Anknytning kan beskrivas som det känslomässiga band vi som små barn knyter till den eller de personer som tar hand om oss. Det är i de flesta fall våra föräldrar eller andra vuxna som träder in i den rollen. Vi föds hjälplösa och för att klara oss behöver vi inte bara få våra fysiska behov tillgodosedda utan även de känslomässiga behov som skriker efter trygghet, fysisk närhet, tröst och skydd mot faror, men även hjälp med att tolka och reglera våra känslor, hjälp med att få bli små egna personer som känner oss sedda, hörda, förstådda och bekräftade och hjälp med att bli uppmuntrade till att utforska världen och bli självständiga.
Så snart vi föds sätts våra anknytningsbehov igång med frågan ”Finns du här för mig?” när vi skriker och gråter, ler och jollrar för att fånga våra föräldrars uppmärksamhet och skapa den känslomässiga kontakt som innebär vår överlevnad i slutändan. För att känna trygghet behöver vi att det finns någon där för oss som lär sig att tolka våra behov förutsägbart och konsekvent, att någon kommer när vi behöver det, att vi får en trygg bas att utgå ifrån i livet och en säker hamn att återvända till när världen skrämmer. Vi behöver den förutsägbara närheten till andra för att hjälpa oss genom vår första läskiga tid i livet och genom våra utmaningar i barndomen. Våra föräldrar är vår första relation och beroende på hur vi blir bemötta skapar vi olika anknytningsmönster som i grunden talar om för oss hur det är att vara ett jag i nära relation till andra.
Anknytningsmönster
Anknytningsmönster är på så vis vårt sätt att som barn hantera hur vi blir bemötta av våra föräldrar eller andra anknytningspersoner. De mönster vi formar som små kan beskrivas som kognitiva modeller vi får med oss upp i det vuxna livet kring hur det är att vara i relation till andra personer som står oss nära. Det gäller speciellt kärleksrelationer där frågan ”Finns du här för mig?” ekar genom våra liv och kan skapa svårigheter då du känner dig triggad och hotad av intensiv känslomässighet från din partner eller ett möjligt fråntagande av kärlek.
De allra flesta barn får trygga anknytningar till sina föräldrar, vilket innebär att föräldrarna för det mesta finns där för att trygga, trösta, krama, reglera känslor och möta upp barnets behov. Andra barn får otrygga anknytningar på grund av brister i behov som inte tillgodoses. De grundläggande såren hos barn med otrygga anknytningar är ofta desamma. Det rör sig ofta om djupt liggande inre antaganden om att inte duga, att inte vara bra nog eller inte vara värda att älskas, som medvetet eller omedvetet styr vårt känsloliv från barnaår till vuxna relationer. Det som skiljer otrygga anknytningar åt är vilka strategier eller brist på strategier just du har tagit till som litet barn för att beroende på föräldrarnas bemötande hantera bristerna och få det lilla du kan av dina behov tillgodosedda.
Otrygg undvikande anknytning – När självständighet blir till ett försvar
Kanske växte du upp med föräldrar som inte hade tid för dig av olika anledningar? Kanske arbetade de mycket, kanske mådde de inte bra? Kanske hade de svårt att möta dina behov, uttrycka känslor och ge den närhet du behövde? Kanske hade de svårt att skapa kontakt med dig, såg dig som klängig och sköt bort dig ofta? Kanske lärde du dig då att inte begära så mycket och att det var bättre att klara dig själv så länge det bara gick för att i yttersta nöd kunna få det du behövde? Det betyder att du har lärt dig att minimera ditt anknytningsbehov och skapat en otrygg undvikande anknytning. Då har du förmodligen blivit mycket självständig, men har svårt i nära relationer i vuxenlivet att komma känslomässigt nära eftersom det signalerar fara för dig. Kanske skräms du av andras starka känslor och stänger ned när det blir för mycket? Kanske går du från relation till relation och hittar inte rätt?
Otrygg ambivalent anknytning – Längtan efter närhet och rädslan för att bli övergiven
Eller så växte du upp med föräldrar som ibland fanns där för dig och gav dig det du behövde, men inte alltid? Kanske mådde de inte bra själva, kanske hade de mycket med sig själva? Då lärde du dig förmodligen att det kunde finnas lindring och att det kunde finnas möjlighet till tillgodosedda behov, men eftersom du aldrig visste när du kunde få det och det alltid var nyckfullt och inte på dina villkor utan på föräldrarnas, så började du hålla dig nära hela tiden och kanske klänga för att vara där om tillfälle fanns att få det du behövde? Då har du tagit till en strategi som innebär att du maximerar dina anknytningsbehov och har en otrygg ambivalent anknytning. I vuxna relationer har du då en stor längtan efter kärlek och att komma riktigt nära din partner känslomässigt. Samtidigt finns det en ständig rädsla för att bli övergiven, vilket gör att du har ett stort bekräftelsebehov, tenderar att behöva starka bevis på kärlek och kan bli intensiv, reaktiv och känslomässigt dramatisk och på så vis få svårigheter i nära relationer genom din ständiga kamp för att komma ännu närmare och känna trygghet.
Desorganiserad anknytning – När tryggheten även är en källa till rädsla
Du kanske växte upp med trauman? Med föräldrar som hade psykisk ohälsa, som var extremt opålitliga och destruktiva? Kanske fanns det missbruk i familjen eller så utövades det våld? Kanske växte du upp med en emotionellt instabil förälder eller en förälder med någon annan psykiatrisk diagnos? Då har du ofta tvingats söka hjälp och trygghet från någon som du har varit rädd för och har därför haft svårt för att hitta en enda strategi för att hantera dina sår med. Du kan då växla mellan att undvika, hålla dig undan, stänga ned eller att gå på, vara orolig, klänga och vilja vara nära. Det kallas för en desorganiserad anknytning. I vuxna relationer kan du ta till dessa motsatta strategier och växla mycket mellan dem och det kan vara svårt att hantera både för dig själv och din partner. Du vill ha närhet, men du behöver distans.
Anknytning på liv och död – Vi kan arbeta i terapi med att läka den
Anknytning och anknytningsmönster ska inte ses som ett stabilt personlighetsdrag, utan snarare någonting som triggas i dig när du känner dig hotad känslomässigt i din relation. Det kan handla om konflikter och bråk, det kan handla om rädsla för att bli övergiven, svartsjuka, kontrollbehov och otrohet. Det handlar om att du tolkar världen utifrån din anknytning och känner rädsla för att bli lämnad, eller för att din partner kräver för mycket. Innerst inne kan känslorna av att inte duga trigga starka reaktioner. Om du funderar på hur intensivt just din anknytning kan få dig att känna så är det inte konstigt om man tänker på att för ett litet barn är anknytning på liv eller död. Överlevnad i en skrämmande värld. Det är därför du känner så starkt och agerar på mönster du lärt dig när du var liten.
Anknytning går dock att arbeta med och otrygga mönster behöver tryggas för att du ska må bättre och ni som par ska fungera bättre tillsammans. Som samtalsterapeut och parterapeut arbetar jag specifikt med att hjälpa både dig individuellt och er som par att finna trygghet och läka era anknytningsmönster tillsammans.
Vill du förstå mer kring hur ditt anknytningsmönster påverkar dina relationer? Varmt välkommen till mig för att undersöka det för egen del eller tillsammans med din partner.
