Otrygg undvikande anknytning – När närhet väcker behov av avstånd

Det är först när han stänger lägenhetsdörren om sig som han märker hur spänd han faktiskt har varit. Han lägger nycklarna i skålen på hallbänken, tar av sig jackan och andas ut i tystnaden. Helgen har varit fin, nästan för fin. De har lagat mat, gått en lång promenad längs vattnet och blivit kvar vid frukostbordet i timmar. Men precis innan han skulle gå frågade hon, med en mjuk förväntan i rösten, om de skulle planera in en weekendresa nästa månad. Han hade skämtat bort det i stunden, men en svag känsla av att sitta fast hade redan då börjat krypa i kroppen och han hade fått anstränga sig för att försiktigt le tillbaka för att inte förstöra hennes sprittande glädje som för honom låg som en våt filt i luften. Nu skaver det och han försöker slå bort tankarna medan han sätter på lite kaffe och betraktar sin välordnade lägenhet som blivit till hans borg. I utkanten av synfältet ser han telefonen som lyser till på köksbänken.

”Tack för en magisk helg. Saknar dig redan.”

Han stirrar på skärmen. Ett tryck skapas över bröstet. Saknar redan? Vi sågs för fyrtio minuter sedan. Plötsligt börjar tankarna snurra i en helt ny riktning. Var hon inte lite väl krävande under frukosten? Och hur hon tuggade, eller sättet hon avbröt honom på under middagen i fredags – det är nog tecken på att de faktiskt är för olika.

Han börjar skriva ett kort svar: ”Tack själv, det var fint.” men raderar det. Det känns för nära. I stället öppnar han jobbmejlen. Han ser genast att det finns en rapport han kan förbereda inför måndagen. Han sätter sig vid skrivbordet, öppnar datorn och känner hur stressen i kroppen omedelbart sjunker när han får fokusera på något han har full kontroll över. Senare på kvällen, när han ska lägga sig, ser han den släckta telefonen. En dov känsla av ensamhet slår emot honom i mörkret, men han intalar sig att han bara är trött. Han svarar imorgon i stället. Hon behöver inte få svar idag.

Vad är anknytning och vad är anknytningsmönster?

Det som sker efter den fina helgen kan ses som ett klassiskt exempel på hur vårt anknytningssystem plötsligt aktiveras i nära relationer och hur det får oss att känna oss hotade i närheten till någon annan. För att förstå varför vi reagerar som vi gör är det bra att dela upp det i två delar – i dels vad anknytning i själva verket är och dels i hur den formar våra mönster. Eftersom anknytningsteori beskriver våra känslomässiga upplevelser som barn och relaterar dem till inre kognitiva strukturer vi skapar som vuxna för att kunna söka trygghet hos någon annan, är grunden i teorin viktig att ha med sig.

Anknytning – Vårt biologiska sökande efter en säker hamn

Anknytning är i sin renaste form ett känslomässigt band vi som små knyter till de personer omkring oss som tar hand om oss. Behovet av att skapa ett sådant band drivs av det vi kallar ett anknytningssystem, som är ett evolutionärt och biologiskt drivet system i vårt nervsystem. Som spädbarn är vi nämligen alldeles försvarslösa och helt beroende av att söka fysisk och känslomässig närhet till specifika omsorgspersoner för att vi ska överleva. Vi behöver inte bara tak över huvudet, skydd mot faror och näring för att klara oss, utan vi behöver även känslomässig närhet för att växa upp till trygga relationella varelser som kan anpassa oss till den miljö vi lever i. Anknytningssystemets primära uppgift är på så vis att reglera stress och rädsla och skapa trygghet i samhörighet och gemenskap för vår fortsatta överlevnad. För att göra det behöver vi någon som hjälper oss till trygghet när vi är små och inte har förmågan att klara av det själva. Vi behöver dessutom någon som lär oss hur vi gör när vi tryggar oss själva så vi sedan som vuxna kan använda oss av den kunskapen och färdigheten.

Trygghet får vi genom att våra behov av närhet, tröst och reglering av skrämmande känslor möts av vuxna på ett tillförlitligt och förutsägbart sätt. Vi behöver bli sedda, lyssnade till och bekräftade som de små individer vi är och vi behöver lära oss trygga sätt på vilka vi kan uttrycka vårt inre för att växa upp till självständiga vuxna. På så vis knyter vi starka band till våra föräldrar som beroende på hur de tolkar och svarar oss i våra behov ger oss en första och grundläggande förståelse för hur det är att vara ett jag i en relation till ett du – och vad vi kan förvänta oss av andra i relationer.

I grunden av anknytning ligger nämligen en djupt existentiell fråga till omgivningen: ”Finns du här för mig när jag är sårbar?” När en omsorgsperson svarar förutsägbart, lyhört och varmt skapas vad som inom anknytningsteorin kallas för en säker hamn. Tryggheten är paradoxalt nog själva förutsättningen för självständighet. Omsorgspersonen blir både en säker hamn att återvända till för tröst och skydd och en trygg bas att utgå ifrån när vi utforskar världen. Vårt svar på frågan blir till det anknytningsmönster vi formar utifrån de omständigheter vi växer upp under. För ett litet barn är anknytning nästan på liv och död. Skapar vi inte kontakt med någon så överlever vi inte. Som vuxna kan vi oftast klara oss utan just en viss relation, men när en viktig kontakt hotas kan det ändå kännas som om hela vår trygghet står på spel.

Anknytningsmönster – Hur vi organiserar våra strategier för trygghet och närhet

Anknytningsmönster kan beskrivas som våra strategier att hantera det sätt på vilket vi har blivit bemötta av våra omsorgspersoner när vi var små. Ett anknytningsmönster är inte ett statiskt personlighetsdrag, utan en dynamisk, inre relationskarta som vi utvecklar för att organisera våra beteenden. Det handlar i grunden om hur vårt nervsystem lär sig att hantera balansen mellan behovet av närhet och trygghet och behovet av självständighet, baserat på de unika erfarenheter vi har med oss. När vi växer upp är vi helt beroende av att anpassa oss till den känslomässiga miljö vi befinner oss i. Vårt anknytningssystem är otroligt intelligent och dess främsta uppgift är att räkna ut hur vi ska göra för att hålla oss så säkra och så nära vår omsorgsperson som möjligt. Beroende på vad vi får för respons när vi söker tröst, kontakt eller skydd, börjar vi organisera våra strategier på olika sätt:

När vi möts av förutsägbar trygghet

Om våra sökanden efter närhet konsekvent möts med värme, lyhördhet och acceptans, lär sig vårt system att sårbarhet är tryggt. Vi utvecklar en strategi som litar på att andra finns där, vilket gör att vi kan organisera våra känslor på ett öppet och integrerat sätt.

När responsen är bristfällig, avvisande eller oförutsägbart otrygg

Om vi märker att våra behov av närhet avvisas, ignoreras eller möts med instabilitet, tvingas vårt system att organisera sig på ett annat sätt för att minimera stress och smärta. Vi utvecklar då skyddande strategier. Det kan handla om att skruva ner våra känslomässiga signaler och intala oss att vi inte behöver någon, eller att skruva upp signalerna och att ständigt vakta på tecken på avvisanden.

Våra inre arbetsmodeller och vår djupt rotade relationskarta

När vi sedan växer upp internaliserar vi upplevelserna av hur våra behov blev bemötta. Inom psykologin kallar vi detta för att vi skapar inre arbetsmodeller. Det är komplexa kognitiva strukturer, eller scheman, som fungerar som filter för hur vi tolkar både oss själva och andra i vuxen ålder. Dessa inre arbetsmodeller består i huvudsak av två delar:

Modellen av den andre: Är andra människor pålitliga, trygga och välvilliga? Eller är de avvisande, krävande och kvävande?

Modellen av jaget: Är jag värd att älskas? Är mina känslor och behov giltiga, eller är de en belastning för min omgivning?

När dessa kognitiva scheman väl har formats i barndomen, tar vi med oss dem in i vuxenlivet och våra kärleksrelationer. De fungerar som automatiska filter. Om din inre arbetsmodell har lärt dig att sårbarhet leder till avvisande, kommer ditt nervsystem i vuxen ålder att tolka en partners närmande som ett potentiellt hot. Det är dessa djupt rotade scheman som utgör ditt vuxna anknytningsmönster. Det intressanta är att vi som vuxna fortsätter att använda just den känslomässiga organisation som en gång fungerade bäst. Vårt anknytningsmönster blir det kognitiva och emotionella schema som bestämmer hur mycket närhet vi står ut med, hur vi reagerar när en relation blir intim, och hur vi skyddar oss när balansen rubbas. Vi söker omedvetet återskapa den typ av organisering vi känner till, eftersom det är den som vår inre karta är ritad efter.

När närhet inte längre känns självklar

Dagen efter arbetar han och tiden på kontoret ger honom en fristad han uppskattar. Småprat med kollegor, lunch på favoritstället intill och en räcka möten som inte ger större möjlighet till funderingar på henne och helgen de har haft tillsammans. Någon gång under sen eftermiddag kommer emellertid ett nytt meddelande från henne och han ser som hastigast på hennes kontaktförsök och trevande undran om hur han har det med en beslutsamhet om att vänta och höra av sig senare. Det är först när han kommer hem som han inser att han behöver svara och det gör honom stressad, och känslan att vara nästan inträngd i ett hörn får honom att fundera på om han verkligen vill det här med henne. De träffades för runt två månader sedan och tiden sedan dess har varit intensiv. Spännande, passionerad och han har känt sig förälskad i henne, nästan besatt faktiskt. Deras attraktion till varandra har nästan gått att ta på och han har som så ofta tidigare upplevt att han äntligen har träffat rätt kvinna.

Nu vet han inte riktigt vad han känner. Den fantastiska helgen de har haft har lämnat en sträv eftersmak och egentligen vet han inte varför. Hon har känts så rätt. Allt har gjort det. De hade en sådan mysig helg. Hon talade dessutom om att hon hade börjat få känslor för honom. Det är det han egentligen längtar efter, men medan han slår sig ner i en fåtölj börjar han undra om hon trots allt är rätt för honom. För varför känner han sig inte glad och förväntansfull nu så som han gjort under hela deras tid tillsammans? Om hon vore rätt för honom borde han väl göra det? Istället är känslan mer att hennes meddelanden som innan gjort honom glad snarare gör att han känner sig pressad och stressen kryper i honom. Det här är nog inte vad han vill ha trots allt? Om han känner så nu borde han väl lyssna på det?

Han tar upp mobilen ur fickan och tittar tyst på ännu ett nytt meddelande från henne. Det tredje på ett dygn. Hon undrar om det har hänt något eftersom han inte svarar. Han öppnar meddelandet fast besluten att avsluta det hela nu och skriver ett par korta rader, säger att han inte vet om han just nu har tid för en relation, lägger undan telefonen och känner ångesten komma krypande. För att undkomma den byter han om, letar efter löparskorna och ger sig iväg ut på en runda med tanken på att det här nog var det bästa trots allt. Han vill så gärna träffa någon och ha en relation och det känns djupt sorgligt att det inte blev hon, men när det inte känns rätt är det ingen mening att dra ut på det mer. Även om det blir ensamt och tomt. Hans framtida partner måste ju ändå vänta på honom någonstans framöver, så han får leta vidare?

Hur formas en undvikande anknytning

Ett otryggt undvikande anknytningsmönster är inte någonting vi föds med. Vi har från födseln med oss ett temperament som kan påverka hur vi interagerar med vår omgivning som små, och till viss del hur vi blir bemötta utifrån det, men det känslomässiga anknytningsbandet är någonting som skapas som en följd av de relationer vi befinner oss i redan som spädbarn.

Anknytning är en känslomässig överlevnadsstrategi från barnets sida som kan beskrivas som en intelligent och djupt logisk anpassning av ett litet barns nervsystem till den miljö det växer upp i. För att förstå hur just ett otryggt undvikande mönster formas är det mot samspelet mellan omsorgspersoner och barn uppmärksamheten behöver riktas. Gemensamt för de miljöer där ett otryggt undvikande mönster ofta växer fram är att barnets biologiska sökande efter närhet, tröst eller känslomässig spegling ofta inte möts på ett för barnet tillförlitligt eller förutsägbart sätt och barnets känslomässiga behov tillgodoses i stor utsträckning inte alls. De vanligaste bakomliggande orsakerna till ett undvikande där självständigheten tidigt blir till ett skydd är:

Föräldrar som är känslomässigt omogna och saknar emotionella verktyg

De allra flesta föräldrar vill sina barn väl och ser till att ge dem allt det praktiska som behövs såsom mat, rena kläder, ett hem, skjuts till skolan och aktiviteter, men när det kommer till det känslomässiga planet kan det bli svårare. Kanske är det så att föräldrarna själva vuxit upp i miljöer där det inte funnits möjlighet att uttrycka känslor eller skapa djupare kontakt och där sårbarhet kanske sågs som en svaghet istället för en styrka. Om föräldrarna inte har med sig de verktygen in i sitt eget föräldraskap är det svårt för dem att ge sina barn någonting de själva varken lärt sig eller har fått. När barnet upplever rädsla, ilska eller är ledset vet föräldrarna då inte hur de ska hantera det och möta barnet för att härbärgera dess intensiva känslor. Det kan röra sig om att föräldern drar sig undan, inte kommer när barnet skriker eller gråter eller byter ämne, skämtar bort allvaret och barnets tårar, blir obekväm eller på andra sätt försöker undkomma det de aldrig lärt sig bemöta själva. Det kan när barnet växer upp röra sig om kommentarer som ”Gråt inte! Du har ingenting att vara ledsen för!” eller ”Ska du fortsätta gråta sådär får du gå in på ditt rum tills du är glad igen!”

Det vi lär oss då är att känslor är något som skapar avstånd, inte närhet. 

Prestation och den högpresterande familjen

I vissa familjer finns ett stort och ofta outtalat fokus på prestation, logik och självständighet. Föräldrarna själva är kanske djupt engagerade i sina karriärer, jobbar väldigt mycket, har inte riktigt tid för sina barn eller har fullt upp med att hålla fasaden uppe. Känslomässighet i sådana familjer ses ofta som en märklig avart som ingen riktigt vet hur man ska handskas med. Barnet får då ofta mycket uppmärksamhet och beröm när det är duktigt och presterar bra i skolan eller på sporten, eller när det är lugnt och självständigt och inte stör föräldrarna. När barnet däremot har känslomässiga behov, när vi är sköra som små och bara behöver få sitta i ett knä och gråta, finns det inte tid eller utrymme för det. Vi gör då själva den smärtsamma kalkylen:

Jag är bara älskad för det jag gör, inte för den jag är. Om jag visar mig svag blir jag en belastning.

Psykisk ohälsa, förlossningsdepression eller sjukdom

Ibland beror den känslomässiga otillgängligheten inte på förflutna mönster, karriärfokus eller bristande vilja, utan på att föräldern befinner sig i ett tillstånd av djup inre kris eller sjukdom. När en förälder lider av psykisk ohälsa eller sjukdom blir den känslomässiga energin en bristvara i hemmet. Föräldern tvingas ofta helt ofrivilligt rikta sin uppmärksamhet inåt för att överhuvudtaget överleva dagen. Barnet drabbas då inte av förälderns elakhet, illvilja eller oförstående utan av förälderns begränsade kapacitet. Det kan ta sig uttryck på flera olika sätt beroende på vad föräldern kämpar med:

Förlossningsdepression och klinisk depression

Vid en depression har föräldern ofta inte möjligheten att försöka upprätthålla en djup kontakt med sitt barn och vid en förlossningsdepression hinner denna kontakt aldrig riktigt skapas.  Förälderns känslomässiga ansiktsuttryck och blick släcks ofta och när vi som små jollrar och gråter för att få kontakt möts vi av ett ansikte som är stelt, uttryckslöst eller fyllt av sorg. Eftersom vi som spädbarn är helt beroende av att läsa av vår förälders ansiktsuttryck för att förstå att världen är en trygg plats blir bristen på spegling skrämmande. Vi märker att våra signaler inte når fram, blir rädda och förtvivlade och upphör till slut att ens försöka.

Vi lär oss att världen är en skrämmande plats och att vi inte får hjälp att förstå den.

Djup utmattning och utbrändhet

En förälder som är djupt utmattad kan rent fysiskt finnas i rummet, men saknar ofta det känslomässiga tålamodet och energin som krävs för att reglera ett barns starka känslor och vara nyfiken på barnets värld. När vi gråter eller har ett utbrott blir vår förälder ofta så överväldigad att dörrar stängs och tystnaden blir härskande i ren bevarelsedrift. Då lär vi oss fort någonting som gör oerhört ont för ett litet barn:

Mina känslor är för tunga för mamma eller pappa så jag måste bära dem själv.

Obearbetad sorg och trauma

Om en familj eller en förälder drabbas av stor förlust, som om exempelvis ett barn eller en nära anhörig går bort, eller en traumatisk skilsmässa sker, kan föräldrarna drabbas av så stor sorg att den blir alldeles förlamande och gör dem känslomässigt frånvarande. Som barn hamnar vi också i kris och märker att föräldrarna befinner sig någon annanstans i tankarna och då utvecklar vi som barn ofta en strategi av att inte själva vilja ligga till last med våra egna behov. Vi lär oss då att:

Det finns inte plats för mina känslor i familjen eftersom andras känslor går före och behöver vara viktigare än mina.

Ångestrelaterad problematik 

När en förälder kämpar med ångest genom exempelvis ätstörningar, tvångssyndrom, social fobi eller annan ångestladdad ohälsa blir de egna destruktiva tankemönstren som en tredje osynlig part i relationen. Förälderns inre värld är då ständigt upptagen med kontroll, dolda beteenden och ångesthantering kring det egna jaget. Det gör att föräldern blir mindre tillgänglig för barnet att läsa av och för att svara på emotionella behov. Dessutom kan förälderns fokus på kontroll och perfektionism spilla över på barnet. Som barn märker vi att det finns en skörhet och en strikt ram kring föräldern och vi lär oss att hålla tillbaka våra egna känslor, behov och spontanitet för att inte rubba den känsliga balansen eller trigga förälderns ångest. Det gör att vi lär oss gå på tå för vår förälders känslor, medan våra egna behov kanske inte alls kan få ta någon plats:

Jag är osynlig och mina känslor spelar ingen roll.

Långvarig eller akut fysisk sjukdom

Om en förälder drabbas av svår fysisk sjukdom, kronisk smärta eller tvingas till långa sjukhusvistelser, blir familjens hela tillvaro ofta centrerad kring den sjuka förälderns mående och överlevnad. Föräldern kanske saknar den fysiska orken att lyfta upp, hålla om eller leka med sitt barn, och mycket av den känslomässiga energin i hemmet går åt till oro och medicinsk hantering. Då lär vi oss som små barn att stuva undan våra egna känslor och behov och blir istället extremt självständiga för att underlätta för familjen. Vi ser vår förälders skörhet och smärta och drar slutsatsen:

Mamma/pappa har fullt upp med att överleva, jag kan inte belasta dem med min oro också.

De strategier ett otryggt undvikande barn använder sig av – Självständighet, emotionell distans och prestation som överlevnad

När vi som barn upplever att vårt känslomässiga sökande efter en trygg bas och en säker hamn leder till avvisanden, tystnad, frustration eller kyla, aktiveras våra inre försvar som har till uppgift att se till att vi överlever den karga känslomässiga miljön vi växer upp i. För små barn är nämligen avvisandet förenat med livsfara och det gör både fysiskt och psykiskt ont. För att minimera smärtan gör vårt nervsystem en rent genialisk anpassning och skruvar ner behoven i det egna anknytningssystemet. Det gör att vi slutar gråta, slutar be om tröst och slutar visa oss sårbara. Utifrån ser det då ut som att vi är det där perfekta, enkla barnet som är moget, lugnt och självständigt, men under ytan, om man mäter stresshormoner och hjärtfrekvens, pågår en ständig beredskap. Vi har bara lärt oss att hantera den egna stressen helt på egen hand, och att vi klarar oss bäst själva och att den enda vi kan lita på är oss själva.

Inget barn kan emellertid leva i ett fullständigt vakuum och barn behöver sina föräldrar, vilket gör att vi med lärdomen att minimera våra behov kommer att utveckla egna strategier för att överleva och möjligen få någon slags uppmärksamhet eller en stunds trygghet trots allt:

Emotionell distansering – Att minimera sårbarheten

När vi som barn tidigt förstår att starka känslor, såsom intensiv sorg, ilska eller ett stort behov av tröst, skapar obehag, irritation eller frustration hos föräldern, så lär vi oss att skydda oss själva genom att aktivt tränga undan våra känslor. Det blir nästan som en strömbrytare som slås av. Vi slutar söka känslomässig kontakt och tröst eftersom vi har lärt oss att vi blir smärtsamt avvisade då och vi tar känslomässig distans för att skapa en egen trygg zon där ingen kan komma tillräckligt nära för att såra eller avvisa oss. I vuxen ålder blir det ett mönster som fungerar som ett pansar mot att låta någon komma så nära så vi riskerar att bli sårade. I en vuxen relation kan då en känslomässig stumhet eller en stark önskan att fly uppstå så snart ett ovant och farligt känslomässigt landskap öppnar upp.

Extrem självständighet – Att bli sin egen förälder

I en familj som inte hjälper oss att reglera våra känslor börjar vi väldigt tidigt lära oss att göra det själva. Om vi slår oss, ramlar, gör oss illa eller blir utsatta för mobbning i skolan så biter vi ihop istället för att ta hjälp av våra föräldrar. Om vi är mörkrädda eller oroliga på annat vis lär vi oss egna sätt att hantera ångest och lugna ner oss. Vi bygger tidigt upp en extrem självtillförlitlighet som minimerar risken att bli bortstötta eller avvisade. Det blir snart en strategi som gör oss oerhört ensamma, samtidigt som vi fungerar som våra egna föräldrar, blir otroligt självständiga och bygger upp murar mot känslor som upplevs som farliga att komma i kontakt med.

Prestation – Att bli sedd genom att vara duktig

Vi märker snart som barn att även om vi inte får en kram när vi behöver det eller blir tröstade när vi är rädda så kan vi ändå få uppmärksamhet när vi visar upp ett bra provresultat från skolan eller städar vårt rum trots att vi inte blivit ombedda att göra det. Prestation blir på så vis en bro till föräldern och vi lär oss att om vi är duktiga och inte visar sårbarhet så får vi beröm och en plats i familjen. En sådan strategi tar vi ofta med oss in i vuxenlivet där arbetet och karriären kan komma att bli viktiga faktorer som ger oss skydd mot smärtsamma känslor. Ett behov av att vara enormt kompetent uppväger då avvisanden och områden vi inte vill komma i kontakt med.

Självständigheten som en sköld mot sårbarhet – Hur fungerar oberoendet i vuxenlivet?

Att kunna stå på egna ben är en viktig del av vuxenlivet. Vi behöver få fatta egna beslut, ha egna intressen och känna att vi finns som individer också när vi älskar någon. I en nära relation behöver det finnas utrymme både för samhörighet och för ett eget liv. Men självständighet kan fylla olika funktioner. Den kan vara en frihet vi uppskattar, och den kan bli ett skydd vi har svårt att lägga ifrån oss. Skillnaden blir särskilt synlig när vi behöver någon.

Kan jag berätta att jag är ledsen, be om hjälp eller låta någon trösta mig? Kan jag ta emot omsorg och samtidigt känna att jag fortfarande bestämmer över mitt liv? Eller väcks ett obehag som får mig att tona ner det jag känner och försäkra både mig själv och andra om att jag klarar mig?

För den som har ett otryggt undvikande anknytningsmönster kan beroendet av andra ofta vara förknippat med osäkerhet. Att behöva någon innebär att lämna en del av kontrollen ifrån sig. Den andra kan avvisa, missförstå eller göra oss besvikna. Då kan det kännas säkrare att hantera svårigheter på egen hand, även när stöd skulle kunna vara till hjälp. Studier av par har exempelvis funnit samband mellan undvikande anknytning och svårigheter att söka stöd hos sin partner. Det behöver inte märkas som en medveten rädsla. Det kan låta som en självklar övertygelse: ”Det är ingen idé att prata om det.” ”Jag vill inte belasta någon.” ”Jag löser det själv.” Vi kanske berättar vad som har hänt först när problemet redan är över, när känslorna har lagt sig och vi inte längre behöver något svar.

I en relation kan det innebära att vår partner får tillgång till våra tankar, åsikter och vardag, men mer sällan till det som känns skört. Vi kan vara omtänksamma och hjälpsamma, ordna praktiska saker och finnas där för andra, samtidigt som det känns betydligt svårare att själv vara den som behöver. Då får relationen en obalans – den ena får ge omsorg men har svårt att ta emot den. Det kan bli särskilt tydligt när relationen fördjupas. En önskan om att prata om framtiden, en fråga om hur vi egentligen mår eller ett erbjudande om stöd kan väcka ett behov av att återfå avstånd. Forskning visar att undvikande reaktioner kan bli mer framträdande just i situationer som berör känslomässig närhet och att ge eller ta emot stöd. Det betyder inte att personen är tillbakadragen i alla sammanhang.

Mannen i berättelsen kan exempelvis uppskatta både kvinnan och deras tid tillsammans, men få svårt att förstå sin egen reaktion när hon berättar att känslorna har blivit djupare. Han känner press och börjar ifrågasätta relationen. Att dra sig undan ger honom utrymme att slippa förhålla sig till det hon har uttryckt. Samtidigt får hon allt mindre möjlighet att förstå vad som händer. Här blir det viktigt att skilja mellan att behöva en stund för sig själv och att återkommande göra sig otillgänglig när något blir känslomässigt svårt. En paus kan ge utrymme att samla sig. Om vi däremot sällan återkommer till samtalet blir det svårt att tillsammans reda ut det som skaver. Samtidigt behöver vi undersöka den faktiska relationen. Känslan av att vara trängd kan också hänga samman med att någon inte respekterar ens gränser. Att uppskatta egentid, vilja gå långsamt fram eller inte vilja fortsätta dejta någon är i sig inget tecken på otrygg anknytning. Våra reaktioner påverkas också av hur den andra faktiskt bemöter oss.

Frågan blir därför vad självständigheten gör möjlig och vad den eventuellt hindrar. Finns det utrymme att välja närhet när vi längtar efter den? Går det att säga ”Jag behöver dig” utan att uppleva att vi förlorar oss själva? När självständigheten blir ett krav på att aldrig behöva någon kan den lämna oss ensamma med sådant som hade kunnat delas. Att närma sig en tryggare anknytning kan då innebära att stegvis upptäcka att den egna viljan och den andras omsorg kan få plats samtidigt.

 När undvikandet tar plats i dejting och relationer

Att dejta för någon med ett otryggt undvikande anknytningsmönster behöver inte börja med känslor av tillitsbrist, oro för att komma för nära eller upplevelser av att vara inträngd i ett hörn. Paradoxalt nog kan starten på en relation vara helt magisk för att senare ge vika för att spelreglerna ändras dramatiskt så snart sårbarheten och den emotionella intimiteten tar vid.

Den intensiva början är ofta fylld av närhet, passion och känslor av att äntligen ha funnit någon som är rätt. Här finns det både besatthet och trygghet eftersom det ännu inte finns några förväntningar, krav eller löften och relationen fortfarande är en lekfull frizon. Hjärnan tolkar helt enkelt situationen som ofarlig eftersom dörren ut fortfarande står vidöppen. Ofta rider emellertid relationen på vågen av att avståndet fortfarande är intakt och den nya dejten känns fri, åtråvärd och djupt spännande.

Den plötsliga vändningen – När närheten börjar kännas kravfylld

Efter hand som två människor lär känna varandra börjar relationen vanligtvis få större betydelse. Någon uttrycker känslor, vill träffas oftare eller föreslår något att se fram emot tillsammans. Det som hittills har levt i stunden börjar få en möjlig fortsättning. För den som har ett otryggt undvikande anknytningsmönster kan det väcka motstridiga känslor. Närheten kan vara efterlängtad, samtidigt som det blir svårt att känna sig fri i den. Att bli viktig för någon innebär också att behöva förhålla sig till en annan människas känslor och önskningar. Då kan en inbjudan börja upplevas som en förpliktelse, och ett uttryck för längtan kännas som ett krav. Vändningen behöver inte vara medveten eller planerad. Vi kanske själva blir förvånade över vår irritation, vårt tvivel eller vårt plötsliga behov av avstånd. Upplevelsen kan vara att något har förändrats hos den andra eller att känslorna har försvunnit. Ibland stämmer det. Men ibland kan tvivlet också hänga samman med att relationen har blivit mer känslomässigt betydelsefull och därmed mer sårbar.

När kalendern blir en osynlig mur

Arbete, vänner, träning och egna intressen är naturliga delar av ett självständigt liv. Men när närheten börjar kännas svår kan aktiviteterna också få en annan funktion och hjälper till att hålla relationen på avstånd. Plötsligt fylls kalendern av jobbprojekt, middagar med kompisar och sena kvällar på gymmet. Det utrymme som tidigare fanns för att träffas blir allt mindre. Som undvikande berättar vi kanske hur mycket det är just nu, men föreslår sällan en ny tid eller försöker skapa plats.

”Den här veckan är helt omöjlig, men vi får se nästa vecka.”

Orden lämnar dörren öppen, samtidigt som kontakten skjuts framåt. Ett möte blir något vi kanske ska hinna med när allt annat är avklarat. Det kan ge en tillfällig lättnad att slippa bestämma sig och möta de känslor som närheten väcker. Det avgörande är inte att någon har mycket att göra. Det är om upptagenheten återkommande blir ett sätt att undvika kontakt, och om viljan att hitta ett gemensamt utrymme försvinner.

När meddelanden tappar sin värme

Avståndet kan också börja märkas i mobilen. En tidigare livlig konversation med frågor, skämt och små kärleksfulla hälsningar blir kortare och mer sporadisk. Svaren dröjer, ibland i timmar eller dagar, och när de kommer för de samtalet sällan vidare. Där det tidigare fanns nyfikenhet kommer ett ”okej”, ett ”mycket nu” eller en kort bekräftelse. Vi kan svara på den praktiska frågan men lämna det känslomässiga innehållet obesvarat. ”Jag saknar dig” möts kanske av information om morgondagens arbetsdag. På så sätt kan kontakten finnas kvar, medan den känslomässiga närheten minskar. Då behövs inte relationen avslutas eller osäkerheten förklaras, men den får ändå mer avstånd. Ett sent svar eller färre hjärtan säger förstås ingenting säkert om någons anknytning. Det som är värt att uppmärksamma är förändringen över tid och hur den hänger samman med det som händer mellan personerna.

När små egenheter blir stora invändningar

Ett annat möjligt uttryck är att uppmärksamheten börjar riktas mot den andras brister. Sådant som tidigare passerade obemärkt får plötsligt stor betydelse: ett ordval, ett klädesplagg, ett skratt eller ett sätt att äta. Tvivlet börjar samla bevis. Varje irritation tycks bekräfta att personen inte är rätt, och de fina erfarenheterna får mindre utrymme. Frågan blir allt oftare:

”Kan jag verkligen vara tillsammans med någon som gör sådär?”

Det kan vara svårt att stanna inför den egna osäkerheten och undersöka vad närheten väcker. En konkret invändning mot den andra kan då kännas lättare att förstå och agera på. Samtidigt behöver verkliga olikheter och problem tas på allvar. Ingen ska övertala sig att stanna i en relation som inte känns rätt. Det vi kan bli nyfikna på är om samma intensiva felsökande återkommer i flera relationer, särskilt när kontakten börjar fördjupas.

När framtiden känns som ett löfte som inte kan ges

Även små framtidsplaner kan börja kännas överväldigande. Det behöver inte handla om att flytta ihop eller bilda familj. En weekendresa om två veckor eller en inbjudan att träffa vänner kan räcka. Att säga ja kan upplevas som att lova mer än själva aktiviteten. ”Om jag följer med, tror personen då att vi är ett par? Kommer det att förväntas ännu mer av mig sedan?” Svaret blir kanske ett svävande ”Vi får se”. Planeringen skjuts upp, och samtal om relationens riktning byts mot andra ämnen. Där den ena försöker skapa något gemensamt försöker den andra återfå handlingsutrymme. Så kan relationen börja gå bakåt just när den skulle kunna fördjupas. Det behöver inte betyda att början var falsk. Men känslor och attraktion räcker inte alltid för att kunna stanna kvar i den sårbarhet som en nära relation innebär.

När avståndet sätter igång relationsdansen

Det är här relationsdansen kan ta vid. När kontakten blir glesare och värmen mindre tydlig börjar den andra undra vad som har hänt. Efter en period av närhet kan förändringen vara svår att förstå. Personen söker kontakt, ställer fler frågor och försöker få tillbaka den samhörighet som nyss fanns. För den som redan känner sig pressad kan kontaktförsöken upplevas som ytterligare krav. Den andras oro kan då börja fungera som en bekräftelse på att relationen är fel eller att partnern är alltför krävande. Det blir lätt att se reaktionen som en egenskap hos den andra och svårare att upptäcka hur det egna tillbakadragandet har bidragit till osäkerheten. Samtidigt ser partnern kanske bara avståndet och försöker överbrygga det genom ännu mer kontakt. Ju mer den ena söker, desto mer backar den andra. Båda kan känna att de bara reagerar på den andras beteende, medan de tillsammans fastnar i ett mönster som förstärker sig självt. Den som blir orolig behöver inte ha ett otryggt ambivalent anknytningsmönster. Även en vanligtvis trygg person kan bli osäker när kontakten förändras utan någon begriplig förklaring. Och att beteenden påverkar varandra innebär inte att ansvaret alltid är lika fördelat. Var och en behöver ta ansvar för hur man uttrycker sig, bemöter den andra och respekterar gränser.

När relationen består men sårbarheten får mindre plats

Ett otryggt undvikande anknytningsmönster innebär inte att vi saknar förmåga att älska eller leva i en långvarig relation. Vi kan dela vardag, vara engagerad i familjen och visa stor omsorg genom handling. Svårigheterna kan bli tydligare i situationer där vi behöver tala om känslor, be om tröst eller möta partnerns sårbarhet. Det kan exempelvis vara lättare att lösa ett praktiskt problem än att stanna kvar hos någon som är ledsen. Ett samtal om saknad eller ensamhet kan uppfattas som kritik, trots att partnern försöker uttrycka en längtan efter kontakt. Vi börjar förklara, försvara oss, byta ämne eller dra oss undan.

När konflikter uppstår kan det kännas nödvändigt att lämna rummet eller sluta prata. Att ta en paus kan vara hjälpsamt. Svårigheten uppstår när pausen saknar en väg tillbaka och det viktiga samtalet aldrig blir av. Vardagen fortsätter, men det som gjorde ont blir liggande mellan oss. En relation kan på så sätt fungera väl på flera områden samtidigt som den känslomässiga intimiteten får begränsat utrymme. Det gäller dock inte alla med undvikande drag. Hur mönstret uttrycks påverkas också av partnerns bemötande, relationens historia och de erfarenheter av trygghet som vi får tillsammans.

När det känns enklare att inte inleda en relation

För en del märks undvikandet framför allt innan en relation har hunnit etableras. Vi kan längta efter kärlek men tveka inför att börja dejta, avbryta när kontakten fördjupas eller föredra möten där förväntningarna på känslomässig närhet är begränsade. Att avstå kan ge lättnad: vi slipper osäkerheten i att behöva någon och risken att bli beroende, avvisade eller besvikna. Samtidigt kan det finnas en saknad efter just den närhet vi håller ifrån oss.

Men att vara singel eller inte vilja ha en parrelation är inte i sig ett tecken på otrygg anknytning. Frågan är om livsvalet känns fritt och meningsfullt, eller om vi gång på gång avstår från något vi egentligen önskar därför att närheten blir svår att hantera.

Vägen mot en tryggare anknytning

Att upptäcka ett undvikande anknytningsmönster kan väcka både lättnad och sorg. Det kan bli begripligt varför närheten ibland har känts svår, men också smärtsamt att se hur vi har hållit människor på avstånd eller blivit ensamma med sådant vi egentligen hade behövt dela. Förändringen börjar med att bli nyfiken på det som händer.

Vilka situationer väcker behovet av avstånd? Vad försöker vi skydda, och vad kostar skyddet i den relation vi har idag? Målet är att få större möjlighet att välja hur vi vill handla. Att kunna uppskatta sin självständighet och samtidigt ge plats åt närhet, ömsesidighet och stöd.

Upptäck vad som händer när du vill dra dig undan

Ett första steg kan vara att lägga märke till ögonblicket då något förändras. Kanske har ni haft en fin helg, partnern har uttryckt känslor eller ni har pratat om att ses oftare. Plötsligt känner du irritation, börjar tvivla eller får en stark önskan att vara ensam. Försök att stanna vid reaktionen en stund innan du fattar ett stort beslut om relationen.

Vad hände precis före? Vad märker du i kroppen? Vilka tankar dyker upp?

Du behöver inte omedelbart veta vad allt betyder. Det kan räcka att upptäcka: ”När hon berättade att hon saknade mig kände jag mig pressad och ville avsluta samtalet.” Därifrån kan du undersöka både dina egna reaktioner och den andras faktiska beteende.

Finns det ett krav som går över dina gränser? Är tempot för högt? Eller väcker det obehag att bli viktig för någon, även när personen visar hänsyn?

Sätt ord på behovet av utrymme

Att behöva egentid är inget problem i sig. Men det blir svårt för den andra att förstå om behovet bara märks genom tystnad, vaga besked eller inställda träffar. Öva på att berätta något om det som pågår, även om du ännu inte har en fullständig förklaring:

”Jag tycker om att träffa dig, men jag märker att jag behöver lite mer tid mellan gångerna för att hinna känna efter.”

Eller:

”Jag blir lätt överväldigad när vi pratar om det här. Jag vill försöka förstå min reaktion och vara tydligare med dig.”

Säg det som är sant för dig. Du behöver inte lova känslor eller en framtid som du är osäker på. Tydlighet kan också vara att säga att du inte vill fortsätta relationen, i stället för att lämna den andra i en lång väntan.

Ta en paus och hitta tillbaka till samtalet

När ett samtal blir laddat kan en paus hjälpa dig att samla dig. Försök då att göra pausen begriplig och komma överens om när ni ska återuppta kontakten. ”Jag märker att jag håller på att stänga av. Kan vi ta en halvtimme och fortsätta prata efteråt?” Under pausen kan du försöka urskilja vad som hände inom dig. Blev du rädd att göra fel? Kände du dig kritiserad, otillräcklig eller trängd? Vad skulle du vilja att den andra förstod? Att återkomma till samtalet är en viktig del av pausen. Du behöver inte ha löst allt, men kan börja med en enda mening:

”Det jag hade svårt att säga var att jag kände mig otillräcklig.”

Öva på att ta emot närhet och stöd

Närhet behöver inte börja med de mest smärtsamma erfarenheterna eller de största förtroenden. Du kan prova att berätta om en besvärlig dag, be om en liten hjälp eller låta någon lyssna utan att genast försäkra att allt är bra.

Lägg märke till hur det känns att ta emot. Finns det en impuls att skämta bort det, byta ämne eller snabbt ge något tillbaka? Kan du låta omsorgen finnas där en stund och se hur den andra faktiskt bemöter dig?

Välj någon som respekterar dina gränser. Att arbeta med undvikande innebär inte att du ska stanna i en relation där du blir kontrollerad, kränkt eller illa behandlad. Du behöver heller inte göra förändringsarbetet ensam. I terapi kan du få hjälp att förstå dina reaktioner, sätta ord på känslor och behov och pröva andra sätt att vara i kontakt. Om ni är två som vill arbeta tillsammans kan parterapi ge utrymme att förstå relationsdansen och hitta sätt att mötas med större tydlighet.

Vill du förstå dina relationsmönster bättre? Kanske känner du igen längtan efter närhet och impulsen att samtidigt backa? Kanske lever du tillsammans med någon och vill förstå det som händer mellan er när kontakten blir svår. Hos mig får du utrymme att utforska dina erfarenheter, känslor och behov. Tillsammans kan vi undersöka de mönster du vill förändra och hitta steg som känns möjliga i ditt liv. Jag erbjuder individuella samtal och parterapi på min mottagning vid Järntorget i Göteborg samt digitalt.

Du är varmt välkommen att boka ett första samtal.