Att gå i samtalsterapi för den sortens stress som aldrig släpper – Möt Johan

Johan har vänliga ögon, men han ser stressad ut när han kommer ett par minuter för sent till min mottagning i Göteborg för den första sessionen och skyndsamt slår sig ned i stolen mittemot mig. Han är lite rufsig i håret och jag märker att han flackar med blicken medan han ber om ursäkt gång på gång trots att jag talar om för honom att det inte behövs. Han söker terapi på grund av stress och berättar att han arbetar som journalist på en mindre nyhetstidning där han trivs bra och att han sedan nästan fyra år tillbaka är sambo med Karin och hennes katt Sally. Karin, som är 30 år, arbetar just nu halvtid på en resebyrå, medan hon läser upp sina betyg eftersom hon vill arbeta inom inredningsbranschen. Johan nämner att de har ett bra liv tillsammans och att ekonomin går ihop trots att Karin pluggar. De kanske får prioritera lite, men mer än så är det inte.

Första sessionen – Kartläggningen

Johan beskriver ganska klassiska symptom på stress som tyvärr har gått alldeles för långt. Han har hjärtklappning, han har svårt att fokusera på sina arbetsuppgifter och sitt övriga liv, sover bara lite och mycket dåligt och känner sig ständigt jagad med hög puls och ångestpåslag. Det är som om han aldrig räcker till i sitt liv och att han vad han än gör inte hinner med. Minnet känns påverkat och Johan menar att han ibland inte kommer ihåg sådant han sagt, vad som har hänt och vad han ska göra. Han önskar att han kunde känna mer lugn.

Då vi börjar närma oss att göra en bredare kartläggning av hur stressen ser ut, hur länge den har pågått och vad som triggar den, är Johan vag med svaren på mina frågor. Han tror att han har varit stressad i ett par år åtminstone, men vet inte riktigt varifrån det kommer och när det började. Eftersom arbetet är en viktig situation att utreda ordentligt börjar vi där. Johan har för två år sedan bytt jobb från en större dagstidning till den mindre han arbetar på nu. Han erkänner att det var en hel del att göra på hans förra jobb och att stressen kunde dyka upp då det var bråttom med att få ut dagsfärska artiklar, men han trivdes för det mesta med tempot och upplevde att det var meningsfullt för honom. Han ser sig själv som en skarp journalist som är van vid att ta plats, fatta snabba beslut under tidspress på jobbet och som har ett gott självförtroende i sin yrkesroll. Men på hans förra arbetsplats var det väl kanske mer så att han jobbade en del övertid ibland och det fungerade bra som singel, men när han träffade Karin gick det inte riktigt runt och därav bytte han till sitt numera mycket lugnare jobb. Johan kan inte sätta fingret på någonting som direkt triggar stressen i arbetslivet, samtidigt som han säger sig förmodligen vara stressad mer eller mindre alltid och i alla situationer nuförtiden. När jag frågar om sådan stress förekommit tidigare i livet ruskar Johan på huvudet. Han har alltid varit en lugn person som fungerar bra med lite fart och fläkt i livet. Innan vår tid är slut för dagen ber jag Johan att fundera lite mer på ursprunget till att han upplever stress och så avslutar vi med att boka in en ny tid veckan därpå. Johan har bråttom hem, men vill ses igen.

Andra sessionen – Den perfekta partnern och känslan av att aldrig räcka till

Idag är Johan i tid, sätter sig ner, men ser sig nästan lite nervöst omkring när jag frågar hur det är med honom. Hans svar är lite vagt och oprecist: ”Bra..tror jag..” Då jag vill fortsätta kartläggningen kring stressen för att förstå den bättre och frågar om han funderat mer på vad som triggar hans stressresponser så rycker han urskuldande på axlarna och dröjer med svaret. ”Nej, jag vet faktiskt inte. Det känns ju lite märkligt att jag inte vet det. Men.. Det är nog inte jag själv som lider mest av det, när allt kommer omkring.”

Det slinker nog mest ur honom. Johan berättar att det faktiskt inte är hans egen idé att söka hjälp hos mig. Samtidigt som han säger det skyndar han sig att bedyra hur tacksam han är att han kan komma hit, men det var Karin som både hittade mig och bokade tid hos mig. ”Karin anser ju att jag mår så dåligt att jag behöver hjälp och det är verkligen jättejobbigt för henne som lider så fruktansvärt av min stress! Hon är så snäll och fantastisk som står ut med mig!”

Jag blir tyst en liten stund. Det är inte alls ovanligt att någon bokar tid åt sin partner och det är nog inte det jag reagerar på. Det är mer hur Johan får det att låta bland alla superlativ om Karin då hon inte verkar ha bokat en tid för hans skull utan mer för sin egen. Min fråga blir självklar: ”Är du här för Karins skull eller för din egen?” Johan skyndar genast att intyga att det så klart är för bådas skull och att Karin har det tufft med det här och det förstår han så väl. Han vill varken vara en börda eller till last helt enkelt och problemet ligger ju hos honom, menar han.

Här bestämmer jag mig för att skifta fokus då Johan ser märkbart uppjagad ut och vi just nu inte riktigt kommer vidare på det spåret. Istället börjar jag försiktigt be honom att beskriva en vanlig vecka i hans liv just nu för att försöka få fatt i lite lösa trådar som möjligtvis kan bidra till den väv jag letar efter som en berättelse om vad som ligger bakom glättigheten kring Karin, pulsen han plötsligt ser ut att ha och hans nedslagna blick som kontrasterar mot orden om den perfekta partnern.

Vi börjar prata om arbetslivet. Johan arbetar hemifrån två dagar i veckan och brukar alltid synka sina dagar med Karin som pluggar så de kan vara tillsammans så mycket som möjligt. Resten av tiden är han på kontoret, men på grund av en hel del flex och generösa arbetstider kan Johan trots allt gå lite tidigare från jobbet för att vara med Karin. Han nämner dock i förbifarten att han kan känna sig mer stressad när han faktiskt är på kontoret, medan det känns lite lättare de dagar han jobbar hemma. Då jag frågar vad det är som stressar honom på kontoret vet han inte det. 

När jag går vidare till att utforska om det kanske kan vara familj, bekanta eller vänner som har krav eller förväntningar på honom, ruskar han bestämt på huvudet. ”Nej, det är det absolut inte. Det kan jag lugnt säga att det inte är.” Sedan lägger han till mest som i förbifarten att han inte ens just nu har så mycket kontakt med dem och tillägger medan han vänder ned blicken mot golvet igen att Karin har en hel del väninnor hon umgås med, men för hans del har det blivit allt glesare med det sociala.

Däremot är hemlivet bra. Johan öser återigen beröm över Karin och beskriver hur otrolig hon är. ”Hon lagar nästan all mat för jag är så dålig på det så det blir oätligt om jag står framför spisen..” Johan skrockar till och fortsätter med att Karin även tar det mesta av städningen eftersom han inte är vidare bra på det heller och Karin har en ganska hög nivå på hur fint det ska vara hemma. Själv sköter han de tekniska delarna, bilen och så tar han istället lite mer av de gemensamma kostnaderna då hon studerar och har lägre inkomst. På kvällar och helger är de mest hemma. De älskar att titta på serier tillsammans – serier som Karin tycker om och har valt ut. Johan rycker ännu en gång på axlarna och suckar. ”Det är väl mest mig det är fel på i vardagen.”

Vi lämnar relationen för en stund eftersom jag fastnar i Johans ord om att han upplever att det är fel på honom. Jag hör efter om hur han har det med förväntningar och krav på sig själv och om han möjligtvis upplever att han har en sträng inre kritiker som kan vara upphovet till hans nuvarande situation. Det blir tydligt under samtalet att han är väldigt hård och dömande mot sig själv. När jag frågar varifrån den starka självkritiken kommer och om den kanske varit med sedan barndomen har Johan inte riktigt svaret på det heller. Vi avslutar sessionen med att boka in en ny tid och jag skickar med några enkla övningar mot stress att prova på hemma.

Tredje sessionen – Sprickorna i fasaden och kroppens signaler

Veckan därpå dyker Johan upp på mottagningen alldeles röd i ögonen. Han nyser och kliar sig gång på gång. När jag frågar hur han mår viftar han snabbt bort det. ”Äsch! Det är ingenting. Jag är bara allergisk och glömde ta min allergitablett i morse.” Då jag frågar vad han är allergisk mot skruvar han på sig lite uppgivet och berättar att det faktiskt är katter han är allergisk mot. Han är allergisk mot Karins katt Sally. Han har varit allergisk sedan han var liten, men han bedyrar samtidigt att det inte alls är något problem med Sally. Han behöver bara ta tabletter varje dag nu när de bor ihop och det fungerar bra.

”Karin älskar Sally och skulle aldrig göra sig av med henne, så det är jag som får anpassa mig och det är helt okej. Jag älskar ju Karin. Hon är så färgstark, hon har en enorm livsglädje och får mig att skratta mer än någon annan. Att vara allergisk spelar ingen som helst roll i den kontexten. När vi har det bra är Karin den mest omtänksamma personen jag någonsin träffat.” Johan är nästan defensiv nu och fortsätter förklara att Karin är en utpräglad djurvän och att han aldrig skulle be henne göra sig av med sin katt. Det är hans fel för han är ju den som har glömt medicinen.

Jag förblir tyst en stund. Kanske finns det en aning om att någonting håller på att brista inom Johan så jag låter tystnaden sjunka in. Men Johan fortsätter berätta om veckan för att kanske komma bort från ämnet kring Sally. Jag väntar in honom nu. Johan nämner att stressen har blivit ännu värre den senaste veckan och erkänner att han har tvingats flytta ut på soffan. Han har hjärtklappning, svårt att sova och eftersom han ligger och vrider och vänder på sig blir Karin helt förstörd av sömnbrist och har bett honom sova på soffan tills vidare. Då jag frågar om hemuppgiften och stressövningarna har Johan inte gjort dem. Det var inte det att han inte ville, men det blev dålig stämning hemma när han skulle göra dem. Då jag frågar vad dålig stämning innebär drar Johan handen genom håret och suckar. ”Ja, Karin blir tyst och pratar inte med mig. På länge. Så jag…” Hans röst dör ut och jag försöker försiktigt lägga till ”..anpassar dig..?” Frågan ekar i rummet och Johan sitter still och säger ingenting. 

Efter en stund bryter jag tystnaden, drar efter andan och bestämmer mig för att våga antyda det som börjar bli alltmer uppenbart i Johans fall och som jag anar att han just nu varken kan eller vill höra. ”Nu har vi setts tre gånger Johan och på ett plan har vi egentligen inte lyckats komma åt din stress, medan jag samtidigt tror att det börjar bli ganska uppenbart varifrån den kommer. Vi har tittat på ditt arbete, barndom, familj och vänner och naturligtvis dina egna krav på dig själv. Det börjar bli ganska uppenbart av allt det du har berättat att det är du som bär allt ansvar för din och Karins relation. Du medicinerar mot en allergi i ditt eget hem, du sover på soffan och du har bytt jobb för hennes skull. Det låter som om du börjat skära ner på dina egna behov, dina vänner och din fysiska hälsa för att hålla henne nöjd? Är du rädd för att hon skulle lämna dig om du inte anpassar dig?” Johan möter nu min blick i tystnad. Jag fortsätter försiktigt och mjukt i stundens allvar. ”Johan, det är mitt jobb att sätta ord på det jag ser och hör och jag tror kanske att det är just din relation vi behöver prata om för din skull och din fysiska hälsas skull?” 

Tystnaden bryts av att Johan börjar försvara Karin. ”Nej, så är det absolut inte! Du förstår nog bara inte! Karin vill bara mitt bästa. Det är jag som är trasig nu. Det är jag som förstör för henne.” Med det sagt ser Johan på sin klocka, konstaterar att vi bara har ungefär fem minuter kvar av sessionen, reser sig upp, ursäktar sig och säger att han måste hem nu. Han lämnar rummet tyst och sammanbiten och jag blir kvar i en stilla undran över om jag som samtalsterapeut borde ha väntat lite med min spegling trots allt.

Det är alltid en balansgång att ställa frågor som kan leda till förnekande, men som det någonstans inuti ändå finns en slags kännedom om. Det blir djupt, sårbart, skambelagt och oerhört skrämmande att konfronteras med, men samtidigt är det mitt arbete att visa det jag ser i en sådan situation. Min stilla oro som terapeut rör sig kanske mest kring om jag gjort det för tidigt och om jag borde ha väntat istället. När någon inte är redo att se vad som händer är det lätt att avbryta terapin och utan bokad tid till nästa gång tänker jag att jag kanske inte kommer få träffa Johan mer. Men mitt bland alla allergimediciner, bytta jobb, att sova på soffan och definiera sig själv som oduglig på det mesta trots gott självförtroende på arbetet behöver jag mjukt och empatiskt hålla upp spegeln för Johan för att kunna hjälpa honom.

Fjärde sessionen – Incidenten på restaurangen och vändpunkten

Tre veckor som går under tystnad bryts av att Johan plötsligt hör av sig och vill boka en tid ganska omgående. Då vi ses är det delvis en annorlunda och mer bestämd Johan jag möter, samtidigt som jag ser förtvivlan i hans blick. Han ber om ursäkt igen för att han gick förra gången och är öppen med att han bestämde sig för att inte fortsätta hos mig. Nu har han dock ändrat sig och den här gången är det Johan själv som har bokat tiden, inte Karin. Han sitter en lång stund alldeles tyst som om luften har gått ur honom när jag frågar hur han mår och sedan döljer han ansiktet i sina händer och bryter ihop totalt. De tårar han har hållit tillbaka tidigare strömmar ner från hans kinder och orden kommer i en enda lång och osammanhängande flod.

”Vi var på restaurang i lördags för att fira Karins födelsedag. Jag hade bokat bord på ett riktigt dyrt ställe som jag vet att Karin älskar. Jag hade köpt blommor och ett nytt fint armbandsur till henne som jag visste att hon hade velat ha länge. Allt började så bra, men sedan råkade jag svara fel på någonting hon pratade om eftersom jag ibland har svårt med koncentrationen just nu..” Johan drar efter andan, men fortsätter. ”Karin blev helt tokig. Hon skrek inte den här gången, men hon började gråta riktigt högljutt och tillgjort och reste sig upp och ropade mellan snyftningarna så hela restaurangen hörde att jag är hemsk och kränker henne.. Folk vände sig om och tittade på mig som om jag vore ett monster! Jag blev helt paralyserad och ville bara därifrån. När vi kom hem fortsatte hon i flera timmar och sa att jag har förstört hennes liv, att jag alltid minns fel och att jag aldrig stöttar henne. Det hemska är att jag faktiskt började tvivla på vad jag hade sagt till henne på restaurangen!”

Det blir alldeles tyst i rummet en liten stund. Johan tar sats igen och berättar att det här inte är allt. Tidigare i veckan hade han faktiskt tagit fram pappret jag gett honom med stressövningar och då hade Karin tagit tag i det och rivit sönder det. Hon menade att övningarna bara gjorde Johan mer egoistisk och mer fokuserad på sig själv och att han istället skulle lägga all sin uppmärksamhet på henne och relationen. Ännu en tystnad medan Johan låter sina ord sjunka in. Han vet att det är någonting riktigt fel på relationen och han vill ha hjälp, samtidigt som känslorna för Karin är så intensiva. Här börjar emellertid den riktiga vändpunkten för Johan. Den glättiga fasaden har spruckit, och sanningen går inte längre att gömma undan.

Under resten av sessionen berättar Johan med sorg, ilska och rädsla om en del av det han har varit med om och tillsammans skapar vi ett sammanhang kring vad som händer honom. Han har svårt att greppa det, men han försöker ändå berätta. Främst handlar det om hur han ser sig själv som så hopplöst fel efter fyra år med Karin. Vad han än gör så är det aldrig bra nog och han kan inte göra rätt. Om han vill stanna hemma en kväll och inte följa med Karin på något hon vill göra så är han trist och tråkig, vill han vara hemma med henne är han klängig och vill han träffa en av de kompisar han knappt träffar längre så är han egoistisk, lämnar henne i sticket för kompisar hon inte tycker om och inte vill att han umgås med. Hon tycker inte om hans vänner, hans familj ser hon som elak mot henne och när han inte har någon att umgås med längre på grund av att han anpassar sig till henne så är han patetisk och så dum så att det inte är konstigt att hon är den enda som står ut med honom. Johan ser uppgiven ut och kliar sig i ögonen. ”Hon pratar om mig på ett hemskt sätt inför andra. Jag skäms så. I förra veckan när en av hennes vänner var och hälsade på så pratade hon inte ens med mig. Istället sa hon till sin vän att jag inte direkt är känd för att vara den smartaste i rummet, eller den snyggaste heller, och att hon inte vet varför hon är tillsammans med mig.. Jag stod ju där framför henne när hon sa så.. Det är så sjukt!”

Jag lyssnar på Johans ord som nu utan hinder väller ur honom som en urkraft och ett behov av att äntligen få föra sin egen talan. Han redogör för dagar i sträck då Karin vägrar prata med honom och vänder huvudet åt andra hållet när han efter ett tag ledset försöker förstå varför hon är så arg på honom. Han berättar om hur hon aldrig låter honom få lov att vara glad över någonting eftersom hon verkar må bäst när han inte mår bra alls. Ibland skriker hon på honom hela dagen så han inte kan jobba, ibland gråter hon och puttar bort honom när han vill trösta. Ofta trakasserar hon honom på jobbet med SMS hela dagarna och om han inte svarar så fort hon skriver blir hon arg. Ofta påstår hon även att han sagt eller gjort någonting som han inte gjort. ”Jag vet ju att jag inte sagt så, men efter timmar av prat om det så börjar ju jag tro på det ändå. Ibland säger Karin att jag är elak mot Sally. Det har jag aldrig varit, men när hon säger det gång på gång så vet jag inte vad jag ska tro på längre.. Jag minns ju inte och det säger Karin hela tiden. Att jag är värdelös och inte minns!” Johan tystnar och jag behöver säga någonting till honom. ”Tänk om det är så att du inte alls har problem med minnet?”

Johan vrider händerna i förtvivlan, trötthet och ren desperat utmattning. ”Jag vet inte vem jag är längre. Jag vet inte vad jag ska göra. Karin har inte bara en hemsk sida. Hon kan vara den mest omtänksamma och fina mot mig ibland. Jag vet inte vad som gör att det blir så här?”

Och där börjar Johans riktiga resa mot ett bättre mående och en mer stressfri vardag. Det kommer inte att bli lätt. Det kommer vara smärtsamt och ta lång tid. Det kommer finnas stunder då Johan inte kan se ljuset för allt mörker i hans väg. Det kommer finnas dagar då Johan får brottas på djupet med sin skam kring vad som har hänt honom och vad han faktiskt i kärlek och med ett gott hjärta gått med på. Han kommer hamna inför avgrundsdjup i sig själv på fjärran platser där solen aldrig skiner, men han kommer långsamt ta sig igenom det med och leva vidare med en insikt om att hans vackra empati och mjuka längtan blivit föremål för kompromisslöshet, utnyttjande och maktbegär. När magins vingslag fläktar i hans ansikte i framtiden kommer Johan förstå att det enda rätta var just det han gjorde. Att lämna Karin och gå vidare. Att stå upp för sig själv och att sätta gränser. Att känna till sitt eget värde och aldrig mer lämna över det i ovarsamma händer. Att även han har rätten att vara lycklig. 

Förnekelse och överlevnad: Mekanismerna bakom det osynliga våldet

När vi, som Johan, lever i en destruktiv relation är förnekelse inte ett tecken på svaghet utan istället en nödvändig överlevnadsmekanism. Att ta in den smärtsamma sanningen om vår relation och att den vi älskar och valt att dela vårt liv med bryter ner oss, är ofta för tungt och för skrämmande för att hjärnan ska kunna ta in det och hantera det på en gång. För män som utsätts för den här sortens våld blir barriären ofta ännu högre. Samhällets invanda normer och djupt rotade föreställningar om hur män bör vara skapar en förlamande skam när man väl blir utsatta. Det gör det lättare att fortsätta förneka, släta över och intala sig själv och andra omkring att allt är bra, medan partnern steg för steg tar över kontrollen.

Normaliseringsprocessen och de intensiva kärlekskänslorna

Psykiskt våld börjar sällan med öppna kränkningar. Det sker gradvis genom en så kallad normaliseringsprocess. Det som i början kanske var enstaka dispyter, subtila pikar eller små anpassningar i vardagen blir med tiden det nya normala. Gränserna för vad som är acceptabelt i en kärleksrelation flyttas så långsamt att den som är utsatt inte märker när tryggheten går över i kontroll. Processen är utformad för att bryta ned partnerns egen inre kompass och till slut blir det sjuka och det destruktiva det enda vi förhåller oss till. Vi börjar se vår partners humörsvängningar och krav som naturliga reaktioner på våra egna, av partnern påstådda, tillkortakommanden. 

Ofta förväxlas likaså de starka känslorna i en sådan här relation med djup och passionerad kärlek, när det i själva verket handlar om det som kallas ett traumaband. Det är ett psykologiskt band som skapas mellan den utsatte och förövaren när värme och omtanke varvas med avvisanden, bestraffande tystnader och kränkningar. Denna emotionella bergochdalbana skapar en kemisk och psykologisk beredskap i hjärnan. Vi hamnar i ett starkt beroende, där vi ständigt kämpar, anpassar oss och går på tå för att blidka partnern för att få tillbaka de där initiala bra stunderna och få bevisa vår kärlek. 

Kognitiv dissonans och dissociation som skydd

För att vi överhuvudtaget ska kunna stanna kvar i en sådan destruktiv miljö tvingas hjärnan aktivera sina egna försvarssystem. Det första som sker är en plågsam kognitiv dissonans. Begreppet innebär en outhärdlig inre krock som uppstår när två helt motstridiga verkligheter existerar samtidigt. ”Jag älskar min partner och hon är världens mest omtänksamma” krockar med ”Min partner kränker mig, isolerar mig och raserar min hälsa”. Hjärnan står helt enkelt inte ut med den klyftan. För att lösa konflikten och dämpa den akuta ångesten tvingas vi till ett psykologiskt självbedrägeri där vi rationaliserar bort förövarens beteende och istället lägger hela skulden på oss själva. ”Det är mitt fel att hon blev arg, jag glömde ju min allergimedicin. Det är jag som minns fel och förstör.”

När den kognitiva dissonansen så småningom inte räcker till för att dämpa ångesten, eller när en specifik situation blir helt känslomässigt övermäktig – som situationen för Johan på restaurangen – tar hjärnan till en akut nödbroms: dissociation. Dissociation innebär att vi mentalt och känslomässigt kopplar bort oss själva från stunden för att inte gå sönder av skräck och skam. Vi blir då paralyserade, går in i en känsla av overklighet och slutar helt att känna efter. Det är en biologisk försvarsmekanism som skyddar det egna psyket från det omedelbara traumat, men priset vi betalar är att vi helt raderar våra egna behov och låter partnerns vilja ta fullkomligt tolkningsföreträde över sanningen.

När stressen blir kronisk: Hotsystemet i överlevnadsläge dygnet runt

I ett sådant psykologiskt kaos av kognitiv dissonans och dissociation föds den kroniska stressen. När vi lever i en oförutsägbar och otrygg miljö, där reglerna ständigt ändras och där vi inte vet när nästa känslomässiga attack kan komma, så mister vi kontrollen över våra liv och kroppens nervsystem kan aldrig slappna av. Vårt biologiska hotsystem blir då permanent aktiverat. Johan gick inte bara omkring och var stressad över vardagen. Hans biologi befann sig i ett konstant och akut överlevnadsläge dygnet runt, i ett tillstånd av ständig beredskap för fight, flight eller freeze. Under normala omständigheter ska hotsystemet gå igång vid en omedelbar fara och sedan gå tillbaka till normalläge igen så att kroppen kan återhämta sig. I en destruktiv relation stängs systemet emellertid aldrig av. Binjurarna pumpar oavbrutet ut stresshormoner som kortisol och adrenalin i blodomloppet och när kroppen fullkomligt badar i dessa hormoner under flera år utan att någonsin få uppleva trygghet, slår biologin helt enkelt bakut. Det är en förödande slitageprocess.

Den utmattande stress, den hjärtklappning och den svåra sömnlösheten som Johan sökte hjälp för var i själva verket hans kropp som desperat slog i nödbromsen. En långvarig hormonell överbelastning krymper bokstavligen hjärnans hippocampus. Det är en struktur som ligger i närheten av vår känslomässiga larmcentral amygdala i det limbiska systemet och som är en av de viktigaste hjärnstrukturerna som styr vårt minne och vår inlärning. Därav var Johans koncentrationsförmåga raserad och därav sviktade även hans kognitiva minne så dramatiskt att han inte kom ihåg vad han hade sagt eller gjort – oavsett den gaslighting han utsattes för av Karin där verkligheten uppenbarligen förändrades kontinuerligt efter hennes nycker. För Johan var stressen inte problemet i sig. Stressen var istället en kraftfull biologisk larmklocka som signalerade att han befann sig i en miljö som långsamt höll på att bryta ner honom.

Om du vill fördjupa dig i normaliseringsprocessen och vad våld gör psykologiskt mot en människa så kan du läsa vidare om det i mitt blogginlägg HÄR. 

Kvinnors psykiska våld mot män – Hur ser det ut?

Oavsett vem som utövar våld mot vem och oavsett kön så finns det många gemensamma faktorer i destruktiva relationer. Grundmekanismerna handlar alltid om makt, kontroll och en systematisk nedbrytning av den andra personens självständighet. Det finns dock även tydliga skillnader i hur våldet tar sig uttryck. Statistik och forskning visar överlag att psykiskt våld är den absolut vanligaste formen av allt våld i nära relationer. Då det handlar om kvinnor som utövar våld mot män är det dessutom mycket vanligare att våldet är just psykiskt snarare än fysiskt trots att även kvinnor kan ta till fysiskt våld, slå, nypa, sparka, bita och kasta saker. 

Eftersom kvinnors våld mot män sällan handlar om fysisk styrka utmärker det sig emellertid istället genom mer subtila och djupt manipulativa tekniker. Det lämnar inga fysiska blåmärken, vilket gör det extremt svårt för både den utsatte och omgivningen att upptäcka. Våldet uttrycks ofta genom strategiska verbala kränkningar, sarkasm och förlöjligande som inte sällan är maskerat som ”konstruktiv kritik” eller skämt inför vänner och familj för att montera ner partnerns sociala status. Nedtryckande ord i ständiga kaskader fräter dessutom sönder självkänslan och att alltid mötas av kritik skapar ihåligt ekande tomrum i den som blir drabbad. 

Ett annat framträdande särdrag är förmågan att skifta skuld genom så kallad gaslighting. När partnern försöker sätta en gräns eller konfronterar ett beteende är det vanligt att kvinnor som utövar våld inträder i en offerroll genom känslomässighet, tårar och högljudda anklagelser. Situationen vänds så skickligt att mannen, precis som Johan, blir helt paralyserad och till slut står där som den som ber om ursäkt och försöker trösta. Det är även vanligt att kontrollen sker genom subtil social isolering då ständiga konflikter kring partnerns vänner och familj skapas tills han självmant väljer bort sitt nätverk för att bevara husfriden. Det är även vanligt med dolda hot kopplade till mannens papparoll om barn finns med i bilden. Likaså är ryktesspridning och systematiska bestraffningar genom känslomässig kyla i form av silent treatments vanligt tills den utsatte har underkastat sig. Det som utmanar kontrollen trycks dessutom genast ner, såsom då Karin river sönder Johans stressövningar trots att hon var den som ville att han skulle söka hjälp. Här var det förmodligen just hans misslyckade person hon ville framhäva, inte att han någonsin skulle må bättre. 

Kvinnor och män utövar även våld på många liknande sätt. Vill du fördjupa dig mer i 8 tecken på att du är i en destruktiv relation med psykiskt våld kan du läsa vidare HÄR.

Insikten och vägen framåt

Då den glättiga fasaden fylld av superlativ som Johan nästan tvångsmässigt har försökt upprätthålla i terapin har krackelerat, finns vägen öppen för att sanningen om relationen så sakta ska ta form i rummet. Det är en sanning som behöver undersökas noggrant i syfte att lägga pusslet om vad Johan har varit med om de senaste fyra åren. Att stå vid en vändpunkt och ta av på en ny väg tar tid och det blir till en långsam process tillbaka till den Johan var innan han träffade Karin. Insikten om vad som har hänt och vilka gränser vi låtit någon annan överskrida är alltid smärtsam, men genom att skapa utrymme för förståelse för oss själva finns det så småningom nödvändig läkning och nya vägar att ta i framtiden. 

Eftersom Johans hotsystem har gått på högvarv under flera år handlar det första steget i terapirummet om traumastabilisering. Det handlar om att ge honom konkreta verktyg för att lugna det överaktiverade nervsystemet och återskapa en känsla av fysisk och känslomässig trygghet i vardagen. Därefter påbörjas arbetet med att långsamt låta honom sortera i minnen för att han ska återfå tilliten till sin egen verklighetsuppfattning. Genom att mjukt bearbeta den djupa skammen kan Johan steg för steg börja bygga upp sin egen sargade självkänsla och återta kontrollen över sitt eget liv.

Efterord: Johan och Karin – Offer eller förövare?

Både Johan och Karin är fiktiva personer som inte finns i verkligheten. Johans berättelse speglar dock en verklighet som är betydligt vanligare än vi tror. När vi pratar om våld i nära relationer går tankarna ofta till fysiskt våld och schablonbilden är nästan alltid att mannen är förövaren och kvinnan offret. Men det psykiska våldet – manipulationen, den systematiska nedbrytningen, kontrollen och kränkningarna – har inget kön. För män som utsätts för våld är tröskeln att söka hjälp enormt hög. Det finns ett djupt rotat samhällsideal om att män ska vara starka, tåliga och ha kontroll. Att då erkänna ens för sig själv att man blir manipulerad eller förminskad av sin partner är ofta förknippat med ett oerhört skampåslag. 

Precis som för Johan börjar det därför ofta med fysiska symptom. Vi kanske söker för stress på jobbet, sömnsvårigheter eller diffus ångest eftersom det är mer accepterat och lättare att ta på. Men under ytan handlar stressen om en ständig hypervigilans – att dygnet runt tassa på tå i sitt eget hem för att undvika nästa känslomässiga explosion eller dolda bestraffning. Att Johan kom tillbaka för en fjärde session, och vågade stanna kvar i det smärtsamma som kom upp till ytan, är ett stort och modigt steg. Det är i det rummet, där skammen lyfts bort och ersätts med förståelse, som läkningen kan börja. Det handlar inte om att han är svag, utan om att han har utsatts för någonting som skulle bryta ner vem som helst.

Så hur ska vi då tänka kring offer och förövare? För en utomstående är det alltid lätt att döma, men verkligheten är sällan svartvit. Johan är en man med stor empati vars goda egenskaper vändes emot honom. Det betyder inte att han är svag på något vis. Det betyder inte heller per automatik att Karin är ett monster. Historien förtäljer inte vad Karin bär med sig. Kanske finns det erfarenheter, sår eller mönster som också påverkar hur hon reagerar i relationen. Det är inte ovanligt att båda parter har en historia som spelar roll, även om den ser olika ut. Samtidigt förändrar inte det hur Johan upplever situationen eller vilket ansvar var och en har för sitt eget beteende. Karin och Johan fastnade i ett djupt destruktivt mönster. I en sådan relation tar den ena kontrollen medan den andra anpassar sig. Ur den obalansen växer det successivt fram frustration, ilska och allt mer manipulativa sätt att kontrollera på. Med det sagt är allt våld i nära relationer fullständigt oacceptabelt och förödande för den som blir utsatt för det. Johans uppgift nu blir därför inte att förstå Karin – utan att förstå sig själv och sätta gränser för sin egen hälsa. Kanske är han på väg dit nu?

Om Johans berättelse väckte tankar eller om du känner igen dig i delar av den, är du varmt välkommen att höra av dig. Oavsett om du är man eller kvinna kan det vara svårt att själv sätta ord på det man har varit med om. I samtalsterapi kan vi tillsammans utforska det som har hänt, bearbeta dina erfarenheter och hitta vägar tillbaka till trygghet, självkänsla och ett liv där du får vara dig själv igen. Jag erbjuder samtalsterapi i centrala Göteborg och digitalt online.