”Hej! Jag har under en längre tid känt mig väldigt stressad. Ibland vet jag inte om jag bara är orolig inför framtiden och jobbet eller om det faktiskt är ångest jag upplever. Det känns i hela kroppen liksom. Hur vet man vad som är vad? Tacksam för svar/Hälsningar, En som funderar.”
Det här är en otroligt viktig fråga som nog berör många av oss. Det finns förmodligen en hel del igenkänning i den då det är vanligt att uppleva både oro och ångest, samt att ha svårt att se skillnaden på dessa tillstånd. Ligger du exempelvis ofta på kvällen och snurrar runt i dina tankar om och om igen utan att kunna somna? Eller vaknar du mitt i natten av ett hjärta som slår häftigt i bröstet och ett intensivt obehag i kroppen? Eller kanske båda?
De flesta av oss kommer förmodligen flera gånger i livet komma i kontakt med både oro och ångest eftersom dessa tillstånd har det gemensamt att de båda två är mänskliga sätt att uppleva en osäker och ofta rätt så okontrollerbar värld. Det i sin tur handlar så klart om att vi evolutionärt är programmerade till att vara på vakt inför faror och hot för att kunna säkra vår överlevnad i en oviss miljö som inte alltid går att förutsäga. Oro och ångest har på så vis en funktion som rena överlevnadsmekanismer. Det moderna samhälle vi lever i idag har nämligen förändrats snabbare än vår biologi och trots att livet på savannen är långt bakom oss och vi idag inte möter de fysiska farorna vi dagligen gjorde då så har oro och ångest istället tagit en mer abstrakt riktning och ökat lavinartat. Istället för att riktas mot den där klassiska sabeltandade tigern har oron och ångesten börjat fokuseras kring exempelvis ekonomi, sociala situationer och framtiden. Det är en förskjutning som gör att grottmänniskan inuti oss lever kvar i annan beklädnad och att oro och ångest har antagit enorma dimensioner för oss idag med påverkan på vår psykiska hälsa, våra relationer och vår självkänsla. Vilddjuret möttes och överlevdes i vår tidiga historia, medan dagens inre ”vilddjur” sällan ger vika och existerar inuti oss på ett abstrakt plan som inte har något bäst-före datum.
Oro – när tankarna försöker lösa framtiden
Känner du igen dig i att du har lätt för att fastna i spiraler av orostankar inför vad som skulle kunna hända i en oviss framtid? Ältar du dessutom ofta dina farhågor om och om igen trots att du knappast kommer närmare någon lösning eller någon visshet genom att göra det?
Oro har sitt egentliga ursprung i ett behov av att kunna förutsäga vad som kommer att hända i framtiden. Vår hjärna försöker helt enkelt förutse, planera och skydda oss mot någonting som skulle kunna hända, men som inte händer just nu. Oro har därav sitt högsäte i vår hjärna och är till stor del baserad på tankar. Oron hjälper oss att förbereda oss på kommande hotfulla händelser utifrån dagens mer abstrakta och inre situationer. Den skulle kunna sägas fungera som ett mentalt brandlarm som gör oss uppmärksamma på risker innan de har inträffat. Oro har därav sitt fokus i framtiden, men har en tendens att utspela sig om och om igen kring samma orosmoln som gör att vi går runt i cirklar i tankarna för att försöka lösa någonting som i slutändan blir till grubblerier och ibland katastroftankar och inte lämnar oss ifred. På så vis är oro sällan diffus. Den handlar ofta om någonting specifikt som vi spinner vidare på. Den är då ofta kopplad till situationer och kan hos de flesta av oss komma och gå i vågor.
Det är vanligt att med oro nästan in absurdum grubbla över framtida scenarier på repeat. Som exempelvis den där malande klumpen i magen när du sitter på jobbet och tankarna kring ett gräl du haft med din partner imorse smyger sig på med oro för att det kanske ska leda till att det tar slut mellan er. Eller den malande oron kring att du ska förlora jobbet som håller dig vaken om nätterna då hjärnan går på högvarv och struntar i ditt behov av sömn. Eller så försöker du febrilt förutse framtiden genom att föreställa dig ett alldeles för stort antal tänkbara situationer kring hur middagsbjudningen du ska fixa för dina vänner nästa helg kommer att bli beroende på olika faktorer du hur som helst förmodligen inte kan kontrollera?
Oro kan handla om stora saker, men även om väldigt små och nästintill obetydliga saker som blir oproportionerliga till vad de egentligen handlar om. Oro behöver inte heller ha någon realistisk förankring i det som faktiskt händer i våra liv, utan den kan spinna på av sig själv nästan och generera fler och fler orealistiska scenarier som inte ens är rimliga och som gör att du ständigt oroar dig inför nästa kedja av händelser som du ändå inte kan kontrollera. Vår hjärna är duktig på att generera oro och katastroftankar. ”Tänk om” blir lätt ett mantra eller melodin i våra liv och här gäller det att se upp lite. Om vi har en tendens att oroa oss lite för mycket och fastna i tankarna så är det lätt hänt att missa så mycket av det som faktiskt är fint och underbart i stunden. Det är inte hjälpsamt att leva så mycket i framtiden så vi förlorar vårt här och nu där livet faktiskt händer på riktigt. Om vi på övertid problemlöser kring sådant som inte ens har hänt ännu oroar vi oss inte bara i onödan för det mesta utan vi förlorar energi och upplevelser i stunden. Att vara så till stor del upptagna med avancerad problemlösning inuti oss hindrar oss från att uppleva världen utanför och det vackra omkring oss.
Oro må ha sin funktion av att vi ska vara på vakt för att skydda oss själva, men när du sitter på jobbet och inte kan koncentrera dig på dina arbetsuppgifter eller när du ligger i din partners varma famn och oroar dig för att bli lämnad imorgon kan dina tusentals orosmoment bli ett riktigt problem för dig. Skulle du hamna i ett ständigt ältande och ha svårt att stilla din oro är det dags att ta tag i det. Oro har nämligen en tendens att sprida sig till det mesta i livet, öka i frekvens, intensitet och orimlighet. Om du därav upplever att stora delar av din tid går åt till att älta samma saker om och om igen så handlar det ofta om att vi är duktiga på att låta ältandet i sig få funktionen av att för stunden reglera våra orostankar. Det innebär att ältandet lugnar ner oss och därav ältar vi naturligtvis bara mer och mer. Ältandet hjälper då kanske precis i stunden, men det är inte alls hjälpsamt i längden och behöver brytas.
Ångest – när hela larmsystemet går igång
Ångest är en intensiv och mycket obehaglig känsla som till skillnad från oro sitter i huvudsak i vår kropp och inte i våra tankar. Ångesten är rent fysisk som en stark känsla av obehag eller rädsla i kroppen som byggs upp och som är mer diffus än vad oro är. Då det gäller oro vet vi oftast vad vi oroar oss för, men ångesten kan vara svår att koppla till en specifik händelse eller ett specifikt skeende. Den kan röra sig på olika tidsplan och handla om nuet, men även om det förflutna eller framtiden. Exempelvis kan du fastna i en hiss och av klaustrofobi få ett enormt ångestpåslag här och nu eller så kan du påminnas om en situation i det förflutna som du upplever skam kring, vilket kan sätta ångesten i rörelse. I låg dos kan ångest faktiskt vara bra för oss människor eftersom den i form av nervositet kan göra att vi presterar mycket bättre när vårt nervsystem är lite aktiverat, men i form av den ångest som nästan alltid underligger de flesta former av psykisk ohälsa är den rentav istället skadlig för oss.
Ångesten är en viktig del av vårt centrala alarmsystem som vid hot och faror aktiverar vårt sympatiska nervsystem och därmed rustar oss för kamp eller flykt i oerhört farliga situationer. Den är ursprungligen till för att vi ska överleva och klara oss med livet i behåll, vilket förklarar intensiteten och styrkan i ångesten. Den är på liv eller död för oss rent evolutionärt, och än idag är det så det känns när ångesten aktiveras och når sin maxstyrka i vår kropp. Det kan komma plötsligt genom att hjärtat börjar pumpa ut blodet alltmer snabbt till våra muskler i kroppen eftersom vi instinktivt måste slåss eller fly från faran vi möter, medan andningen blir häftig, vi börjar hyperventilera och vi kan få ett tryck över bröstet. Yrsel, tunnelseende, illamående, overklighetskänslor, svettningar, skakningar och domningar är likaså symptom på ångest som alltid upplevs just i stunden då kroppens sympatikus är aktiverat. Allt är till för att fokus ska vara på överlevnad och du kan om du vill läsa mer om det här i mitt blogginlägg om känslor.
Gemensamt för kroppens fysiska reaktioner vid ångest är att det kan upplevas som väldigt skrämmande då ångesten når full styrka. Däremot kan ångest finnas i olika gradskillnader, vilket innebär att den inte alltid når orkanstyrka. Det beror på att vårt inbyggda alarmsystem anpassar styrkan efter hur stort, akut eller oundvikligt det upplevda hotet är. Ångest finns på så vis på en glidande skala mellan mild ångest till dess starkaste uttryck av panikångest och det som avgör vilken ångest just du får beror mycket på biologi, dina tankemönster och tolkningar, samt på yttre omständigheter. Det kan handla om mildare prestationsångest, starka stresspåslag och överbelastning, men kan ibland gå hela vägen till panik. Ångest följs ofta av rent beteendemässiga reaktioner som exempelvis att vi blir rastlösa, har svårt att vara stilla, att vi blir irritabla, prokrastinerar, isolerar oss, får ett hyperfokus på kroppsliga symptom eller att vi frenetiskt pillar på saker och är motoriskt oroliga i kroppen.
Någonting som är viktigt vid ångest är att se upp med det som inom psykologin kallas undvikandebeteenden eller säkerhetsbeteenden. Ångest är inte angenämt och det är någonting vi alla självklart vill undvika, men själva undvikandet är ofta en stor del av att ångest leder till psykisk ohälsa. Vi hittar utlopp för att kontrollera ångesten genom exempelvis tvångshandlingar, ätstörningar eller fobier genom själva det faktum att vi på så vis undviker det vi faktiskt är rädda för, ångesten, vilket enbart leder till fler cirklar av ångest. Därav är det så viktigt att lära sig att ångest inte kan upprätthålla sin fulla styrka hur länge som helst, att den har ett fysiskt förlopp, går över och inte är farlig. Det gäller att rida ut ångesten utan att ta till sådant som enbart spär på, vidmakthåller ångesten och gör att vi i längden får mer ångest.
Hur hänger oro och ångest ihop?
Oro och ångest är inte två vitt skilda fenomen. Även om de är olika på många sätt hänger de naturligtvis ihop på vissa sätt. Oro kan ofta vara en igångsättare för ångest och förloppet kan börja i tankarna som mal kring någonting du oroar dig för. Om oron inte stillas och den istället får fortsätta att växa sig större och större kan kroppen börja reagera med ångest. Det kan även vara så att förloppet går åt andra hållet och att en kroppslig känsla av ångest du har kan väcka fler orostankar som till sin natur försöker förklara din ångest och det som händer i din kropp. Det innebär att oro och ångest ofta går i spiraler och triggar varandra. En tanke du har föder lätt en annan tanke som i sin tur gör att hjärnan går in i problemlösning kring din oro, du börjar grubbla eller älta och tankarna blir bara fler och fler. Till slut börjar kanske kroppen reagera med ett starkt obehag och du får plötsligt ett ångestpåslag, vilket gör att du börjar försöka tolka kroppens signaler, obehaget ökar ännu mer och kroppen aktiveras i takt med det. Det här är den klassiska rörelsen i spiraler som ångest och oro tenderar att ta. Plötsligt har vi fastnat i en rörelse som verkar fortsätta uppåt eller nedåt utan att vi riktigt märker när det hela började. Biologisk sårbarhet, dagsform, stressnivå, din tolkning av en situation, samt den nivå av kontroll eller visshet du upplever dig ha av den påverkar vår tendens att fastna i oros- och ångestspiraler.
