Normaliseringsprocessen – När våld blir vardag

Det är alldeles tyst i köket. En slags öronbedövande tystnad som inte kan fyllas med ord, men som ändå ekar längs väggarna och viskar dovt från den stillastående luften i rummet. Visst är det ändå den stora väggklockan i trä som makar sig fram och envisas genom sitt mjuka tickande att sätta tid på stillheten som råder? För det är ju tidig gryning och utanför det höga altanfönstret vid matbordet exploderar världen i färger. Kaskader av gyllengula och rosa nyanser fångas av solens allra första strålar och slungar sig in i köket där tiden borde stå alldeles still. Det gör den inte. 

Hon sitter med blicken stelt fäst vid morgonens skådespeleri utanför och så har hon nog suttit länge. Hon bländas av kontrasten i den obönhörliga kraften i världen som går vidare, medan hennes värld har krympt så mycket att hon inte längre kan relatera till friheten i att betrakta ännu en dags uppvaknande. Själv har hon varit vaken länge. Förmodligen har hon inte sovit alls under natten som har gått. Hon sitter framåtlutad, insvept i en luggsliten morgonrock, håret hänger tovigt längs ryggen och ögonen är svullna. Hon har gråtit och gårdagens mascara har flutit ut i små rännilar längs kinderna.

När gråter hon inte?  

Hela hennes liv har smalnat av till den här stunden och hon rycker ofrivilligt till och lystrar när hon hör golvet knaka till från övervåningen. Är han vaken? Hon rör sig inte, men inser ganska fort att det bara är golvtiljorna i det gamla huset som spökar. Hon återgår så till sina tankar. Gårdagen var nämligen fylld av sådant som är så tungt och som hon numera ständigt försöker förklara för sig själv. De hade en riktigt mysig morgon. Låg i sängen och skrattade och det var länge sedan ljuset badat dem i sin glöd på det sättet. De var nära varandra. Han med uppsluppenhet. Hon med hoppfullhet som enbart hölls tillbaka av rädslan hon ständigt bär inom sig utan att kunna sätta ord på den. Hennes nervsystem vet sedan länge att när det är som ljusast befinner sig alltid det djupaste och mest nattsvarta mörkret lurande precis runt hörnet. Som att kärlek och skräck är två sidor av samma mynt. Som att det går att älska någon som gör en så illa. 

Någonting skiftade redan igår vid lunch. Hans humör vände tvärt och hon blev stilla och försiktig i sina rörelser. Skrattet sipprade ut i tomma intet till tonerna av svartsjukan och anklagelserna som tog plats när de var och handlade på ICA. Stod hon inte helt öppet och stirrade på den där mannen i kassan? Ville hon ha honom kanske? Då kunde hon gott få honom för han ville minsann inte ha en slyna som henne längre! Mörkret i hans blick fick henne att som så många gånger tidigare rusta sig inför det hennes kropp krampaktigt visste var på väg.

Väl hemma pratade han inte med henne mer. Tystnaden var som en mantel kring honom medan han gick förbi henne i ett hotfullt vakuum. Det skrämde kanske henne, men hon vet alltid hur scenen ska utspela sig och hon spelar sin roll till perfektion varje gång. Hon gick efter honom. Hon försökte beveka, lirka och övertala. Var inte arg.. Förlåt.. Jag tittade inte på honom.. Jag älskar bara dig.. Små oroliga ord som alltid fastnar i tystnaden mellan dem. Hon vet att det inte hjälper, men ändå gör hon så förtvivlat om det gång på gång. Går efter, försöker vara snäll, funderar på någonting hon kan göra för att uppväga det som hände, medan hennes tvingande tankar just då rusade frenetiskt inom henne. Han är bara trött och det är så varmt ute idag. Det är inte konstigt att han blir så svartsjuk. Han älskar ju henne så mycket! Kanske tittade hon faktiskt lite för länge på den där mannen på ICA ändå? Det är ju inte konstigt att han reagerar så! Medan hon försökte greppa den verklighet hon lever i bröt han äntligen tystnaden och började kasta de sårande orden mot henne ännu en gång. Ord som lade allt ansvar på henne. Du får fan göra vad du vill! Jag skiter i vad du gör! Jag skiter i dig! Det är inte jag som är en hora! Jag bara förhåller mig till ditt beteende! 

Hon vacklar alltid under tyngden av bördan, men axlar den ändå. Som hon gör nu när hon sitter här i köket morgonen efter och lyssnar oroligt efter att han ska vakna. Det slutade som det brukar göra igår trots alla försiktiga steg hon tog för att förhindra det. Redan innan maten hon lagade sattes på bordet var faran över henne och hon stålsatte sig medan han fick fatt i hennes arm, lyfte upp henne i den och slungade henne med all kraft han kunde uppbåda in i väggen så det blixtrade framför hennes tårfyllda ögon och den fysiska och känslomässiga smärtan blandades med dagens djupa sår och blåmärken.

Efter det fanns just då ingenting kvar och medan han gick och lade sig har hon suttit kvar hela natten i köket med blicken stint fäst vid någon punkt framför henne medan hon febrilt försöker förklara det som hände för sig själv ännu en gång. Han menar inte vad han säger! Det kommer bli bättre om hon bara tänker sig för mer! Hon måste vända det som hände igår till en bättre känsla idag! Omedvetet ser hon sig nu omkring efter en spegel och sitt smink samtidigt som hon varsamt rör lite på armen som smärtar. Bättre att han inte konfronteras med gårdagen när han väl kommer ner för trappan och ser henne! Inuti går hon dock sönder. Bit för bit medan overklighetens nät spinner sin väv runt henne.

Hon är nämligen helt isolerad och har ingen att ringa längre. Hon ser inte skogen för alla träd och medan hon ständigt är upptagen med att hitta orsaker till hans beteende har han tagit makten över henne. Hon har bara honom och han är hennes värld. På jobbet berättar hon aldrig vad som händer henne hemma och hon håller sig alltid undan på sin kant. Hon lägger skulden på sig själv för det har han lärt henne att göra. Han tolkar vad som är rätt och fel och det är vad hon har att förhålla sig till. Han är hennes räddare och hennes förövare i ett och där någonstans mellan de rollerna finns en djup förvirring för henne eftersom han säger att han älskar henne över allt annat, medan han slår och förnedrar henne. 

Det började dock inte så här. Det började i en kärlekssaga som gjorde henne knäsvag. Våld börjar aldrig så här. Våld börjar i rosaskimrande drömmar, i hetsig andhämtning om nätterna, i en flyktig blick, i en djupt mänsklig längtan efter kärlek och närhet och en känsla av att bli mer sedd och bekräftad än någonsin tidigare. Annars hade hon aldrig inlett en relation med honom eller stannat kvar. Nu gör hon det för att hon inte kan något annat. Hon sitter fast i en spindelväv och han är hennes fängelse. Hon kanske inte ser det så just nu. Eller så gör hon kanske snart det. 

Processen av normalisering – När vi långsamt vänjer oss vid det otänkbara

Det finns inom psykologin en välkänd liknelse om hur man kokar en groda. Om du mot förmodan skulle vilja koka en groda är det ingen god idé att släppa ner den i en kastrull med kokande vatten för då kommer den reagera omedelbart på faran och hoppa ur kastrullen igen för att rädda sitt liv. Men om du istället lägger grodan i en kastrull med svalt och skönt vatten och långsamt och gradvis skruvar upp värmen kommer inte grodan märka förändringen förrän det är för sent. Den anpassar sig istället hela tiden till den gradvis stigande temperaturen tills den blir helt förlamad. Precis på det här viset fungerar även normaliseringsprocessen i en destruktiv relation som innehåller olika former av våld.

Det innebär att ingen av oss någonsin skulle stanna kvar med någon som hotar, kränker och slår oss på första dejten. Vi hade alla ansett att det varit helt oacceptabelt och gjort precis som grodan och lämnat den farliga situationen omedelbart. Normaliseringsprocessen är på så vis den psykologiska mekanism där det som är helt otänkbart för oss alla, steg för steg, grad för grad, förvandlas till en acceptabel vardag. Gränserna förskjuts långsamt, någon millimeter i taget, så den som blir utsatt inte riktigt reagerar. Vattnet i kastrullen blir varmare och varmare för oss, men eftersom förändringen sker över månader eller år kalibrerar vi om vår toleransnivå för att överleva tills det är oerhört svårt att ta sig ur den kokande kastrullen. 

Om mannen hade slungat kvinnan i berättelsen i armen mot väggen första gången de sågs så hade hon med all säkerhet vänt på klacken, förmodligen anmält honom och aldrig någonsin träffat honom mer hur attraktiv och spännande han initialt än verkade vara. Till slut sitter hon istället där i köket i gryningen och har anpassat sig till en temperatur som håller på att förgöra henne. Våldet flyttar nämligen inte in med dunder och brak. Det kommer smygande på tå.

Från kärlekssaga till fängelse – Den osynliga glidningen  

Det är kanske ibland svårt att föreställa sig att en destruktiv relation med inslag av våld nästan alltid börjar som en fantastiskt passionerad kärlekssaga och inte alls innehåller det mörker den senare kommer att definieras av. Det bländande ljuset, känslan av att aldrig ha varit så förälskad och uppvaktad tidigare och en genomgående upplevelse av du blir överöst med uppmärksamhet, kärlek och bekräftelse är alla tydliga tecken på den psykologiska kurva som är lika förutsägbar som förrädisk. Love bombing gör att farten i relationen accelererar och du hinner inte riktigt tänka efter innan du dras med i känslan av att aldrig ha blivit så sedd förut. Ni pratar tidigt om framtiden, allting går alldeles för svindlande fort och du ger dig in i relationen med hull och hår med en känsla av att du äntligen träffat din själsfrände.

Men precis när du har börjat sänka din gard och känner dig trygg så skiftar någonting. Steg för steg och alldeles omärkligt i början kanske. Det kan vara svartsjuka och kontroll som skymtar fram. Först kanske du bara blir smickrad över att han är så kär i dig att han mår dåligt bara av tanken att han skulle förlora dig till någon annan. Kanske kommer små och nästan omärkliga kommenterar som maskeras av djup omtanke och sårbarhet då han uttrycker sin rädsla för att förlora dig eller sin besatthet i dig, samtidigt som han kanske börjar be dig om att du ska stanna hemma istället för att gå ut en kväll med vänner eller sticka iväg med jobbkompisarna på en weekendresa. Det täcks över av kärleksbetygelser och att han älskar dig så mycket får på så vis rättfärdiga hans svartsjuka och behov av kontroll över var du är och vem du träffar. Kanske går du med på att han får hämta dig från jobbet varje dag? Kanske blir han upprörd och vill plötsligt inte träffa dig en kväll när ni har bestämt att ses? Eller så blir han ledsen och ber dig plötsligt gå när du är hemma hos honom utan att du riktigt förstår varför?

Är det så det börjar för dig?

Det är redan här du långsamt börjar skapa ursäkter för hans beteenden. Du tänker möjligen att han haft en svår barndom som han förmodligen redan berättat för dig om eller att han varit i en hemsk relation tidigare som fortfarande påverkar honom, som han givetvis också har berättat om. Han kanske bara är stressad eller liksom du alldeles överväldigad av alla känslor som uppstått mellan er två. Hans svartsjuka måste ju hur som helst vara ett tecken på hur mycket han tycker om dig och här börjar du plötsligt förändra ditt beteende. Du kanske anpassar dig och tar de första små stegen till att gå på tå. Du låter bli att gå ut med väninnorna och weekendresan med jobbet är inte längre att tala om. Du kanske anpassar hur du klär dig på grund av hans uttryckta oro och du börjar passa på vad du säger. Små steg, men kastrullen börjar redan värmas upp trots att ni har det fantastiskt fortfarande. 

Redan här har grunden lagts i all din ömhet och all din välvilja. Det är som att du nästan har skrivit på ett osynligt kontrakt där det är dina handlingar och hur du beter dig som ska hålla hans humör i schack. Kontrollen har blivit din nya normalitet och scenen är egentligen redan upplagd för att våldet ska flytta in. 

Snart kanske våldet faktiskt gör det. Flyttar in. Först genom bestraffningar i form av  tystnader och uteblivna svar när du skriver till honom om något eller att han ignorerar dig när ni är hemma tillsammans. Du blir kanske belönad med glödande kärlek när du gör som han vill och utfrusen om du inte gör det. Det får dig kanske att tro att du inbillar dig det hela eller så talar han explicit om för dig att det faktiskt är det du gör. Sedan glider möjligen även elaka och nedvärderande kommentarer in i er kommunikation. Han tappar humöret. Kanske skriker han på dig? Kanske slängar han hotfulla blickar mot dig eller börjar sparka på möbler och andra materiella saker?

Hans svartsjuka är inte längre sårbar utan snarare krävande och hänsynslös. Du kanske börjar fråga dig själv vad felet är och kommer med fler ursäkter för hur han behandlar dig. Konflikter på jobbet? Oro kring ekonomin? En dålig dag? Vad det än är du säger till dig själv just nu har dina gränser redan förskjutits och temperaturen i kastrullen har stigit ett par snäpp till. Dessutom får du veta att det mesta som går fel i er relation vilar på dina axlar. Du bär ansvaret för hans känslor och han anser förmodligen att det är ditt fel att han behandlar dig som han gör. Här börjar den slags hjärntvätt och manipulation som snart kommer få dig att tvivla på dig själv och som lär dig att ständigt gå på tå, orolig för att göra fel eller att vara fel eftersom skulden alltid är din. När du börjar tro på det är dina kanter ännu en gång naggade och det som är helt oacceptabelt har börjat bli acceptabelt. 

Du kanske dessutom inte alls träffar dina vänner längre och din familj har troligen också tröttnat på alla ursäkter du gör för att kompensera för hans agg och ovilja mot dem? Du är plötsligt väldigt isolerad, helt ensam utan omvärldens input på din relation. Då är det lätt att tro att det som händer er handlar om dig och bisarrt nog börjar du nog lita än mer på hans ord eftersom ditt sociala nätverk inte längre kan hjälpa dig med en mer nyanserad tolkning av verkligheten. Gradvis kommer så våldet att utvecklas allt mer. Från fula ord, kränkningar och en skev ansvarsfördelning blir din vardag kanske fler sparkar på saker, plötsliga slag mot dig, stryptag, inlåsningar och sexuella övergrepp när kastrullen börjar koka. Under den processen har du normaliserat våldet i ökande grad genom att din uppfattning av vad som är rätt och fel förskjuts mot en acceptans av någonting du tidigare hade protesterat mot. 

Inte för att du inte protesterar. Du kommer göra det i början och du kanske kommer fortsätta att göra det ibland, men varje gång förskjuts gränserna tills han kontroller dig i så hög utsträckning att du börjat införliva hans bild av dig i din egen självbild, vilket gör att du blir övertygad om att du har gjort dig förtjänt av våldet och alla kränkningar du blir utsatt för. Skammen och skulden växer lavinartat och gör att du antagligen inte ens tänker på att lämna honom längre. Du kokar i kastrullen nu och den förlamning det medför gör att du har svårt för att rädda dig själv.  

 Eva Lundgrens forskning: Processens tre steg

Eva Lundgren är en norsk-svensk sociolog som genom att forska vid Uppsala universitet utarbetade den teoretiska modell som kallas normaliseringsprocessen. Den förklarar vad det är som händer i destruktiva relationer med våld och varför kvinnan i detta fall tolererar och stannar kvar i en relation med allt värre kränkningar och övergrepp. Mycket förenklat kan processen beskrivas som att kvinnan ständigt försöker anpassa sig efter mannens försök att upprätthålla och ständigt öka graden av den kontroll han har över henne. Lundgren beskriver på så vis en process som inte är slumpmässig utan följer ett mönster i tre återkommande faser som i en cykel i normaliseringsprocessen krymper den utsattas livsutrymme mer och mer med en dramatisk nedbrytningsprocess i centrum. 

Gränsförskjutning – För isolering och kontroll

Utmärkande för denna fas av våld i nära relationer är att gränserna mellan vad som är acceptabelt och vad som är oacceptabelt fullständigt suddas ut så att skillnaden mellan ett lugnt, fredligt liv och ett liv fyllt av våld inte riktigt finns på plats längre. Förövaren tar helt enkelt makten över sanningen och tolkningsföreträdet i relationen. Därav kan det som är våldsamt komma att sorgligt nog betraktas som kärlek. Den isolering vi utsätts för förstärker dessutom enbart de suddiga gränserna som gör att vi upplever mer och mer enbart genom förövarens perspektiv. Han blir vår referensram, vilket leder till att vi i förlängningen får svårt att upprätthålla en egen verklighetsuppfattning. Förövaren blir därmed vår räddare i det känslomässiga beroende vi utvecklar genom isoleringen och kontrollen.  

I berättelsen skildras delar av det här i att kvinnan i köket drar sig undan och isolerar sig även på sin arbetsplats och hon aktar sig noga för att berätta för någon hur hennes liv ser ut. Gränsen har redan förskjutits så mycket att hon tar på sig skulden för mannens utbrott på ICA. Kanske tittade hon faktiskt lite för länge på den där mannen i kassan ändå? Det är ju inte konstigt att han reagerar så! Hennes inre kompass har redan börjat visa fel.

Våldsutövandet – Den öppna aggressionen 

När gränserna har flyttats allt mer och kontrollen är etablerad i relationen är det vanligt att nästa fas är när våldet dyker upp i ökande grad. Då vi är utsatta och sårbara visar ofta förövaren sin makt och straffar mer och mer för upplevda felsteg från vår sida. Det är emellertid avgörande att förstå att våld har många olika ansikten och utövas ofta på parallella plan samtidigt och alla former av våld syftar till att bryta ner vår motståndskraft. 

Det psykiska våldet förekommer i åtskilliga former. De sårande och nedsättande orden, det hånfulla skrattet, de systematiska kränkningarna. Manipulationer, gaslighting, att skapa ovisshet och osäkerhet är enbart några former av psykiskt våld. Gemensamt för de alla är emellertid att de syftar till att bryta ner vår självbild tills vi själva tror att vi är så värdelösa som vi numera får höra att vi är. Att kalla kvinnan i köket för slyna och hora – dessutom inför andra – är dessutom ett grymt sätt att avhumanisera henne fullkomligt. 

Det kan även röra sig om latent våld som ofta innebär dolda hot om våld. Det är de hotfulla tystnaderna, de hårda stegen i golvet eller en blick som signalerar att faran är nära, vilket gör att den utsattas alarmsystem ständigt är påslaget och vi hela tiden tvingas scanna av vår omgivning för en annalkande fara som kvinnan i köket som går efter mannen och desperat försöker beveka honom för att undvika en katastrof. 

Det fysiska våldet innebär den fullkomliga explosionen som det psykiska och det latenta våldet kan resultera i. En knuff, ett slag, ett stryptag, att bli fasthållen, inlåst eller slungad in i väggen. Det skapar synliga sår och blåmärken, men gör kanske desto ondare inuti för hur ska vi kunna sortera våra tankar för att förstå att mannen som håller om oss om natten och som säger att han älskar oss även begår grymma övergrepp och slår oss?  

Det sexuella våldet handlar liksom alla andra våldsformer om makt, kontroll och förnedring. Här saknas ömsesidigheten. Det kan handla om att bli tvingad eller pressad till att utföra sexuella handlingar eller att bli utsatt för smärta. Även här är skalan glidande och börjar med att vi kanske ställer upp på sex för att lugna ner en situation eller för att försöka få tillbaka närheten som den var i början av relationen. När de sexuella gränserna bryts ner på det viset har vi som utsatta emellertid inte ens makten över våra egna kroppar. 

Växlingen mellan värme och kyla – När bergochdalbanan blir beroendeframkallande

Den mest manipulativa fasen i normaliseringsprocessen som även gör det så oerhört svårt att lämna relationen består av att våld och mörker ständigt varvas med kärlek och ljus. Efter episoder av kontroll och isolering i kombination med skilda former av våld kommer plötsligt det vackra i relationen tillbaka. Efter en tyst, extremt kall och hotfull fas som lämnar oss i ensamhet och skräck vänds allting sedan till värme och en överväldigande känsla av att relationen är precis så fin som den varit tidigare. Förändringen är dramatisk och plötsligt kliver förövaren in i sin roll av en sårbar och kärleksfull partner igen. Det är förvirrande, men när vi är fast i någons grepp blir det som en oas i öknen där lättnaden blir så påtaglig att vi gör allt för att få vara i värmen igen. Vi suger i oss av den kärlek vi får och känner tacksamhet över att den finns.

Det förrädiska i den ständiga växlingen mellan våld och kärlek är att hoppet väcks till liv när ljuset kommer åter. Det är förövaren som avgör när, hur och var det sker, men när det väl gör det är det som att den där fina personen vi träffade som kanske till och med nu är ångerfull över det som har varit är tillbaka och det skapar starka känslomässiga band av att ha gått igenom någonting svårt och skräckinjagande tillsammans och sedan kommit ut på andra sidan, trots att det egentligen är han som är traumat. Växlingen mellan värme och kyla förstärker på så vis varandra så att kärleken efter våldet blir till en extrem höjdpunktsupplevelse vari rädslan för att mörkret kanske kommer åter är en förstärkande komponent. Vi slungas på så vis i en bergochdalbana till de högsta känslomässiga topparna och den djupaste dyn av förtvivlan och det skapar i sin tur ett beroende som kallas för traumabindning. Det innebär ett känsloberoende av att förövaren och räddaren är samma person och längtan efter det fina som kan komma åter gör att vi inte lämnar den förnedring och det terrorvälde vi lever i.  

Om svärtan hade varit allenarådande hade vi förmodligen haft lättare att lämna, men när hoppet kommer åter gång på gång så sitter vi fastspända i vår bergochdalbana som tar oss på skräckfyllda turer. Vi stannar för att det kan ju vara så fint ibland, samtidigt som vår verklighetsuppfattning slutligen rämnar fullkomligt och vi blir som missbrukare som väntar på nästa dos av värme medan vi börjar tro att det faktiskt är vi som är problemet. Om jag bara inte vore så hopplös med matlagningen eller om jag bara kunde sluta se ledsen ut för jag vet ju att han tycker det är jobbigt! Varför skulle jag med till ICA och varför tänker jag inte på vart jag fäster min blick bättre? För han älskar ju mig och han försöker ju vara förstående ändå..? 

 När våldet flyttar in i medvetandet: Vad händer med en människa som normaliserar våld?

Att leva i en destruktiv relation med systematiskt våld kan liknas vid att befinna sig i ett ständigt krigstillstånd. Fast i vårt eget hem som egentligen ska utgöra vår trygga plats. För att orka med att befinna sig i en vardag fylld av ovisshet, oro för nästa utbrott, ångest och rädsla så tvingas vårt medvetande att anpassa sig. Det innebär att vår hjärna förändras drastiskt genom oförutsägbarheten och våldet och börjar fungera utifrån en ren biologisk och psykologisk överlevnadsstrategi. 

Hypervigilans – Nervsystemet blir en radar 

Någonting som är utmärkande för just destruktiva relationer är att vi ständigt styrs av någon annans känslor istället för att låta våra egna känslor fungera som vår kompass. Genom att låta andras känslor styra oss sätts nervsystemet igång på permanent högvarv. Vi utvecklar på så vis en nästan övermänsklig förmåga att läsa av rummet och läsa av andra människor. Det innebär i en våldsam relation att du kan avgöra humöret på honom enbart genom att lyssna på hans steg på övervåningen eller på sättet på vilket han smäller igen bildörren när han kommer hem efter jobbet. Du lär dig att ständigt scanna av minsta lilla förändring i hans ansiktsuttryck eller tonfall och du är alltid vaksam, aktiverad i kroppen och på din vakt inför nästa gång någonting hemskt kommer att hända. Din konstanta kroppsliga beredskap kommer med all säkerhet dränera dig fullkomligt på energi, vilket skapar kronisk stress som bland annat bryter ner sömnen, minnesförmågan och immunförsvaret. 

Dissociation – Splittring av medvetandet som biologisk nödutgång

I våldsamma situationer, som när kvinnan i köket slungas in i väggen så det blixtrar framför ögonen på henne, är det vanligt att medvetandet kopplas ifrån. Det skulle kunna beskrivas som en biologisk nödutgång. Det är en känsla av att lämna sin egen kropp, att se situationen utifrån eller att bli alldeles känslomässigt bedövad. Det gör att traumat som utspelar sig inte registreras som en vanlig händelse i hjärnan utan lagras som splittrade, kaotiska fragment av minnen i kroppen. Dissociation är ett kraftfullt försvarssystem som sätts i spel när vi hamnar i vårt evolutionära hotsystem och varken kan ta till fight eller flight för att rädda oss själva då vi ofta inte har styrkan att slåss tillbaka eller möjligheten att komma undan och fly. Då aktiveras istället försvaret som innebär att spela död då medvetandet kopplar bort från kroppen, nuet och det som händer för att skydda oss från den akuta smärtan och skräcken.

Förvrängning av verkligheten och kognitiv dissonans

Vår hjärna har ett inneboende behov av logik för att fungera optimalt. När någonting upplevs som logiskt för oss och hänger ihop kan vi skapa ett bredare ramverk av djupare förståelse som hjälper oss att navigera i livet. När du emellertid älskar någon som samtidigt gör dig illa uppstår en outhärdlig krock i medvetandet som kallas för kognitiv dissonans. Eftersom vår hjärna fungerar logiskt innebär det att den då för att överleva denna förvirring tvingas till att förändra sin verklighet. Eftersom du inte kan förändra hans beteende måste du istället förändra din tolkning av hans beteende för att få det som händer att gå ihop. Det är just då de tvingande och så innerligt sorgliga tankarna börjar rusa fritt: Han slog mig, men det var för att jag provocerade honom. Han kallar mig för slyna och hora, men det beror på att jag gjorde fel och råkade titta på en man på ICA. För att få logiken att gå ihop och kunna överleva i en plågsam och farlig miljö börjar du ljuga för dig själv för att sanningen inte är logisk och alldeles förkrossande att bära ensam. 

Känslomässig utbrändhet och apati

När vi under en längre tid lever med någon som vi behöver förhålla oss till genom att parera hans humör, trycka undan vår egen rädsla och febrilt försöka lappa ihop vår egen verklighet trots att dess revor blir mer och mer utbredda, så dränerar vi till slut all energi vi kan uppbåda. Den känslomässiga bergochdalbanan har nämligen inte någon slutstation och när du lever ditt liv i mellanrummen mellan hopp och skräck töms du snart på alla depåer du har till ditt förfogande. Det skapar en emotionell utmattning som kan ses som en form av känslomässig utbrändhet i vilken du slutligen inte orkar känna någonting alls. Ångesten som tidigare var så oerhört skarp och intensiv förvandlas istället till en dov och konstant ton i bakgrunden eller till en total tomhet inom dig. Här kommer apatin in och kan illustreras av kvinnan i köket som sitter där hela natten och stirrar stint på en punkt framför sig. Till slut skapar våld ett enormt tomrum inom oss där inga ord längre finns kvar, ingen gråt och ingen hjärtskärande spricka där ljuset kan komma in. Vi stänger ner för att överleva och genom det skyddar vi oss från smärta.   

 

Självbilden slås i spillror – Det egna jaget raderas

Det börjar med att du själv sätter upp de galler som kommer att bli ditt eget fängelse för att du är kär och vill anpassa ditt beteende efter någon som är sårad och svartsjuk och det slutar med att du inte längre ens försöker känna efter vad du tycker, tänker, känner eller behöver. Din röst tystas effektivt och ersätts av någon annans betvingande röst och regler. Du slutar därmed att existera som en egen individ och blir istället till en förlängning av hans behov. Din självbild slås i spillror och din identitet blir till ett minne blott medan du sitter fast i såret av ditt trauma. Om du ser dig i spegeln, känner du igen människan du har blivit? 

Du är inte ensam och det är inte ditt fel

Någonstans mitt i den där normaliseringsprocessens spindelväv är det lätt att tro att det är du som styr den ständigt annalkande stormen. Det är inte alls konstigt. Du får förmodligen höra det varje dag, antingen genom subtila pikar eller genom grövre anklagelser. Om du bara inte hade tittat på den där mannen! Om du bara hade lagat maten i tid och inte varit så lat! Om du bara vore annorlunda, så hade jag inte behövt bli arg! 

Ansvarsförskjutning är nämligen ett väldigt effektivt verktyg. Genom att lägga hela skulden på dig för sin aggression, sitt dåliga humör och sitt våldsamma beteende tvingas du gå på äggskal. Du blir fullständigt upptagen med att förutse hans humör och analysera ditt eget beteende så ingenting blir fel. Trots att det alltid blir fel ändå. Din verklighet tas på så vis över och förvrids till oigenkännlighet. Till slut leder denna mycket smärtsamma process av hjärntvätt till att du börjar tro att det är du som frammanar monstret i honom. En av de mest förödande tankarna som kan slå rot i dig i det här stadiet är en växande övertygelse om att han skulle må så mycket bättre utan dig. Att om bara du lämnar honom så kommer han träffa någon annan som han blir lycklig med, aldrig slår eller kontrollerar. Att det är du som är felet.  

Det är aldrig någonsin ditt fel. Aldrig. Om du vill minnas någonting av det här inlägget efteråt så vill jag skicka med dig det. Du har inte gjort fel och du är inte fel. 

Våld, hot och kränkningar är alltid ett aktivt val av den som utövar det. Det handlar aldrig om vad du sa, vilka kläder du hade på dig eller om ditt beteende. Det handlar om en annan människas behov av makt och kontroll över andra för att uppleva sig själv som överlägsen, bättre eller betydelsefullare än andra. Om du försvinner ur hans liv kommer inte hans mönster brytas. Han kommer bara ta med sig samma gradvis kokande kastrull och samma manipulationer till nästa relation. Du är inte orsaken till hans aggressiva beteende. Du är tyvärr bara den som just nu hamnat i skottlinjen för hans krigföring. Så att du sitter kvar i köket och försöker vända gårdagens skräck till en bättre känsla idag är inte ett tecken på svaghet. Det är istället ett tecken på överlevnad i en omänsklig situation. Skulden är inte din. Du älskade bara någon utan att känna till mörkret han bar på. Skulden ska läggas där den hör hemma. Hos honom.   

Att kalibrera om sin inre kompass: Uppvaknandet som första vägen ut

När vi under lång tid levt i normaliseringsprocessen och våld blivit vardag har vår inre kompass ofta blivit skev och missvisande. Nord har blivit syd och förövarens behov har blivit vår egen överlevnadsstrategi. Att ta sig ur en sådan relation handlar inte bara om att fysiskt lämna en person och en plats – det handlar först om ett inre uppvaknande. Det är en långsam och stundvis mycket smärtsam, men djupt befriande process där vi tvingas kalibrera om hela vårt system och skapa en förståelse kring vad som har hänt oss.

Att läka efter en våldsam relation innebär att börja lära om från början igen och det tar tid och tålamod med oss själva. Vi behöver påminna oss om att kärlek faktiskt bygger på respekt, frihet och omtanke – inte på villkor och hot om straff. Att trygghet är en mjuk och avslappnad känsla i kroppen, att vi har rätt att säga nej som ett fullständigt beslut i sig utan behov av långa och utdragna förklaringar eller förflyttningar av gränser. Att vi inte behöver vara rädda för någon annans humör eftersom det inte är vårt fel. Att vi inte är ansvariga för någon annans aggression då ansvaret hör hemma på samma plats som aggressionen kommer från. Att lugn inte betyder att en relation är tråkig och att drama och våld inte är passion. Att kärlekens andra sida egentligen är äkta och genuin sårbarhet och inte förödande slag medan vi redan ligger på golvet. Att våld kan drabba precis vem som helst som älskar och längtar.

Det tar tid och uppvaknandet och insikten kommer alltid först. Du kommer snart dit eller så är du redan där. HÄR kan du läsa mer om 8 tecken på psykiskt våld.

Till dig som sitter i köket i den tidiga gryningen och lyssnar på tidens långsamt tickande gång medan du väntar på att stegen i trappan ska börja knaka: Världen utanför just ditt fönster exploderar fortfarande i färger. Friheten tillhör även dig. Det är en smärtsam process, men du kan lämna och millimeter för millimeter börja flytta ditt fokus tillbaka till dig själv. Behöver du stöd finns jag här. Jag har ett djupt engagemang i våld i nära relationer och på min mottagning i Göteborg eller Online kan vi i din takt börja kartlägga det skräckvälde du befunnit eller befinner dig i än idag. Som samtalsterapeut arbetar jag med empati och djup förståelse för din process i din egen takt. Välkommen till mig!