det du upplever i din vardag. De styr i allra högsta grad dina triggers – de där stunderna i vuxenlivet när en till synes harmlös händelse plötsligt väcker en enorm, överväldigande våg av känslor som inte alls verkar stå i proportion till det som just hände. När en trigger aktiveras sker en slags känslomässig tidsresa:
Filtret förvränger nuet
Om din partner exempelvis glömmer att ringa trots att han/hon har lovat det eller om partnern verkar distraherad eller irriterad så kanske ditt filter inte direkt inser att det bara kan handla om en jobbig dag, utan filtret tar genast bort alla logiska förklaringar och du tolkar det istället som ett absolut bevis på att det handlar om dig och att partnern kanske egentligen inte älskar dig, vilket bekräftar ditt inre antagande om att du är värdelös och inte går att älska som du lärde dig i barndomen.
Filtret skapar tunnelseende
Om en kollega eller en chef ger dig konstruktiv kritik på ett möte missar ditt filter omedelbart allt det positiva du faktiskt har gjort. Det zoomar istället in på kritiken som ett starkt och otvetydigt bevis på det du tänker om dig själv och att du är värdelös på allt och inte duger någonting till.
Det lite otäcka med våra livsteman är att de tyvärr tenderar att ofta bli självuppfyllande profetior. Eftersom vi är så övertygade om att vår djupt liggande rädsla är sann, börjar vi agera på ett sätt som faktiskt återskapar vår ursprungliga barndomsmiljö. Om just ditt livstema säger att ingen går att lita på kanske du drar dig undan eller blir anklagande mot din partner. När partnern till sist tröttnar och själv börjar dra sig undan bekräftar din hjärna triumferande att ditt filter faktiskt har rätt och att partnern inte går att lita på.
Dina livsteman gör att du reagerar starkt på situationer i nuet med samma intensiva smärta, hjälplöshet eller ilska som du gjorde när du var det där lilla rädda, sårade och arga barnet. Det betyder att det inte är ditt rationella vuxenjag som fattar besluten när du blir triggad. Det är det gamla såret som har tagit över kontrollen.
Copingstrategier – Hur vi skyddar oss själva när det gör ont
Då ett livstema triggas och smärtan från det osynliga såret bultar aktiveras kroppens och hjärnans alarmsystem och plötsligt är vi i en evolutionär livsfara där allt handlar om att överleva hot och faror genom vårt biologiska system av fight, flight, freeze eller fawn. För att förstå denna intensiva upplevelse i vuxenlivet och även få insikt i varför vi väljer den strategi vi gör av dessa överlevnadsstrategier så behöver vi förstå att valet av strategi cementerades redan i barndomen. De strategier vi tar till som vuxna är nämligen inte nya för oss, utan det är vad man skulle kunna kalla copingstrategier eller försvarsmekanismer vi utvecklade och förfinade redan som små då våra sår uppstod.
När du som ett litet barn lämnades känslomässigt ensam i världen och inte fick alla de behov du hade tillgodosedda, var du tvungen att hitta ett sätt att överleva känslomässigt. Eftersom du inte kunde förändra dina föräldrar eller flytta hemifrån blev strategierna den enda utvägen för att dämpa smärtan, behålla kontrollen och säkra så mycket trygghet och kärlek du kunde. Det som började som en instinktiv och smart reaktion hos ett barn har sedan stelnat med åren till fasta och automatiska beteendemönster som skyddade, tjänade och hjälpte dig när du var liten, men som nu när du är vuxen istället hindrar dig, står i vägen för det du egentligen längtar efter och behöver, samt skapar svårigheter för dig i relation till dig själv och i relation till andra i ditt liv. Inom schematerapin talar man i huvudsak om tre olika sorters mönster som sammanfaller med våra instinktiva reaktioner när vårt alarmsystem aktiveras och som går att se som strategier i alla livsteman vi kan ha beroende på vad som saknades oss när vi var små:
Att överkompensera (Att gå till motattack) – Barnet som byggde en pansarvagn
Som barn vägrade du förmodligen att visa dig svag, sårbar eller hjälplös inför bristerna i din omgivning. Du lärde dig nog att bästa försvar är anfall. Kanske blev du det tuffa och upproriska barnet, eller det extremt högpresterande barnet som vägrade att misslyckas. I vuxenåldern visar sig det här försvaret som en hård fasad av perfektionism, kontrollbehov eller en kylig självständighet där du intalar dig att du inte behöver någon annan. Du går till attack, blir argumentativ eller distanserar dig så fort någon kommer nära och slår ifrån dig innan någon annan hinner såra dig.
Att fly eller att hamna i freeze (Undvikande) – Barnet som drog sig undan och stängde av
Som barn upptäckte du att det gjorde alldeles för ont att visa dig sårbar eller be om närhet när du ändå blev avvisad. Din strategi blev istället att dra dig undan till ditt rum, gömma dig i fantasins värld eller stänga av dina känslor så ingen och ingenting kunde nå dig. Som vuxen har denna flykt utvecklats till ett mönster där du undviker djup intimitet och nära relationer eftersom det känns livsfarligt att komma någon nära och kanske bli beroende av någon. När det stormar inombords flyr du istället in i ett dygnet-runt-fixande, arbete, missbruk, skärmtid eller vad som helst – allt för att hålla det inre bruset på behörigt avstånd. När du här hamnar i freeze innebär det att en passiv flykt har blivit din räddning så till den grad att du stänger av alla känslor, blir bedövad och dissocierar.
Att ge efter och hamna i fawn (Underkastelse och överanpassning) – Barnet som anpassade sig till utplåning
Som barn lärde du dig att det säkraste i just ditt barndomshem var att helt och hållet lägga undan alla dina egna behov. Du blev den som alltid lydde, som var duktig och hjälpsam och utplånade dig själv i processen. Du lärde dig snabbt att läsa av andras behov och gjorde allt för att hålla stämningen god hemma. I vuxenlivet fortsätter du på samma inslagna väg. Du blir extremt villig att möta andras behov, har svårt att sätta gränser och säga nej och sätter alltid alla andra framför dig själv. Du stannar kanske ofta kvar i relationer som inte är bra för dig eftersom ditt inre barn har lärt sig att tänka att det är ditt jobb att hålla andra nöjda.
Att se med empati på barnet du en gång var
När vi börjar nysta i våra vuxna mönster och copingstrategier är det lätt att hamna i självkritik. Vi kan känna skam över att vi drar oss undan när någon kommer nära, eller att känna frustration över att vi ständigt överanpassar oss eller går till ilsken motattack. Här är det viktigt att vi byter perspektiv. Det beteende du bär på idag är inte ett personlighetsfel. Det är ett monument över din egen överlevnad. Det är alldeles avgörande att möta dessa strategier med en djup självmedkänsla och värme.
De strategier du använder i det vuxna livet var en gång ditt lilla inre barns allra smartaste och mest genialiska uppfinningar. När du inte fick den trygghet och den samhörighet du behövde som liten vittnar din uppfinningsrikedom om hur du genom dessa försvar kunde rädda dig själv och överleva. Målet är inte att döma dina skydd, utan att förstå att du som vuxen inte längre befinner dig i en krigszon. Det som räddade dig då begränsar dig nu.
När dina försvar drar igång är det i själva verket kroppens biologiska alarmsystem som blir triggat och tror att du är i fara, även om faran är förpassad till det förflutna. Vårt alarmsystem i amygdala i hjärnan saknar nämligen helt tidsuppfattning. Det innebär att när en trigger aktiveras idag förstår inte din kropp att du numera är en vuxen person som befinner dig i säkerhet. För ditt nervsystem så sker det svåra från barndomen i form av avvisanden, kyla eller otrygghet här och nu i just den här sekunden. Det är därför du reagerar med en så enorm och överväldigande kraft så blodet pulserar och det brusar i öronen. Ändå händer det inte nu och det kan du varsamt tala om för ditt nervsystem. På så vis kan du vara mer än din barndom.
Om du vill läsa mer om vår hjärnas primitiva alarmsystem kan du läsa vidare HÄR.
Våra livsteman spelar ut sig på helt olika sätt beroende på vilka sår vi bär på och vilken copingstrategi vi har valt att använda oss av för vår överlevnads skull. Ovan i den första scenen fick du möta en man som levde med livstemat känslomässig försummelse. Hans sätt att hantera tomrummet blev en flyktstrategi. Han stängde av, drog sig undan och undvek den äkta kontakten eftersom det kändes säkrast så. I nästa scen kommer vi istället att rikta blicken mot ett annat livstema och en kvinna som har valt ett helt annat försvar. Istället för att fly väljer hon att gå till motattack.
Reflektion – Hur ser dina egna försvar ut?
Innan du läser vidare, stanna upp i några minuter. Slut ögonen, ta ett djupt andetag och känn efter hur dessa mönster landar i dig. Du behöver inte veta exakt vilka barndomssår eller livsteman du bär på för att utforska dina beteenden i nuet. Fundera i lugn och ro på följande frågor:
Vilken av de tre copingstrategierna känns mest bekant för dig i ditt vuxna liv? Brukar du oftast ge efter (anpassa dig), fly (undvika/stänga av/prestera) eller överkompensera (gå till motattack/hålla gardet uppe)?
I vilka situationer eller relationer märker du att det här försvaret kickar igång som starkast? Är det i kärleksrelationer, på jobbet, med dina föräldrar eller i vänskapsrelationer?
Hur känns det i din kropp precis innan du tar till din strategi? Kan du känna ett tryck över bröstet, en klump i magen, en impuls att vilja springa därifrån eller en hetta av ilska?
Om du backar bandet till din barndom – kan du minnas när du använde den här strategin för allra första gången? Hur hjälpte den dig att överleva eller hålla lugnet då?
Om du för ett ögonblick skulle våga lägga ner det här försvaret i en trygg situation idag – vad är det värsta som din inre röst är rädd ska hända då?
Att befinna sig på djupt vatten – En scen om att ständigt vara på sin vakt
Hon sträcker nästan lättjefullt på sig i soffan och gäspar stort medan hon lägger ner boken hon legat och läst på golvet och kastar en blick på klockan. Bara två timmar kvar tills Jesper äntligen kommer hem. Det känns som att hon har väntat hela dagen, men egentligen har hon nog inte gjort det. Hon har hunnit en hel del idag. Handlat, tvättat, städat, plockat undan och hunnit läsa flera kapitel dessutom. Hon börjar bli hungrig och bestämmer sig för att ta en lång varm dusch och sedan sätta igång med den lasagne hon lovat Jesper att laga idag eftersom det är hans favoriträtt och hon vill ha en mysig kväll med honom. Hon hann inte ens ge honom en kram i morse innan han gav sig iväg till konferensen och hon är fortfarande inte helt bekväm med sådana tillställningar på helgerna när det blir middag och dryck och umgänge till sent. Den här gången känns det ändå okej för Jesper bestämde själv igår kväll att han hellre ville spendera lördagskvällen med henne och att han kommer hem tidigare.
Medan hon plockar undan en tidning från köksbordet sätter hon upp sitt långa hår i en klämma, väljer en sexig och raspig röst på Spotify och släntrar ut i duschen med en svart klänning över armen som hon vet att Jesper tycker att hon är vacker i. Blixtlåset i ryggen på klänningen kämpar hon med en stund, blush på kinderna och vinröda läppar matchar, och snart är ingredienserna till den mustiga lasagne med svamp hon ska laga uppradade på köksbänken medan hon tänker att hon hinner både duka och få in maten i ugnen innan han kommer. Det röda vinet korkas ur och luftas och det är nog just då hon genom att kasta en blick på sin mobiltelefon inser att hon missat ett meddelande. Jesper skriver ganska kort att han blir försenad och tyvärr inte är hemma än på ett par timmar och att hon inte behöver laga någon mat eftersom han äter med kollegorna trots allt. Det blir visst inte bra om han inte deltar i eftersnacket på restaurangen en stund, men han lovar att skynda sig hem.
Hon blir stående med mobilen i köket i vad som känns som en evighet. Hon svarar inte på meddelandet. Fingrarna svävar under ett ögonblick över skärmen, men sedan lägger hon ifrån sig mobilen med en skarp duns på köksbänken. Det röda vinet står uppkorkat och ser nästan ut som ett hån istället för den inbjudan till närhet hon hade tänkt sig. Impulsivt sträcker hon sig in i skåpet efter ett vinglas och dricker ett par klunkar av strävhet medan hon spänt i en initial bedövande stillhet inväntar sina känslor.
När de kommer börjar hon planlöst gå omkring i huset, från ett rum till ett annat. Den svarta klänningen som nyss smekte hennes hud känns plötsligt som en alldeles för tung rustning. Först är det en dov smärta, en snyftning i halsen. Han lovade. Men inom loppet av några sekunder förvandlas den sköra ledsenheten till ett stenhårt, skyddande pansar av ren ilska. Hur kan han göra så här? Hur kan han prioritera bort henne, när hon har ägnat hela sin lördag åt att städa, plocka och förbereda hans favoriträtt? För varje varv hon går över parketten i vardagsrummet växer misstron. Tankarna snurrar snabbare, mörkare. Vad gör han egentligen på den där restaurangen? Vem sitter han bredvid? Pratar han ens om jobb? Han vill nog egentligen inte vara med henne. Han ljuger säkert. Han utnyttjar bara att hon alltid finns här hemma, trygg och satt på vänt. Hon bygger upp ett helt scenario, en absolut sanning medan hon stirrar blint på lasagneplattorna i formen på bänken som stelnar och torkar.
När nyckeln till slut vrids om i låset två timmar senare har hon ingen ro i kroppen. Hon står mitt i hallen. Gardet är uppe, taggarna är utsträckta. Jesper hinner knappt ta ett steg innanför dörren, knappt möta hennes blick innan attacken kommer. Orden är vassa, kalla och fulla av anklagelser. Hon kastar ur sig allt hon byggt upp under timmarna av ensamhet om hans själviskhet, om att han aldrig går att lita på, om att han medvetet förstör deras liv. Jesper blir stående med jackan halvvägs av och blir inte ens förvånad, för han har levt med henne tillräckligt länge för att känna igen mönstret, men i hans ögon syns en bottenlös trötthet och en begynnande desperation. Några minuter senare är stormen över, men förödelsen är total. Det blir inget gräl som leder till en lösning, bara ett abrupt slut. Med darrande hand släcker hon de levande ljusen i köket, ett efter ett, tills bara mörkret återstår. Det vinröda läppstiftet torkas brutalt av med en bit papper i badrummet och lämnar huden röd och öm. När hon går och lägger sig gör hon det med ryggen vänd mot dörren. I köket sitter Jesper kvar i dunklet med huvudet tungt i sina händer.
Vilket livstema är det här?
Kvinnan i berättelsen sitter hemma och väntar på sin partner. Hon vill ha kontakt och känner sig möjligen något orolig över den, även om hon kanske försöker tänka bort det. Hon har ansträngt sig under dagen med att göra fint hemma, förbereda mat och fixat till sig själv. Det finns dessutom en underton i berättelsen om att hennes partner har lovat hoppa över kvällens middag för hennes skull, vilket hon sedan ser som ett stort svek när han väljer att inte göra det i slutändan ändå.
Från uppsluppen förväntan går kvinnan efter att ha förstått att partnern trots allt behöver stanna med kollegorna och äta middag till att bli oerhört ledsen, vilket är en ingång till hennes misstro och ilska. Hon känner sig sviken och börjar föreställa sig ett scenario där partnern kanske föredrar annat sällskap än henne, att han ljuger för henne och att hon har all anledning att känna sig illa behandlad och utnyttjad. Det i sig leder upp till att hon går till attack omedelbart när Jesper kommer hem, vilket verkar sluta i det deras kvällar kanske alltför ofta gör. Ilska, besvikelse, desperation och en underliggande trötthet på hur de har det tillsammans från bådas sida.
Enligt schematerapin skulle kvinnan i berättelsen kunna sägas ha ett livstema som handlar om misstro och utnyttjande. I sin barndom har hon kanske fått lära sig den hårda vägen att det inte går att lita på någon och att andra ständigt ljuger, sviker och har dolda agendor. Hon kan ha varit utsatt för traumatiska händelser såsom kränkningar, vansinniga ilskeutbrott från föräldrar som framkallat intensiv rädsla, våld, alkohol eller övergrepp, men det kan likaväl handla om svikna löften, lögner och en ständig upplevelse av tillitsbrist. Vid livstemat misstro och utnyttjande finns bristerna framförallt i den grundläggande trygghet ett barn behöver för att kunna växa upp och lita på världen, ha tilltro till att andra vill oss väl och att vi faktiskt är betydelsefulla för andra människor.
I vuxenåldern är det vanligt att vi ibland fortsätter söka oss till den instabilitet som vi upplevt i relation till vuxna när vi var små, men även att vi faktiskt skaffar oss en inställning att andra vill oss illa och att vi ständigt måste vara på vakt för att fånga upp svek och lögner hela tiden. Det kan uttrycka sig som en ständig och djup misstänksamhet, tolkning av allt som händer som att det är specifikt riktat mot oss och en aldrig upphörande vaksamhet som scannar av omgivningen för att ligga steget före om sveket eller övergreppet kommer. Det kan bli till extrem svartsjuka, en hållning av att egentligen aldrig våga vara sårbar och öppna upp och en vardag där intensiva känslor hela tiden befinner sig precis under ytan och bubblande kan komma upp i kaskader av raseri eller sorg riktat mot omgivningen.
Livstemat är komplicerat och för kvinnan i berättelsen så har det ännu en gång bubblat upp till ytan när Jesper kommer hem senare på grund av en middag han måste följa med på. Det tragiska är att genom att triggas av sina barndomssår, gå till stenhård motattack för att skydda sig mot att bli utnyttjad och sviken, har kvinnan i berättelsen på egen hand murat upp exakt den mur av kyla och avstånd som hon i hemlighet är absolut livrädd för.
I terapirummet – Hur vi möter och läker våra livsteman
Att kliva in i ett terapirum med sina djupaste barndomssår blottade behöver framför allt om terapin ska fungera handla om att äntligen få uppleva precis det efterlängtade som en gång saknades. Vare sig du har livsteman som har rubbat din grundtrygghet som människa, såsom övergivenhet eller misstro, eller om du upplevt ett utanförskap, blivit känslomässigt försummad eller inte har fått lov att uttrycka dig och utvecklas självständigt som den lilla individ du en gång var, så behöver du först och främst få uppleva det du saknat tidigare och som faktiskt är det mest läkande av allt i schematerapi. Det handlar om relationen till terapeuten och den terapeutiska allians ni bygger tillsammans.
Terapirummet behöver utgöra en trygg känslomässig miljö där du känner att du för första gången kan tillåta dig själv att börja lägga ner garden och försiktigt våga släppa några av de försvar som en gång varit nödvändiga. När vi arbetar i terapi med djupt rotade livsteman och scheman räcker det nämligen inte med att bara förstå dem på ett intellektuellt plan. Många av oss som söker terapi är extremt smarta och vi har redan analyserat sönder vår barndom och vet exakt varför vi mår som vi mår, men vi fortsätter ändå att bli triggade. Det beror bland annat på att våra livsteman inte bara finns som tankar och föreställningar. De är även förknippade med starka känslor och kroppsliga reaktioner som kan aktiveras långt innan vi hinner resonera med oss själva. I terapin arbetar vi därför med den helande relationen. Det innebär att ditt inre sårade barn i mötet med din terapeut äntligen får den spegling, validering och känslomässiga trygghet som det blev utan under uppväxten. Det är genom att praktiskt få uppleva att det är helt ofarligt att visa sig sårbar, arg eller ledsen som ditt biologiska alarmsystem långsamt kan börja slappna av. Kroppen får lära sig en ny sanning – världen och andra människor kan faktiskt vara förutsägbara, varma och pålitliga.
Hur arbetar vi i terapi med våra livsteman?
Även om varje terapeutisk resa är unik och naturligtvis anpassas efter just dig och den plats du befinner dig på, så brukar arbetet med att göra livsteman och dess tillhörande försvar synliga och möjliga att förändra följa tre delar som ofta går in i varandra:
Att bli medveten (Det intellektuella steget)
Här blir vi i terapin detektiver i ditt eget liv. Vi kartlägger dina mönster, vi ringar in dina specifika livsteman och synliggör de triggers som aktiverar dem i din vardag. Du lär dig att upptäcka exakt när du har tagit på dig dina gamla färgade glasögon och hur din kropp reagerar precis innan du går till motattack, flyr eller anpassar dig. Att kunna sätta ord på processen är det första steget mot att få större möjlighet att välja hur du vill reagera.
Att läka känslomässigt (Det upplevelsebaserade steget)
Detta är hjärtat i läkningen. Här använder vi oss av upplevelsebaserade tekniker, såsom guidade visualiseringar och imaginär omstrukturering. Vi går i tanken tillbaka till de där specifika barndomsminnena där dina behov lämnades obesvarade. I visualiseringen kliver vi in i situationen, ibland med hjälp av terapeuten, ibland genom ditt eget vuxenjag – och ger det lilla barnet i dig det skydd, den tröst, de gränser eller den kram som det desperat behövde då. Detta förändrar inte historien, men det kan förändra hur minnet upplevs och vilken känslomässig kraft det fortfarande har i ditt liv idag.
Att bryta mönstret (Det beteendemässiga steget)
Det sista steget handlar om att ta med sig läkningen ut i det verkliga livet. Tillsammans hittar vi nya, mer hjälpsamma sätt att agera när du blir triggad i dina nuvarande relationer. Istället för att ditt alarmsystem automatiskt tar över och får dig att fly, anpassa dig eller gå till stenhård motattack, övar du på att stanna upp, ta ett djupt andetag och utgå från ditt mogna vuxenjag. Du tränar då på att uttrycka dina faktiska, underliggande behov på ett tryggt och tydligt sätt.
Det som en gång hjälpte oss att hantera vår värld behöver inte styra våra liv nu
Den viktigaste insikten på den här resan är kanske att dina livsteman och de strategier du använder dig av för att skydda dig själv inte är en del av din personlighet. Det du upplever och så som du reagerar är inte skrivet i sten, och det definierar inte vem du är. Människor har en fantastisk förmåga till förändring, också när våra mönster har följt oss under mycket lång tid. Det beteende du utvecklade som barn var inte dumt eller svagt. Det var ett intelligent sätt att försöka hantera den värld du befann dig i och de behov som inte blev bemötta. Ditt försvarssystem hjälpte dig att hantera en svår, instabil eller känslomässigt kall värld. Därför behöver du inte döma dig själv för dina uppbyggda murar eller ditt hårda pansar. De har gjort sitt jobb, burit dig genom stormarna och hållit dig säker. Men idag är du inte det där lilla, värnlösa barnet längre.
I dag är du en vuxen person med resurser, styrka, gränser och valmöjligheter som du helt saknade då. Du befinner dig inte längre i samma krigszon. Därför kan du i dag med stor värme och tacksamhet tacka dina gamla försvar för lång och trogen tjänst, och långsamt börja arbeta med dem för att kunna släppa taget och upptäcka att du nu har större möjlighet att välja vem du litar på, sätta gränser och skapa relationer där du kan vara trygg. Genom att läka de osynliga såren bakom filtret kliver du ut ur ditt känslomässiga fängelse. Det innebär frihet att leva ditt liv utifrån vem du faktiskt är idag och frihet att ta emot och skapa de trygga, nära och ärliga relationer som du alltid har förtjänat.
Reflektionsövning: När det förflutna följer med in i relationen
Finns det situationer i din kärleksrelation där din reaktion blir starkare än situationen egentligen tycks motivera?
Vad händer i dig just då – vad känner du, tänker du och får lust att göra?
Finns det något i den känslan som känns bekant från tidigare i ditt liv?
Vad brukar du göra för att skydda dig? Drar du dig undan, anpassar dig, går till attack, söker bekräftelse eller försöker få kontroll?
Vad hade du egentligen behövt i den situationen?
Hur skulle du vilja kunna reagera om det gamla mönstret inte behövde styra?
