Anknytning börjar med dig

Ni träffas kanske på Tinder eller så är det på Hinch den här gången. Några meddelanden som avmätt skickats fram och tillbaka. En dejt en lite småkylig försommarkväll som du kanske inte har så höga förväntningar på ändå. Du är rätt så trött på dejting, men en längtan efter tvåsamhet driver dig framåt trots att du mest förutser ännu en trist kväll med någon som självupptaget håller låda efter två glas vin och en liten flottig förrätt. Men så ses ni och din förutsägelse om tristess vänds mot någonting helt annat. För plötsligt tänds en gnista som innan kvällen tar slut står i lågor. Han är snygg, han är intressant och han ser dig. Spänningen och attraktionen vibrerar i luften från det att ni möter varandras blickar tills du inser att det här faktiskt kan vara någonting och ger dig hän åt att låta hans närvaro berusa dig. Det är så här magi föds. Oväntat och fint. Du vet det när er dejt drar ut på tiden, när ni dröjande rör vid varandra och när ni promenerar hem genom gryningsstaden tillsammans. 

Ni börjar träffas intensivt och kan inte få nog av varandra. Fina meddelanden haglar över dig under den lilla tid ni spenderar på olika håll och du känner dig vackert förstådd för den du är. Förälskelsens pirr i kroppen tar tumultartat fart, ni pratar redan om en lite vag framtid och ni skrattar och älskar er igenom er första nyfikna och utforskande tid tillsammans. Någonstans mellan det där glaset rödvin till middagen du lagat till er och den varma famnen du så plötsligt kan krypa in i om nätterna vågar du alltmer börja tro på att du kanske nu äntligen hittat den du längtat efter så länge. Din person på jorden. Allt känns ju så lätt och enkelt.

Hur tror du att den här scenen slutar? Hur brukar den sluta? Hur ser just ditt mönster ut?

Ganska omärkligt i början, men desto mer synligt ganska så snart så skiftar någonting efter de där första underbara veckorna eller månaderna tillsammans. Han har mycket på jobbet och hinner inte ses på samma vis längre. Du är förstående, backar och gör dig mindre viktig. De fina meddelanden som tidigare fick dig att spritta till av lycka uteblir alltmer och när du skriver till honom får du ofta inte något svar eller kortfattade svar utan den sorts passionerade ton du blivit van vid. Trots det spenderar du omåttlig tid till att analysera det han skriver. Kanske kan han ses till helgen och när den kommer avbokar han med kort varsel och när ni väl ses och du oroligt vågar fråga vad som hänt mellan er förnekar han att det är någonting och ställer sig oförstående till dina frågor. Det är bara det att han inte vill ha en seriös relation, menar han. För honom har allt det här gått för fort, men han vill gärna fortsätta ses, om än inte så intensivt. Från den dagen lever du på hoppet. Kanske kommer ni hitta tillbaka till det ni hade i början om du bara backar lite du med? Om du bara överser med de små smulor du numera får och inte ber om så mycket mer just nu? Om du bara gör dig själv lite otillgänglig ibland så han får jaga dig istället? Om du bara justerar ditt hopp och dina förväntningar en aning? Om du bara finns kvar och väntar på att han ska ändra sig? Om du bara. Och bara. För visst vill han väl ändå? Det kanske är dig det är fel på?

Det här är naturligtvis bara ett scenario av många möjliga sådana. ”Du” är dessutom vi alla. ”Du” är här likaså ett exempel jag utgår ifrån om en kvinna som dejtar en man, men mönstret brukar vara exakt samma oavsett vilket kön du har och vem du dras till. Det slutar nämligen i tårar och en framväxande insikt om att du ännu en gång fallit för en otillgänglig person med ett undvikande mönster som hur länge och hur intensivt du än känner och längtar inte kommer att förändra det faktum att han inte vill ha en relation med dig. Ni kan ses en fredagskväll och magin kan uppstå igen då och då med ett flämtande stearinljus mellan er och en charkbricka som du omsorgsfullt lagt ner tid, tanke och omsorg på. När han då riktar sin strålkastare mot dig dansar du som en marionettdocka för honom i skenet av hans uppmärksamhet, men under ytan finns ändå enbart en svidande känsla av hopplöshet och en desperation som smakar illa i din mun. För du vet att du inte kan förändra situationen. Du har varit här innan. Det är dessutom inget alls fel på dig. Du bara hoppas och längtar för mycket och stöper om dig själv i nya former för varje ny person som hellre har ett situationship än faller för dig. 

Känner du igen dig? Det här går att ändra på. Har du någonsin vänt på situationen och istället för att fundera på vad som är fel på den du dejtar istället börja undersöka varför du faktiskt stannar kvar, förändrar dig själv och hoppas? Vad har du med dig i bagaget som får dig att dessutom göra samma sak gång på gång?  

Anknytningens koreografi – Vad handlar det här egentligen om? 

Scenen som utspelar sig ovan är inte enbart ett exempel på en olycklig kärlekshistoria som slutar i tragedi. Istället skildrar den en högst relevant och klassisk dynamik som inom psykologin kan beskrivas som anknytningsdansens typiska koreografi. Vilka steg vi tar i just den dansen styrs av våra tidiga anknytningsmönster. Det är mönster vi lärde oss när vi var små om hur det är att vara i relation till någon annan. Genom våra allra första relationer, oftast till våra föräldrar, finns en inlärning kring hur det är att vara ett jag i förhållande till ett du. Den vetskapen formas av hur vi blev bemötta av våra föräldrar och hur våra känslomässiga behov blev förstådda och tillgodosedda. Utifrån det bildar vi specifika anknytningsmönster som blir till mallar vi använder oss av i vuxenlivet kring vad vi förväntar oss i en nära relation och hur vi agerar när vi känner oss hotade i den relationen av den andres förväntningar och behov. 

Otrygg undvikande och otrygg ambivalent anknytning

Dansens dynamik brukar beskrivas som den mellan två otrygga anknytningsmönster. Vid en otrygg undvikande anknytning har vi ofta vuxit upp och lärt oss att bli otroligt självständiga på bekostnad av att vi minimerar våra känslomässiga behov. Vi har förmodligen lärt oss att känslor är farliga eftersom våra föräldrar inte kunnat tillgodose sådana behov hos oss. Vi har inte upplevt att vi fått uttrycka våra känslor eller att någon annan varit intresserad av dem. Vi har med stor sannolikhet även känt skam när vi försökt skapa känslomässiga band och därav har möjligen en känsla av att vi inte duger växt sig stor, vilket vi sedermera tar med oss in i vuxna kärleksrelationer. I dessa kommer vi ha svårt för emotionell intimitet eftersom det skapar en oerhört smärtsam, och ofta omedveten kontakt för oss med skammen från den otrygga barndomen. Det gör att vi helst inte kommer nära någon, går från relation till relation, dejtar vidare och drar oss undan så fort förväntningar om ökad emotionell närhet börjar byggas upp. Är vi i en relation ser vi till att den håller sig mer eller mindre konstant på ytan och inte fördjupas trots en enträgen önskan om just det från partnerns sida.  

Vid en otrygg ambivalent anknytning har vi istället lärt oss att maximera våra känslomässiga behov på bekostnad av vår självständighet. Då vi lärt oss av våra föräldrar att våra behov enbart kan tillgodoses ibland på ett oförutsägbart och slumpmässigt vis slår vi lätt på alla växlar, låter fokus smalna av till att kunna få vara nära någon annan så mycket som bara möjligt på grund av att den närheten alltid upplevts som villkorad. Som små klänger vi och följer oroligt efter våra föräldrar. Som stora längtar vi mest av allt efter kärleken och vill komma så nära vår partner som möjligt. Vi söker kärlek och bekräftelse och scannar vår omgivning efter någon som kan ge oss den och i våra försök till djupa känslor kan vi ofta uppfattas som dramatiska och klängiga med en djup rädsla för övergivenhet som triggas av att vi som små upplevde oss själva som oönskade och inte värda att älska fullt ut. Vi drivs då ofta av oro och ångest i relationer och tenderar att försöka vända in och ut på oss själva för att duga för den vi älskar eftersom vi tror att felet ständigt ligger hos oss. 

  Attraktionen mellan undvikande och ångestfyllt närhetsskapande

Då den undvikande och den ambivalenta möts uppstår ofta omedelbar attraktion och intensiv passion. I spänningsfältet mellan någon som minimerar och någon som maximerar känslor finns en stark laddning som ofta består dels i omedveten igenkänning av våra första relationer med våra föräldrar och dels i att den undvikande kan upplevas som lugn och trygg av den ambivalenta och den ambivalenta kan upplevas som spännande i sin känslomässiga öppenhet och sin livliga och gränslösa tappning. Ibland inleds långvariga relationer som kan vara kantade av konflikter, längtan efter närhet och bekräftelse, kombinerat med undvikande och tillbakadragande av närhet och kommunikation. Ofta sker dock dansen under korta veckor eller månader då båda mönstren intensivt uppvaktar varandra för att sedan istället hamna i en situation då den undvikande backar och försvinner eller ser ett situationship som bästa lösning för att få behålla friheten och slippa krav på känslomässig fördjupning, medan den ambivalenta med stor oro börjar felsöka sig själv i sina smärtsamma känslor av avvisande.

 Om du vill läsa mer om anknytning och fördjupa dig lite mer i de fyra anknytningsmönstren kan du läsa mitt tidigare inlägg i bloggen här, samt då det gäller dansen i en parrelation här. 

När vi letar efter felet på fel plats

Sommaren är på väg med stormsteg och kärlek står ofta på mångas meny när vi nu går in i ljusare dygn och högre temperaturer som bidrar till en flyktig lätthet och en skimrande och drömsk längtan efter närhet i dejtingvärlden. Det kan bli så fint att träffa någon, men ibland blir det inte alls så när hoppet grusas och vi inser att vi är tillbaka i de där gamla hjulspåren vi känner till så väl. Det kan ibland då handla om just den omedelbara attraktion som uppstår mellan någon med ambivalenta och någon med undvikande drag där den ene söker känslomässigt djup, medan den andre helst vill hålla sig kvar i nyhetens behag på bekvämlighetens yta. För den ena är intensiv kärlek och närhet ett sökande efter trygghet och för den andra är just det väldigt otryggt. Båda kanske längtar på sitt vis, men dynamiken är svår att få ihop i längden då behoven är så diametralt motsatta.  

I den situationen är det lätt att börja söka efter fel. Att sucka uppgivet åt att precis samma sak händer oss gång på gång tills vi nästan kan manuskriptet utantill och bara vill dra en filt över huvudet och ge upp. Förhoppningarna bleknar medan vi ännu en gång haft en fantastisk start på någonting nytt, följt av den krassa verkligheten väldigt kort inpå. Du vill ha någonting seriöst. Han vill ses på fredagskvällar om han inte har något bättre för sig. Du längtar efter djup meningsfullhet. Han vill hellre ut och käka med sina kompisar. Du fortsätter skriva fina meddelanden i er alldeles specifika ton. Han besvarar dem ofta korthugget eller inte alls. Ett försiktigt rött hjärta skickas ut i etern och verkar inte längre ha någon mottagare. Om ni ens fortsätter ses så upptäcker du ganska snart att det du kallar relation är någonting du står för helt själv och att ni ens fortsätter ses ibland beror ofta på att du överkompenserar. 

Här är det vanligt att vi börjar leta efter fel hos partnern och hos oss själva. När vi blir sårade är det nästan instinktivt att börja analysera och älta partnerns beteenden. Du undrar varför han beter sig på det viset han gör. Varför ligger han och håller om dig den där fredagskvällen ni slutligen enats om? Om han nu inte är intresserad av dig? Varför smeker han dig över håret när du samtidigt tvingas packa ihop dina saker dagen efter för att han inte vill att du lämnar någonting hos honom? Kanske tänker du redan på honom ur ett anknytningsperspektiv och inser att du ännu en gång har fallit för någon som är undvikande? Och därifrån till att trots insikt om det ganska hopplösa i situationen, så hamnar du ändå i att du börjar förändra dig själv för att du inte klarar av att ge upp. Tänk om det är dig det är fel på? Du kanske bara är för på just nu? Om du ger honom lite utrymme kanske han kommer inse att han håller på att förlora dig? Så börjar då spelen. Du gör dig otillgänglig eller så försöker du att nöja dig med mindre. Du börjar acceptera det oacceptabla och det slutar som oftast med att du gråter i telefonen med väninnorna sent om nätterna och att du fortfarande inte har den relation du längtar efter. Istället känner du kanske till slut oerhörd sorg över att din rädsla för att bli övergiven slutar i att du faktiskt överger dig själv.

Felet här är emellertid inte att det är något som helst fel på dig. Dejtens beteende är förvisso problematiskt, men genom att fastna i att analysera någon annans beteende eller att försöka förändra ditt eget för att framstå som mer önskansvärd lämnar du dig själv framförallt helt maktlös. Den modiga frågan du behöver ställa till dig själv är istället en helt annan fråga. 

Vår blick ska inte vändas mot att försöka förändra oss själva och det är så viktigt att ännu en gång slå fast att felet inte är vårt. Vi söker oss till någon som förmodligen aldrig kommer kunna ge oss det vi behöver, någon som inte vill ha en seriös relation med oss och det här mönstret tenderar vi att upprepa gång på gång. Det är så här det brukar sluta och det krävs oerhört mod för att istället starta ett annat slags arbete med oss själva. När en relation börjar knaka eller en dejt drar sig undan hjälper det inte att analysera hans beteenden, meddelanden eller undvikande drag. Det hjälper inte heller att vända blicken inåt och börja leta efter fel hos oss själva. Vi behöver inte förändra oss själva. Vi behöver inte leta efter fel i vår personlighet. Istället är det våra egna anknytningsmönster och de gamla strategier vi har med oss i bagaget som vi behöver närma oss. Det är i vår anknytning vi kan förändra någonting och lära oss att inte acceptera de små smulorna vi hittills har fått. Att vända blicken inåt sig själv kan vara smärtsamt, men det är ett steg vi behöver ta för att bryta och synliggöra sådana mönster och strategier som inte är hjälpsamma längre och som gör att vi tappar bort oss själva. 

Magnetismen i det välbekanta – Varför dras vi dit? 

Om vi märker att vi gång på gång träffar personer som egentligen inte är tillgängliga mer än kortvarigt och lustfyllt och att det är ett mönster för oss med sena fredagskvällar hemma hos honom varvat med enkelriktad kommunikation vi själva enträget skickar iväg utan svar, så är det dags att gå på djupet och försöka få insikt i varför det blir så här trots alla hoppfulla intentioner om varaktig kärlek. Att se närmare på sitt eget anknytningsmönster och de strategier som följer på det kan vara vägen framåt till att ta mer ansvar, skapa mer hållbara relationer och forma den trygghet vi behöver för att kunna vara oss själva i närheten av den vi älskar..

Vid en ambivalent anknytning eller vid ambivalenta drag finns nämligen alltid en märkbar och grundläggande otrygghet till andra som vi kommer nära. Vi tenderar att använda vår anknytning som en slags kompass i vuxen ålder och omedvetet söker vi oss på så vis till personer som bekräftar vår djupaste och mest smärtsamma övertygelse vi har om oss själva. Du kanske bär på ett barndomssår som säger ”Kärleken är alltid villkorad”, ”Jag måste kämpa hårt för att bli älskad”, ”Bara genom att lida blir jag älskad” eller rentav ”Alla lämnar mig alltid till slut”?

Då är det kanske inte så konstigt att ditt nervsystem dras till otillgängliga personer som inte kan ge dig det du behöver? Genom det tillåts nämligen du återskapa ditt mönster om och om igen eftersom det är det du lärt dig när du var barn i en familj som kanske inte alltid fungerade som den skulle? Kanske blev du enbart älskad när du anpassade dig och tog hand om din förälders behov istället för tvärtom? Kanske tog du till andra strategier än anpassning och var duktig, presterade i skolan eller den som fick alla andra att skratta? Eller så fick du enbart bekräftelse på ett så slumpmässigt vis att du gick på tå, följde efter din förälder och kände dig som ett tomt hål där den lilla delen av tillgodosedda behov som blev din lott enbart sjönk till botten och lämnade mer tomrum efter sig? Eller så lärde du dig att någon annan i familjen ägde alla känslor och att du inte fick utforska och uttrycka dina egna?

Scenarierna kan vara många, men resultatet är detsamma. Du blev ofta lämnad känslomässigt som barn och lärde dig att du själv är ditt enda råmaterial och kapital. Ibland fungerade det säkert att förändra dig själv medan den relationella oron och ångesten byggdes upp och det är de metoder du tagit med dig in i vuxenvärlden. Så när du söker kärlek och träffar otillgängliga personer gång på gång upprepar du din barndom och det du faktiskt lärt dig om hur det är att vara i relation till någon annan.

Att återskapa ursprungliga mönster är vad vårt nervsystem gör om vi inte tar kontroll över det genom nyfunnen insikt. Det du har varit med om är det du förväntar dig i en relation och det du förväntar dig är det sorgliga du får. Du är förmodligen van vid drama och din hjärna har lärt sig att förväxla kärlek och passion med just ett sådant drama. Det är även därför du har en stark dragning till personer som aktiverar dina sår och inte till känslomässigt trygga, stabila och tillgängliga personer som i jämförelse kan kännas tråkiga och till en början inte skapar den kemi i dig som du är van vid. Dramat och den emotionella bergochdalbanan du känner väl till och brukar hantera finns inte i dessa relationer och för dig tolkar du ofta in och låter det betyda att inte heller kärleken finns.   

Att tillåta det som gör ont – Varför stannar vi kvar?

Att se närmare på sin egen anknytning handlar inte enbart om vem vi attraheras av och faller för under den där första berusande försommarkvällen utan flottiga förrätter. Det handlar även om vad vi faktiskt tillåter när vi väl blir förälskade och hur vi genom vår ständigt malande inre dialog försöker rättfärdiga det inför oss själva. För när vi väl stannar kvar då de första tecknen börjar peka i den välkända riktningen av ännu en relation med samma dramaturgi som tidigare, så börjar vi förminska oss själva alltmer. Det går säkert av rena farten. Plötsligt är du bara där. Med telefonen ständigt i handen om han skulle få för sig att höra av sig, vilket förmodligen är ganska otippat ändå. Med oroliga tankar på hur du kan göra för att väcka hans intresse igen, samtidigt som förändringen av dig själv redan ligger i luften. Du intalar dig själv att du ska låta bli att kämpa mer för honom och pratar länge och utförligt om det med dina vänner, men sedan blir det ändå inte så. Du gör nya försök och stannar kanske kvar på premisser av sena helgkvällar när han kommit hem från krogen som det enda gemensamma ni har och här någonstans mår du nog inte så bra. Det beror på att du går över dina egna gränser. 

För varför stannar vi så längtansfullt kvar när varningsflaggorna hissas på topp och vi redan tidigt och utantill känner till scenerna som kommer utspela sig i framtiden? Varför väljer vi att tro på en potentiell framtid och på våra egna förhoppningar istället för att tro på det dejten visar med sina handlingar här och nu? Varför nöjer vi oss med smulor när vi hungrar efter en hel relation? Varför lämnar vi bara inte så snart vi förstår vart det barkar hän?

Ofta stannar vi kvar och fortsätter hoppas och längta eftersom vi om och om igen spelar upp vårt ursprungliga drama med vår första relation med vår förälder gång på gång. Vi iscensätter envist samma dynamik och det gör vi för att det är så vi har lärt oss att relationer ska vara. Det som egentligen var otryggt i vår barndom har blivit det enda trygga vi vet och att lämna eller bara vägra acceptera sådana situationer är istället otryggt och farligt för oss. 

Förmodligen har du, som många av oss, inte heller riktigt fått utrymme att lära dig att sätta gränser och med det har du lätt med dina ambivalenta drag att låta andra klampa in och över dig. Du har kanske aldrig fått lov att sätta gränser och du har kanske vuxit upp med en förälder som varit gränslös själv och inte respekterat dina försök till att hävda din egen rätt? Möjligen har kärleken varit så villkorad för dig att gränslöshet varit det enda som har fungerat för dig?  

Att börja försiktigt närma sig det här och se det är inte att anklaga eller skuldbelägga oss själva. Tvärtom är det att inse att vi faktiskt har nyckeln till vår egen dörr och makten i våra egna händer. Du är inte en marionettdocka som måste dansa i skenet från någon annans tillfälliga uppmärksamhet och du behöver inte stanna i rum där du inte blir mött. Du kan ju redan varje sekvens av stegen i den här dansen. De är inpräntade i dig sedan långt tillbaka i tiden. Om du sätter din fot här så dras en hand tillbaka där? Om du kommer för nära förs du omedelbart bort? Om du virvlar runt i dansens rytm så mister du kontakten med dig själv. Den kontakten är emellertid det viktigaste du har. 

Att ta tillbaka sin egen makt

Alla relationer börjar med relationen till oss själva. Att med empatisk självrannsakan börja lära känna sina egna mönster är en process som är krävande och behöver all självmedkänsla vi kan uppbåda i stunden. Det handlar aldrig om att vi gör fel eller är fel på något vis, utan istället om att våra mönster en gång i tiden uppkom för att skydda oss på det enda sättet vi kunde göra det på. Vi lärde oss strategier som fungerade i den miljö vi befann oss i som barn och det var för oss smarta sätt att rentav överleva känslomässiga toppar och dalar och behov som inte kunde tillgodoses på ett pålitligt och förutsägbart vis. Sådana strategier sitter ofta i ryggmärgen och vi har med dem in i vuxenlivet och tillämpar dem på våra nära relationer. Har vi lärt oss att vi måste förändra oss själva och försaka oss själva för att bli älskade är det inte alls märkligt att det är det vi gör i vår längtan efter att vara nära någon. Har vi lärt oss att andra kan behandla oss illa och att vi inte får det vi önskar och förväntar oss så sätter vi inte heller några gränser, vilket gör att nästan vem som helst kan utnyttja det. Har vi lärt oss att bara den kärlek som gör fruktansvärt ont är värd att ha så stannar vi alltid kvar så snart smärtan karvar djupa sår i oss och vi ger inte upp. 

Att arbeta med sin anknytning är smärtsamt. Det innebär att gå tillbaka till barndomen och i det kan känslorna bli oerhört intensiva och skaka om oss rejält. Det är som att stå inför ett bråddjup. Att stå högt upp över stupet och balansera det förflutna och nutiden samtidigt som vi behöver navigera oss till en tryggare plats där vi får finnas precis som vi är. Utan begränsningar, utan hindrande mönster, rädslor eller grundläggande otrygghet. 

Det fina är emellertid att när vi slutar lägga vår dyrbara energi på att försöka laga, förstå eller förändra den andra personen får vi plötsligt all den energin tillbaka. Energi som vi istället kan använda för att läka oss själva, sätta egna gränser och att börja med att bygga en trygg anknytning till oss själva. När vi förstår våra egna mönster har vi större möjlighet att förändra dem. För det är precis där det börjar. Med dig själv. 

Vill du ta nästa steg? – Fördjupa din resa på min föreläsning i augusti

Längtar du efter att sluta dansa samma utmattande dans och lära dig bryta dina mönster? För många börjar förändringen just här. I en längtan  att förstå sina mönster. Men insikt är ofta bara första steget. Därefter kommer arbetet med att omsätta det i praktiken. 

I augusti håller jag en exklusiv föreläsning om just temat Anknytning börjar med dig torsdagen den 13 augusti 18.30-20.30. 

Du är så varmt välkommen att boka en plats via Bokadirekt här. 

Få verktyg redan i sommar – Ladda ner min kostnadsfria semesterguide

Behöver du handfasta råd för relationer redan nu inför sommaren och den efterlängtade semestern? Semesterakuten kan du läsa här, men om du vill ha den i dess utökade form med övningar blir jag så glad om du vill anmäla dig till mitt nya nyhetsbrev och få min 25-sidiga PDF direkt till din inkorg istället. Anmälan går att göra både här på bloggsidan och på min startsida. 

Vill du hellre titta speciellt på just din unika situation så är du så varmt välkommen i samtalsterapi hos mig. Jag tar emot på min mottagning vid Järntorget i centrala Göteborg eller Online via videolänk.