Otrohet i parrelationer – Går det att rädda ett förhållande efter otrohet?

När otroheten plötsligt är ett faktum och skär som en kniv genom det vi trott vara vår trygga värld och den nya värld av svek vi vaknar upp till är alldeles uppochner, är det svårt att veta vad vi ska ta oss till. När sanningen väl uppdagas och upplevelsen av att ingenting någonsin kommer att bli som förut ekar i alla våra slutna, svikna och ensamma rum är det nästintill omöjligt att inte känna smärtan av det fysiska och emotionella sveket som har ägt rum bakom vår rygg. Det som ofta gör ondast i en otrohet är lögnerna. Att ha levt i skuggan av dolda handlingar och hemligheter raderar tillit och skapar trauma. Att upptäcka att den människa vi står närmast av alla har levt ett dubbelliv och förmodligen sett oss i ögonen utan att blinka raserar verkligheten och vår känsla av vad som är på riktigt. Vi börjar ifrågasätta minnen, vårt omdöme och hela den gemensamma historia vi har med vår partner. Alla svikna löften och den fullkomliga tillitsbrist som uppstår efter en otrohet är även det som tar längst tid att läka.

I mitt terapirum ser jag ofta hur den här förlusten av verkligheten sätter sig som en fysisk chock i kroppen. Jag ser det som ett akut anknytningstrauma. Den människa som tidigare var din trygga hamn har plötsligt förvandlats till källan för din kanske allra största livskris. Det skapar en bottenlös ensamhet där du lämnas kvar med tusen frågor i ett snurrande kaos, medan din partner kanske drabbas av panik, skam eller intar en försvarsposition. Den första tiden efter att du har fått veta kommer att bli mörk och djupt ensam i de flesta fall och ni behöver båda två ha svåra samtal, fundera på och bestämma er om ni vill försöka rädda er relation eller om det inte går. Ofta hamnar vi i ett vakuum efter den första förtvivlan och ilskan och även om vägen ut ur relationen känts som det enda rätta kanske vi trots det börjar inse att vi vill försöka se om det finns någonting att rädda ändå. Det kräver emellertid att ni båda två vill försöka och att ni båda två är beredda att ge er relation en genuin chans till.

Det är här parterapi kommer in i bilden och när ni bokar den första tiden har ni förmodligen redan tagit er igenom en djupt smärtsam period av overklighet och starka känslomässiga svängningar. Finns det emellertid mitt i allt det trasiga en gemensam önskan om att försöka förstå orsaken till otroheten och en trevande undran om det går att rädda förhållandet så är det alltid värt ett försök. För även om marken har spruckit totalt under era fötter just nu så visar min erfarenhet att det går att få en ny, spröd grön planta att växa ur askan av det som har varit – men det kräver ett hängivet och stundtals smärtsamt arbete från er båda två.

Den akuta fasen: Vad händer när otroheten upptäcks? 

Det finns så många olika sätt på vilka en otrohet kan uppdagas. Kanske är det du som har misstänkt någonting en längre tid och fått bevis att konfrontera din partner med eller så har någon annan kommit med information till dig? Det kan så klart även vara så att din partner själv bestämt sig för att berätta det. Oavsett hur otroheten kommer fram går det emellertid aldrig att inte se den igen. Oavsett hur orden och sanningen landar mellan er i rummet så bär ögonblicket på en skrämmande insikt om att det numera finns ett avgränsat före och ett efter. 

När otroheten är ett faktum har nämligen en ny karta ritats över våra liv. Den gamla invanda verkligheten är borta och mitt i chocken och krisen finns enbart en skör och främmande verklighet kvar där varje ord, blick och minne behöver tolkas på nytt. 

Då det som har blivit sett inte längre kan vara osett är det vanligt att drabbas av ren fysisk panik. Hjärtat slår i bröstet, rummet snurrar och en bedövande chock lägger sig som ett lock över tillvaron. Det är en skyddsmekanism: chocken finns för att vi överhuvudtaget ska orka andas när allt vi trodde på rasar samman och blottar stora revor i den vackra väv som har hållit oss samman som par. 

När den du älskar blir den som sårar

Det finns en inbyggd paradox i en otrohet som gör den unik och svår att navigera. Inom anknytningsteorin och den Emotionellt fokuserade terapin (EFT) utgår vi ifrån att vi ser vår partner som vår trygga hamn, vilket innebär att vår partner är den människa vi är biologiskt och känslomässigt kodade att söka oss till när vi behöver trygghet och världen stormar. När det istället är just den människan som sårar oss uppstår en akut kortslutning i vårt känslomässiga operativsystem och världen fullkomligt rämnar inför våra ögon.

När den du älskar plötsligt har vänts till någon som känns främmande och som sårar dig hamnar du förmodligen i en anknytningspanik. Det är ett djupt existentiellt tillstånd där ditt alarmsystem skriker efter att bli tröstad av den som står dig närmast, samtidigt som samma alarmsystem signalerar att den personen är ett livsfarligt hot. Därav kan du ena sekunden känna ett nästan desperat behov av att hålla om din partner och vara nära, för att sedan i sorg och ilska vilja skjuta partnern ifrån dig. Det här är inte ett tecken på att det är någonting fel på dig eller att du håller på att bli galen. Det är anknytningstraumats allra innersta natur. När tryggheten blir ett hot är det helt naturligt att längtan efter närhet varvas med vrede. 

Detaljernas destruktiva makt – Måste vi verkligen veta allt?

I det akuta känslomässiga kaoset är det naturligt att den som har blivit bedragen drabbas av ett enormt och fullständigt besatt behov av att få veta och förstå allt som har hänt. Det är inte bara av nyfikenhet utan det kan beskrivas som ett desperat försök från anknytningssystemet att försöka förstå den nya och skrämmande verkligheten. Vår hjärna och vårt sargade hjärta försöker helt enkelt febrilt att pussla ihop historien för att kunna stämma av om våra egna minnen och vår magkänsla faktiskt stämde. I det här skedet är det helt nödvändigt med transparens för att överhuvudtaget kunna lägga en ny grund av tillit. Den som har varit otrogen behöver svara ärligt, öppet och inte undanhålla sanningen på grund av skam eller rädsla för att ha förstört relationen. Det är bara sanningen som i slutändan kan vara läkande.

Mitt i denna fas av nödvändig öppenhet och ständiga upprepningar om det så behövs, så möter par ofta en osynlig, men farlig gräns. Det finns en punkt där sökandet efter svar kan övergå till att fixera sig vid intima och rent filmiska detaljer. Att fråga om exakt vad som sades i hemliga meddelanden och att be att få läsa allt om och om igen om inte SMS på mobilen redan har raderats, är inte läkande för relationen i längden om det bara fortgår och upprepas så snart paniken tar vid. Att fråga om hur det såg ut på hotellrummet eller jämförelser av fysisk karaktär hjälper sällan läkningen. Du behöver inte veta hur beröringen gick till i detalj, du behöver inte fastna i föreställningar om hur din partner kände i varje ögonblick. Det är i grunden inte hjälpsamt även om det känns akut nödvändigt för dig just nu. Det är en fas i att försöka med all din inre styrka förstå hur din partner kunde välja någon annan att dela intimiteten med och därmed välja bort dig och den relation ni har skapat tillsammans.

När vi i terapirummet bjuder in dessa samtal brukar jag förklara att sådana detaljer fungerar som bilder som etsar sig fast på näthinnan. De blir till traumatiska triggers som håller såret ständigt öppet och levande. Det finns en tydlig gräns där de läkande svaren förvandlas till ett destruktivt förhör som pågår dygnet runt. Det skapar en loop där den sårade parten plågar sig själv hela tiden med inre bilder, och den otrogne parten till slut drabbas av en sådan enorm  uppgivenhet att dörren stängs istället för att hållas på glänt. Samtalen ökar på så vis distansen mellan er istället för att läka den.

Vägen framåt handlar om att istället flytta fokus. Någonstans där i all förtvivlan behöver vi kanske ändå sluta prata om förloppet och detaljerna kring vad som hände och istället börja prata om den känslomässiga innebörden. Det innebär att prata om vad otroheten betydde, hur det kunde ske och hur ni faktiskt mår nu. Det handlar inte om att tysta den sårades frågor, utan om att rikta frågorna mot det som faktiskt kan bygga upp en ny trygg hamn mellan er. 

När blir kontroll ett nytt problem?

I kölvattnet av paniken och mitt i tillitsbristen är det mycket vanligt att den sårade partnern utvecklar ett starkt behov av kontroll. Att kräva tillgång till telefoner, lösenord, platsdelning via GPS, kontinuerliga uppdateringar via SMS och bilder på var partnern befinner sig, känns ofta helt logiskt och som en livlina för stunden som lindrar lite av paniken och ångesten. Det blir till en ren överlevnadsstrategi som så gott det går skyddar oss från fler hot och faror. Att bli bedragen innebär att förlora kontrollen och att då börja kontrollera partnern kan upplevas som den enda fungerande strategin vi kan ta till mitt i vår smärtsamma hjälplöshet.

När vi desperat försöker kontrollera vår omgivning för att dämpa vår akuta ångest skapas dock en ond cirkel. Din partner kanske utifrån sin stora skuld upplever att det är befogat att ge dig det du behöver i form av ständiga bilder och texter, och i stunden lindras nog mycket riktigt din förlamande ångest när du får bildbevis, men samtidigt som uppdateringar trillar in på din telefon uppstår en smärtsam paradox. Rent psykologiskt är nämligen problemet med dessa kontrollbeteenden att de i längden börjar vidmakthålla traumat istället för att läka det. Hur många bilder din partner än skickar, hur många gånger du än tittar på GPS-positionen, så blir din hjärna ändå inte riktigt lugnad eftersom tvivlet förmodligen börjar en halvtimme senare igen. Kontrollen fungerar helt enkelt som en smärtstillande tablett mot en djup känslomässig infektion. Den dämpar smärtan högst tillfälligt, men den bygger inte upp den genuina, inre tilliten igen. Istället blir kontrollen en vidmakthållande faktor som gör att såret aldrig får möjlighet att läka då behovet enbart blir större och större med tiden eftersom oron kommer öka lavinartat efter hand. Kontroll kan tyvärr inte ersätta eller tvinga fram tillit.

När kontrollen tar över riskerar vi istället att hamna i en ny och utmattande dynamik som ökar distansen mellan oss. Du förvandlas istället till en övervakare som ständigt letar efter fel, medan din partner blir en fånge som går på tå i rädsla för att göra fel. Det läker inte relationen och vi mår inte bättre av det. I mitt terapirum är naturligtvis inte målet att du direkt ska lita blint på din partner, men tillsammans behöver vi arbeta med att successivt våga skifta från yttre teknisk kontroll till att långsamt återuppbygga en äkta känslomässig trygghet. Det handlar ytterst om att din partner genom sin genuina vilja snarare än genom en GPS-app ska få tillfälle att visa att tillit kan finnas där igen. Genom känslomässig närvaro och äkthet kan kontrollbehovet släppas och smärtan så småningom lindras mer effektivt.

  Den terapeutiska fasen: Vad behöver hända för att vi ska kunna läka från en otrohet? 

När jag möter par på min mottagning vid Järntorget i Göteborg eller i vissa fall online via videolänk har de ofta fastnat i destruktiva cirklar av förhör, kontroll, tystnad, djup smärta och ångest. Ett känslomässigt haveri tar plats i soffan och utmattningen är ofta nästan påtaglig. Den akuta chocken har kanske redan lagt sig, men istället så har en stor tyngd och misströstan flyttat in. Frågan som hänger i luften är märkbar: För hur ska vi ta oss ifrån platsen vi är på och kunna starta en process av läkning för att rädda vår relation? 

Någonting som är av vikt här att förstå är att det finns absolut ingenting som heter att ”vi bara bestämmer oss för att gå vidare eller försöker glömma det som har hänt”. Det fungerar inte. Eftersom otrohet är ett akut anknytningstrauma har det skapat djupa och blödande sår i er bådas inre rum och att få till läkning innebär därför att vi tillsammans i terapin måste göra ett aktivt och strukturerat reparationsarbete. I den terapeutiska fasen flyttar vi efter att ni har fått lov att berätta er berättelse, er tidslinje och vad som har hänt, fokus till hur det känns inuti. Vi kliver ur rollerna som åklagare och försvarare och istället börjar vi försiktigt undersöka den känslomässiga stormen med nya ögon. 

Genom ett djupt anknytningsperspektiv och med hjälp av Emotionellt fokuserad terapi (EFT) hjälper jag er att skapa en trygg och förutsägbar plats i terapirummet. Det är en plats där det som känns helt kaotiskt på insidan ändå någonstans blir begripligt. Målet med parterapin är först och främst att ni ska sluta parera varandras känslomässiga reaktioner och istället börja mötas i det som faktiskt gör så ont. För att läkningen ska bli möjlig och för att vi ska kunna bygga upp en ny trygg hamn är det några fundamentala pelare som behöver komma på plats.

Att våga möta skammen och ilskan

När ett par sätter sig i soffan hos mig är rummet nästan fyllt av en påtaglig skörhet. Det är som att minsta oförsiktiga ord skulle kunna få allt att brista igen. Att börja läka handlar inte om att hitta snabba lösningar utan att våga stanna kvar i det som gör allra mest ont. Det kräver att vi skapar en plats där det som är trasigt får lov att synas precis som det är. Här behöver den som har blivit bedragen få utrymme att ge röst åt sin smärta. Det är ofta en smärta som pendlar mellan en brännande, uppgiven ilska och en bottenlös sorg. I terapin försöker vi tillsammans montera ner alla försvar för att blottlägga och undersöka den underliggande och spröda sårbarheten – den där brutna rösten som viskande frågar: ”Är jag fortfarande viktig för dig? Går det någonsin att lita på dig igen?”. 

Lika skört är mötet med den som har varit otrogen. För att läkningen ska ha en chans krävs ett djupt och stundtals smärtsamt ansvarstagande. Det handlar inte om att i tysthet utstå anklagelser. Det handlar om att orka stanna kvar i rummet när partnerns smärta väller fram, utan att fly in i bortförklaringar eller hamna i försvarsställning. Det handlar om att möta sin egen skam i vitögat och låta den omvandlas till en genuin och läkande närvaro för den andre. 

Vi behöver också, när den värsta stormen har lagt sig, våga titta på relationens jordmån. Att undersöka varför är en skör balansgång. Det handlar aldrig om att ursäkta handlingen – ansvaret för sveket ligger fullständigt på den som bar hemligheten. Men vi behöver i terapirummet trevande börja försöka närma oss om det kanske fanns en tyst ensamhet som tilläts växa mellan er, en bristande närhet eller en obearbetad livskris som gjorde att ni tappade bort varandra på vägen. Det är i de ärliga och nakna samtalen som grunden till något nytt kan skönjas. 

Den otrogne parten behöver ta ansvar – Från ord till bärande handling

Att ta ansvar för otroheten handlar om så mycket mer än ett förlåt och att logiskt erkänna vad som har hänt. Vid otrohet förlorar nämligen vackra ord och löften sin mening eftersom de redan har spelat ut sin roll. Det partnern behöver nu är inte löften utan konsekvent, förutsägbar och transparent handling över tid. Det handlar om att bygga upp tryggheten igen centimeter för centimeter, genom att vara exakt den du säger dig vara, varje dag. Det kräver ett enormt tålamod, en djup känslomässig värme och en hängiven och sårbar uthållighet. Men det kanske allra svåraste arbetet sker inuti. Att ta ansvar i terapirummet innebär att du orkar se sanningen för vad den är och att sitta bredvid den du älskar som har fått hela sitt liv, sin tillit och sin självbild slagen i spillror på grund av dina handlingar. Det kräver en så djup empati att du för en stund måste kunna lägga undan din egen förlamande skam, dina förklaringar och din rädsla för att kanske bli lämnad. Du behöver kliva helt utanför dig själv för att fullt ut ta in och förstå det gapande sår du har orsakat partnern. Först när du orkar hålla den smärtan, vara ärlig mot dig själv och inte vika med blicken kan läkningen börja.

Den som blivit bedragen behöver få uttrycka sin smärta – Att sätta ord på det trasiga

Smärtan från ett akut anknytningstrauma kan inte skyndas på, rationaliseras bort eller tryckas undan under ett lock av falsk frid. Du som har blivit utsatt för sveket behöver ett ocensurerat utrymme i vilket det är möjligt att ge röst åt ditt inre kaos. Smärtan är dessutom sällan linjär. Istället hoppar den fram och tillbaka, upp och ner. Den rör sig brutalt mellan vrede och sorg. Det kan kännas som att pendla mellan att i ena sekunden vilja skrika ut sin frustration till att i nästa sekund känna sig helt tom och dränerad på livslust. Det är viktigt i parterapin att på så vis arbeta med att gå bakom de hårda och skyddande anklagelserna, se under de sekundära känsloyttringarna och leta efter de primära känslorna bakom ilskan och sorgen och kunna sätta ord på vad du faktiskt bakom pilarna du kastar sårbart känner inuti. Du behöver få äga din berättelse samt det som gör ont, och känna att det blir mottaget och validerat i terapin, utan att partnern försöker korrigera eller förminska upplevelsen.

Båda behöver vilja förstå vad som har hänt – Att lägga pusslet tillsammans

Läkning från en otrohet kan aldrig ske i ett känslomässigt vakuum där vi bara lovar varandra att glömma det som har hänt och gå vidare. Det krävs istället att båda två utvecklar en genuin och gemensam vilja att försöka titta på det som har hänt med helt nya ögon. Det handlar inte om de där filmiska detaljerna utan om det som kallas den känslomässiga tidslinjen. Att vilja förstå innebär då att börja undersöka hur ni faktiskt har kommunicerat, var trådarna började trassla ihop sig och hur hemligheterna till slut kunde ta plats mellan er. För den otrogne handlar det om att våga sätta ord på sina inre processer utan att använda dem som ursäkter. För den bedragna handlar det om att orka lyssna på en komplex verklighet mitt inne i sin egen kris. Det är ett smärtsamt pussel där varje bit behöver vändas på, inte för att fördöma, utan för att ni tillsammans ska kunna skapa en sammanhängande och sann berättelse om er relation.

Båda behöver vilja bygga upp någonting nytt – Att våga tro på en ny jordmån

Den sista pelaren handlar om riktning och om att våga rikta blicken framåt, även när stommen i relationen bär dåligt. Det är avgörande att förstå att arbetet med att rädda en relation efter otrohet inte handlar om att laga den gamla relationen. Relationen som fanns innan sveket är helt enkelt borta och det går inte att backa bandet. Arbetet handlar istället om att ur askan av det som har brunnit ner försöka bygga upp någonting helt nytt. Det kräver att det mitt i all utmattning, misströstan och rädsla finns en liten gemensam gnista av vilja hos er båda två. En vilja att stanna kvar i processen även när det tar emot. Den visar sig när ni successivt börjar våga skifta fokus från den yttre tekniska kontrollen och de ständiga förhören till att istället bjuda in en äkta känslomässig närvaro i vardagen. Det är ett allvarligt beslut att ge relationen en ny chans att utvecklas i en sundare jordmån där ni långsamt lär er att mötas på ett djupare och ärligare plan än ni kanske någonsin har gjort förut.

Vår destruktiva dans – När rädslan blir till pilar och tystnaden till murar

När vi försöker använda oss av de pelare som behövs för att parterapin ska vara hjälpsam kan vi i vardagen upptäcka att vi fastnar och snubblar omkring en hel del. Det beror ofta på att vi i termer från EFT har fastnat i en negativ anknytningsdans – en mardrömslik, automatisk cirkelrörelse som drivs av ren överlevnadsinstinkt och biologisk panik. Efter otroheten har vårt känslomässiga operativsystem drabbats av en kortslutning när den älskade människa som ska utgöra vår trygga hamn istället har blivit källan till vårt trauma. Det innebär att varje samtal, varje blick och varje tystnad blir till en potentiell trigger för det sårade alarmsystemet. För att hantera denna outhärdliga smärta faller vi ofta in i våra invanda anknytningsmönster och förstärker och skruvar upp dem instinktivt till maxnivå.

Jägaren som skjuter pilar av protest

Den sårade partnern drivs ofta av en bottenlös rädsla för att bli övergiven, lurad igen eller lämnad ensam i ruinerna av det som en gång var en vacker kärlekssaga. Ur det föds ett akut behov av att nå fram till partnern, att få svar, att få se en äkta känslomässig reaktion som bevisar att den andre faktiskt bryr sig. Denna blödande längtan klär sig ofta i en väldigt hård rustning. Det blir en intensiv jakt, ständiga förhör, anklagelser som haglar i luften och pilar av ilska som slungas mot den andres hjärta. Det är viktigt att förstå att ilskan i grunden är en desperat protest mot distansen. Det är ett panikslaget rop under ytan som skriker: ”Se mig! Se vad du har gjort mot mig! Bryr du dig ens? Finns du här för mig?”.

Fången och tystnadens murar

På andra sidan befinner sig den otrogne partnern, ofta fullkomligt förlamad av en övermäktig skuld och skam. När pilarna av ilska viner i luften upplever alarmsystemet det som ett stort hot. Rädd för att göra situationen ännu värre och djupt tyngd av sina egna misslyckanden, drar sig den otrogne partnern instinktivt undan. Det byggs höga murar av tystnad, logiska bortförklaringar, undvikande eller en nästintill klinisk rationalitet. Den otrogne tror att stormen ska blåsa över och att det gäller att ligga lågt ett tag, men i den andres ögon ser undvikandet ut som total likgiltighet, arrogans och iskall känslolöshet.  

Att dansa i desperation till sin anknytning – När cykeln tar över relationen

Det tragiska med den negativa anknytningsdansen är att den är självuppfyllande och eskalerar ständigt: Ju hårdare den ena jagar och skjuter sina pilar i vredesmod, desto högre blir murarna på andra sidan – och ju tystare det blir bakom murarna, desto desperatare jagar den som står utanför. Till slut pratar ni kanske inte längre med varandra? Istället blir ni förmodligen pjäser som styrs av den negativa cykeln. Ni blir utmattade, dränerade och fullkomligt livrädda för varandra.

På min mottagning i Göteborg är det just den här dansen som vi stannar upp mitt i. Jag hjälper er att kliva ur den akuta striden och tillsammans hitta ett perspektiv där ni kan se på cykeln utifrån. Vi sätter ord på musiken ni dansar till och försöker hitta den djupare insikten att fienden inte egentligen just nu är partnern. Fienden är istället den destruktiva dansen ni utför nitiskt till förödande perfektion. Först när ni båda kan se hur ni triggar varandra går det att börja tala mjukt och lugna era alarmsystem. Den otrogne partnern kan då långsamt och försiktigt våga öppna en liten lucka i sina murar och visa sin skam, och den sårade partnern kan våga sänka sitt armborst en aning och blotta den livrädda sårbarheten därunder. Det är först då, när rustningarna faller, som ni kan börja mötas på riktigt i det som gör ont.

Vill du läsa mer om just anknytningsdansen utifrån skilda anknytningsmönster kan du läsa mer HÄR.

Varför blev det en otrohet?

Då den mest akuta chocken har lagt sig i terapirummet och vi har satt ord på den negativa anknytningsdansen behöver vi varsamt och trevande vända blicken mot det varför som är kärnan i förståelsen och läkningen för er som par. Att börja nysta i hur det kunde gå så långt att otroheten blev ett faktum är en av de svåraste och mest sköra balansgångarna i hela processen, samtidigt som det är helt nödvändigt att skapa en gemensam förståelse för hur det kunde gå så fel för att skapa varaktig förändring. Jag brukar alltid betona för de par jag möter som kämpar med otrohet att vårt sökande efter ett varför och en förklaring aldrig är samma sak som att hitta en ursäkt för själva otroheten i sig. Ansvaret för sveket, lögnerna och beslutet att gå bakom ryggen vilar fullständigt på den partner som själv valt att vara otrogen. Trots det kan vi inte om vi ska arbeta i parterapi med att läka relationen stanna vid att bara fördöma handlingen. Vi måste våga titta på vad som faktiskt föregick i glappen mellan er innan världen hamnade upp och ner. På så vis kan det vara utmanande för dig som blivit bedragen att inse att en dynamik skapad mellan er kanske kan vara en del av varför det gick så fel. Men det är just i glappet mellan er som förändring långsamt kan växa. 

Ofta handlar nämligen inte otrohet om en brist på kärlek till partnern utan om en djup och tyst ensamhet som tillåtits växa under lång tid. Det är lätt i relationer att fastna i en utmattande vardagsslentrian där dagarna rullar på i ett ekorrhjul av logistik och måsten, utan den nödvändiga tiden för vi:et som en relation kräver för att fortsätta vara levande. Sakta förvandlas vi från älskare till projektledare och skrattet och lekfullheten tystnar. Kommunikationens lätthet blir till stumhet och ersätts enbart av praktiska avstämningar. Nyfikenheten och intresset för partners tankevärld glider långsamt bort i stress kring jobb och ständiga krav och förväntningar i livet i stort. Mitt i det är det vanligt att sexualiteten tar stryk och börjar sakta ner, förändras eller helt stilla flyta ut i ingenting, vilket lämnar efter sig ett tomrum av bristande närhet och intimitet som även speglas i den emotionella närheten då vi slutar ta hand om och härbärgera varandras känslomässiga längtan. Då vi under lång tid inte känner oss sedda, hörda, förstådda eller bekräftade av den vi delar livet med kan en förödande existentiell hunger börja växa inuti oss efter att få betyda någonting, att få vara intressanta och önskade igen.

Det kan leda till en livskris i sig självt, eller så kanske ytterligare faktorer spelar in såsom en ålderskris, förlusten av en förälder, en utmattning eller en känsla av att livet håller på och sippra oss mellan fingrarna? Då kan situationer uppstå när en annan människas blick blir farlig. Den där plötsliga och oväntade uppmärksamheten från en kollega eller en främling handlar sällan i grunden om den nya personen i sig. Den handlar åtminstone mer om vad den nya blicken gör med vårt eget inre. Den kan göra att en nästan bortdomnad och avstängd del av oss själva väcks till liv igen av en blick som suddar ut känslan av att inte betyda något mot en upplevelse av att känna sig levande, ung, attraktiv och fri från vardagens bekymmer. På så vis blir otroheten till ett desperat, om än destruktivt, försök att fly från en inre tomhet eller ett mönster vi känt oss fångna i. I parterapi hos mig nystar vi vidare i dessa trådar för att skapa en gemensam förståelse för just er situation och hur ni tappade bort varandra på vägen för att kunna arbeta med det ni bär på mellan er och byta ut slutna tomrum och ödslig ensamhet mot äkthet och närhet.

Att återuppbygga tilliten – En spröd och krokig väg med bakslag

Att läka efter en otrohet är allt annat än en spikrak väg att färdas på. Det är en skör, långsam, tålamodskrävande och stundtals enormt utmanande process som kräver att vi vågar vara i våra känslor med varandra på både gott och ont. Tilliten återvänder inte magiskt i ett trollslag, utan den byggs upp i de små, till synes obetydliga vardagliga stunderna av känslomässig närvaro och total transparens. Det är helt normalt och någonting att förvänta sig att det tar tid och att läkningsprocessen går lite upp och ner och fram och tillbaka. Det kommer finnas varma och hoppfulla veckor framöver och sedan kommer det kanske dyka upp ett drabbande bakslag. Det kan räcka med en specifik doft, en låt på radion, en blinkande telefonskärm eller en försenad hemkomst för att det såret ska spricka upp och få kroppen att gå in i fullständig panik igen.

Det är vanligt att många par drabbas av en djup misströstan när ett sådant bakslag sker efter kanske tre månader eller ett halvår och det är lätt att tänka att ni är tillbaka på ruta ett och att det inte kommer att gå att läka. Ett bakslag betyder emellertid inte att ni inte har rört er framåt. Sår i anknytningssystemet är djupa och tar tid att läka. Därav är bakslag inte ett tecken på misslyckande utan snarare nya tillfällen där ni mitt i smärtan får möjlighet att öva på det nya mönstret där den som har varit otrogen får visa sin vilja att stanna kvar och trösta istället för att fly undan och gömma sig bakom de halvt nedrivna murar som raseras alltmer. 

Kan alla relationer räddas?

Det raka och ärliga svaret på den frågan är nej. Alla relationer kan inte, och bör inte räddas efter en otrohet. Det är viktigt att lyfta fram det att parterapi inte är någon garanti för att ni stannar ihop, utan en process för att hitta det som är sant och hälsosamt för er båda två. Om otroheten inte är en isolerad kris utan en del av ett återkommande mönster av svek så förändras förutsättningarna. Om det finns inslag i relationen av systematisk manipulation, känslomässig avstängdhet, gaslighting eller rent av våld handlar terapin inte om att laga relationen. Det krävs även en ömsesidig vilja för att läkning ska vara möjlig. Om den ena partnern innerst inne redan har stängt dörren, checkat ut känslomässigt och egentligen vill ut ur relationen går det inte att tvinga fram någon återupptagen kärlekskontakt. I de fallen blir parterapins roll istället att hjälpa er att nysta upp era trådar så skonsamt som möjligt så att ni kan ta farväl och gå skilda vägar med värdighet och mindre bitterhet.

Ett nytt kapitel i er gemensamma historia

Om ni däremot har viljan och kraften att sitta kvar i terapirummet och i soffan där hemma, samt kan ta er igenom det smärtsamma reparationsarbetet, händer ofta, men inte alltid, någonting riktigt vackert. Många par beskriver efteråt att deras relation har blivit annorlunda på ett djupare plan än innan krisen. Det betyder inte i sig att otroheten var någonting bra eller en väckarklocka ni ska vara tacksamma för. Sveket kommer alltid vara ett smärtsamt ärr i er gemensamma historia. Men genom att våga mötas i askan, med hjälp av parterapi och verktyg såsom anknytningsteori och EFT tvingas par ofta för allra första gången börja prata om det som länge har varit svårt, skamfyllt och ensamt. Ni kan inte gå tillbaka till den relation ni hade förut för den bar på de brister som tillät avståndet mellan er att växa. Istället behöver ni börja skriva på ett helt nytt kapitel tillsammans. En ny relation som inte bygger på naiv tillit eller invand slentrian utan på en mogen, trygg och levande hamn där ni äntligen vågar visa er helt nakna och sårbara för varandra. Det är väl värt ett ärligt försök att nå dit.

Behöver ni hjälp att hitta tillbaka till varandra efter en otrohet? Vill ni kanske se om er relation går att rädda och är ni villiga att ta er an det arbetet tillsammans? Sitter ni fast i den negativa anknytningsdansen och vill utforska om det finns möjlighet att bryta era mönster? Längtar ni efter att se om era slutna rum kan fyllas med skratt och glädje igen? Ni är varmt välkomna att boka ett första parsamtal hos mig i Göteborg eller via videolänk så möts vi i det som gör ont och letar efter vägen framåt. Mer att läsa om parterapi hos mig finns HÄR.