Traumabindning i destruktiva relationer – Varför är det så svårt att lämna och ännu svårare att inte gå tillbaka?

Vissa dagar går du på moln och ser världen där uppifrån i ett intensivt lyckorus som bekräftar hur din relation är det vackraste du vet och hur den är värd precis all smärta och förtvivlan, som den faktiskt också innehåller. Andra dagar befinner du dig på botten och ser världen ovanför dig svagt och grumligt genom oron och ångesten som håller dig i ett ständigt järngrepp, medan du väntar och längtar där nere i det mest nattsvarta och sorgkantade mörkret efter att ljuset ska skina på dig igen och att din partners strålkastare med värme ska riktas mot er relation och ge liv och läkning åt det i dig som gör så djupt ont.

Eller så är det slut och du orkar kanske inte ta dig ur sängen? Persiennerna skymmer ljuset utanför medan du ligger kvar i mörkret insvept i ditt mjuka duntäcke med telefonen i handen, redo att avblockera trots att du igår bestämde dig för att bryta kontakten för ditt eget välmående och din egen hälsas skull. Du har kanske inte sovit en blund under natten och du är mest på botten hela tiden nu medan gryningens råa kyla sipprar in i din kropp och gör dina fingrar stela och du om och om igen knappar in meddelanden på telefonen som du sedan raderar, eller kanske till och med skickar?

Det är i sådana ögonblick som relationens motsägelsefullhet blir som tydligast. Du vet varför du behöver skydda dig och ändå kan hela kroppen längta efter kontakt, närhet och ännu en möjlighet att få tillbaka det som en gång kändes tryggt. Du undrar förmodligen varför du fortfarande är kvar, trots att en del av dig länge har vetat att relationen skadar dig. Du frågar dig själv varför längtan efter den andra personen kan bli så stark efter ett uppbrott, även när du tydligt minns allt som har gjort ont. I en relation som växlar mellan närhet och avstånd, kärlek och rädsla eller värme och kyla kan motstridiga känslor existera samtidigt. Du kan längta efter personen och samtidigt vara rädd för vad som ska hända. Du kan känna lättnad när relationen blir lugn igen, trots att det är samma relation som har skapat oron. Med tiden kan hoppet om att få tillbaka den värme som en gång fanns bli starkare än tilliten till dina egna gränser och upplevelser.

Det är lätt att utifrån tänka att den som blir illa behandlad borde lämna. Inifrån relationen är verkligheten ofta betydligt mer komplicerad. Rädsla, kärlek, skuld, hopp, skam och stark anknytning kan hålla en människa kvar samtidigt. När smärta och trygghet återkommande förknippas med samma person kan ett starkt känslomässigt band utvecklas. Då är ofta det som gör ont även precis det du längtar efter. Det är det som brukar beskrivas som traumabindning och att du har ett traumaband.

Vad är traumabindning?

Traumabindning är ett begrepp som används för att beskriva ett starkt känslomässigt band som kan utvecklas när värme, närhet och bekräftelse återkommande varvas med rädsla, kontroll, kränkningar och våld. Bandet uppstår inte trots de smärtsamma växlingarna, utan på grund av dem. I relationen finns ofta en maktobalans som gradvis fördjupas. Den ena personens humör, reaktioner och godkännande får allt större betydelse, medan den andra börjar anpassa sig, känna av stämningar och försöka förebygga nästa konflikt eller avvisande. När den person som väcker rädsla, stress och otrygghet också blir den som erbjuder tröst, närhet och lättnad kan en djup känslomässig obalans uppstå. Partnern kan då sägas ha makten över tryggheten i relationen och bristen på förutsägbarhet blir till den boja som trots det håller dig kvar. Partnerns sinnesstämning kan då få ett avgörande inflytande över om du för stunden känner dig trygg eller hotad, älskad eller övergiven.

Traumabindningen kan förstås som en psykologisk och kroppslig anpassning till en relation som upplevs som både livsavgörande och farlig. Du försöker orientera dig i en tillvaro där samma person förknippas med såväl smärta som lindring. När mörker och ljus avlöser varandra kan de starka känslorna också misstolkas som ett tecken på passionerad kärlek, i stället för vad de faktiskt kan vara: ett band som håller dig kvar i någonting som skadar dig. Det starka traumabandet är därför inte ett bevis på att relationen i grunden är sund eller på att kärleken är så stor och livsomvälvande att den är värd att kämpa för. Bindningen kan sitta så djupt förankrad i både känslorna och kroppen att du långt efter uppbrottet kan uppleva att du osynligt dras tillbaka. Du kan intellektuellt veta att personen skadar dig och samtidigt känna en nästan magnetisk längtan efter att återuppta kontakten. Kroppen har på så vis lärt sig att söka lindring och trygghet hos samma person som har orsakat smärtan.

Den biologiska förklaringen – När kroppen börjar vänta på nästa lättnad

För att förstå varför ett traumaband blir så smärtsamt starkt räcker det inte enbart med att utgå ifrån de medvetna tankarna och känslorna. Erfarenheterna kan även sätta sig i kroppens sätt att reagera på fara, närhet och lättnad. När vi lever i en destruktiv eller våldsam relation kan nervsystemet befinna sig i en återkommande och långvarig beredskap. Ur det perspektivet kan traumabindningen förstås som ett samspel mellan psykologiska, kroppsliga och sociala processer. Kroppen blir gradvis allt mer uppmärksam på partnerns skiftningar och söker ständigt efter tecken på såväl den annalkande faran som den efterlängtade lättnaden.

 Nervsystemet i ständig beredskap

När vi lever i en relation med ovisshet, osäkerhet om utfall, kritik, våld, hot och destruktivitet aktiveras kroppens stressystem gång på gång. Det sympatiska nervsystemet mobiliserar oss för att kämpa eller fly, samtidigt som stresshormoner som adrenalin och kortisol hjälper kroppen att hantera den upplevda faran. Hjärtat kan slå snabbare, musklerna kan spännas och vaksamheten gör att uppmärksamheten riktas mot sådant som skulle kunna innebära ett hot. Med tiden kan vi börja gå på tå, läsa av minsta förändring i partnerns ansiktsuttryck och lyssna efter skiftningar i rösten eller stegen i rummet. Kroppen försöker upptäcka faran innan den når fram. Andra gånger kan reaktionen i stället bli att vi fryser, stänger av eller känner oss oförmögna att agera. Att leva med en sådan återkommande alarmberedskap är djupt utmattande. Kroppen börjar längta intensivt efter trygghet, vila och ett slut på ovissheten.

När lättnaden plötsligt återvänder

När stormen upphör utan att vi egentligen vet varför och partnern plötsligt närmar sig igen med ursäkter, värme och ömhet, eller bara återgår till ett lugnare humör, kan någonting dramatiskt hända i kroppen. När hotet tycks vara över får nervsystemet möjlighet att börja bromsa stressreaktionen och återgå mot vila. Kontrasten mellan skräck och stillhet kan skapa en nästan bedövande känsla av lättnad. Det är i glappet mellan den intensiva stressen och den oförutsägbara friden som traumabindningen kan förstärkas. Hjärnan och kroppen registrerar inte bara att faran har upphört, utan också att det var partnerns förändring som gjorde lättnaden möjlig. Samma person som väckte rädslan blir därmed också den som tycks kunna få smärtan att försvinna. För stunden kan det upplevas som att relationen har läkt, trots att den grundläggande otryggheten finns kvar.

Dopaminet och belöningssystemets roll

Hjärnans belöningssystem kan vara en del av denna inlärning. När värmen återkommer efter mörkret börjar hjärnan registrera vilka signaler som föregår försoning, närhet och lättnad. Dopamin kallas ofta förenklat för en njutningssubstans i hjärnan, men är starkt förknippat med motivation, förväntan och sökandet efter en möjlig belöning. Det hjälper oss att uppmärksamma sådant som kan vara betydelsefullt och driver oss att försöka få det igen. Dopaminets roll handlar därför inte bara om hur någonting känns när vi får det, utan också om längtan, sökandet och inlärningen som föregår belöningen.

I en sund och trygg relation är flödet av närhet och bekräftelse vanligtvis relativt jämnt och förutsägbart. Hjärnan behöver inte ständigt försöka avgöra om vi är älskade eller om tryggheten när som helst kommer att försvinna. I en destruktiv eller våldsam dynamik kan detta sättas ur spel. Värmen och bekräftelsen kommer intermittent – oregelbundet och oförutsägbart. Forskning om belöningsinlärning visar att osäkra och oväntade belöningar kan skapa stark förväntan och få oss att fortsätta söka efter tecken på när nästa belöning ska komma. Principen påminner om det som gör hasardspel så fängslande: vi vet inte när nästa vinst kommer. I den destruktiva relationen kan ”vinsten” bestå av nästa kärleksförklaring, nästa varma blick eller nästa försoning. När den kommer efter en period av känslomässig svält kan lättnaden bli enorm. Kroppen kan då börja förknippa partnern med både stark smärta och kraftfull lindring. Det kan bidra till att längtan efter personen känns nästan fysisk, även långt efter att relationen har tagit slut.

Anknytning under hot – Oxytocinets roll

När vi blir rädda eller känner oss hotade har vi ett biologiskt anknytningssystem som gör att vi söker närhet och skydd hos en annan människa. I en sund relation söker vi oss till en trygg hamn, men i en destruktiv dynamik är förövaren och den trygga hamnen samma person. Så när din partner har sårat dig, skadat dig och skapat smärtsamma upplevelser i ditt liv för att sedan ta dig i sin famn och trösta dig engageras kroppens sociala anknytningssystem. Oxytocin är en av flera signalsubstanser som är involverade i närhet, anknytning och hur betydelsefulla sociala signaler blir för oss. Dess effekter är komplexa och påverkas av både situationen, relationens historia och om omgivningen upplevs som trygg eller hotfull.

Det innebär att närheten efter ett hot kan få en mycket stark känslomässig betydelse. Kroppen kan söka sig till samma person som har orsakat smärtan för att få skydd från den. I denna motsägelsefulla dynamik kan kärlek, rädsla, smärta och lättnad vävas samman tills de blir svåra att skilja åt. Du befinner dig då i en känslomässigt laddad bergochdalbana där kroppen gradvis har lärt sig att närhet och smärta hör ihop. Det är inte ett bevis på att relationen är trygg eller att du ska stanna kvar. Det visar hur anpassningsbart vårt nervsystem är när det försöker hjälpa oss att överleva och finna trygghet i en oförutsägbar tillvaro.

Så växer traumabandet fram

Ett traumaband uppstår sällan i ett enda avgörande ögonblick. Det växer vanligtvis fram gradvis genom en återkommande växling mellan närhet och avstånd, trygghet och hot, hopp och förtvivlan. Processen ser inte likadan ut i alla relationer och stegen behöver varken komma i en bestämd ordning eller vara tydligt åtskilda. Ofta överlappar de varandra och upprepas i allt snabbare cykler.

Stark närhet och en känsla av att vara utvald

Många destruktiva relationer börjar med stark närhet, intensiv uppmärksamhet och en upplevelse av att äntligen ha blivit fullständigt sedd. Ofta förekommer så kallad love bombing, där den ena personen överöser den andra med kärleksförklaringar, bekräftelse, presenter och storslagna framtidsplaner. Relationen kan utvecklas snabbt och kännas ovanligt djup redan från början. Det betyder inte att alla intensiva förälskelser är destruktiva eller att varje våldsam relation börjar med love bombing. Men den starka närheten kan skapa ett betydelsefullt känslomässigt minne. Det är den här första värmen som den utsatta senare kommer att försöka hitta tillbaka till gång på gång när relationen rubbas i grunden.

När någonting börjar skifta

När tryggheten har etablerats kan små förändringar börja märkas. Det kan handla om svartsjuka, kritik, tystnad, plötslig kyla eller ett växande behov av kontroll. Förändringen är kanske så liten att den är svår att förstå och lätt att förklara bort. Partnern är stressad, rädd för att bli övergiven eller har haft en svår uppväxt. Samtidigt kan värmen fortfarande finnas kvar. Just därför blir det svårt att betrakta de obehagliga beteendena som delar av ett destruktivt mönster. De framstår snarare som tillfälliga avvikelser från den fina relation som du fortfarande upplever som den verkliga och som oftast är den relation du fortfarande har.

Anpassningen blir vägen tillbaka till värmen

När partnerns närhet inte längre är självklar kan du börja förändra dig för att få tillbaka den. Du väger dina ord, känner av stämningen och försöker förstå vad du gjorde som fick partnern att dra sig undan eller bli arg. Kanske avstår du från sådant som väcker irritation, anpassar dina kläder eller drar dig undan från vänner och familj. När din anpassning följs av att värmen återkommer kan det kännas som ett bevis på att du äntligen har gjort rätt. Du får samtidigt lära dig att tryggheten i relationen är beroende av din förmåga att förutse och tillgodose partnerns behov. Ditt fokus flyttas gradvis från hur du själv mår till vad du behöver göra för att behålla lugnet och närheten.

Gränserna förskjuts och maktobalansen växer

Det som en gång hade varit fullständigt oacceptabelt kan steg för steg börja uppfattas som en del av vardagen. Kränkningar, kontroll och hot behöver inte längre kännas som tydliga gränsöverträdelser eftersom varje enskild händelse fogas samman med förklaringar, ursäkter och perioder då relationen återigen känns fin. Samtidigt kan ditt handlingsutrymme krympa. När kontakten med omvärlden minskar får du allt svårare att jämföra relationen med andra perspektiv. Partnerns tolkningar får större betydelse och du kan börja tvivla på dina egna upplevelser. Maktobalansen växer medan du blir alltmer beroende av samma person för både din verklighetsuppfattning och din känslomässiga trygghet.

Efter mörkret återkommer ljuset

Efter en period av kyla, konflikt, kränkningar eller våld kan partnern åter närma sig. Det kan komma ursäkter och löften om förändring, men ibland består försoningen bara av att partnern blir vänlig igen eller beter sig som om ingenting har hänt. Lättnaden kan då bli enorm. Den kärleksfulla personen från relationens början verkar ha kommit tillbaka och hoppet väcks till liv på nytt. Kanske var det hemska trots allt bara tillfälligt. Kanske har partnern äntligen förstått. Kanske kan allt bli som det var tidigare. De goda stunderna suddar inte ut det som har hänt, men de kan göra det svårare att hålla fast vid insikten om att relationen är skadlig. När ljuset återvänder blir det också lättare att tro att mörkret går att förhindra nästa gång.

När cykeln upprepas förstärks banden

Varje gång rädsla och smärta följs av värme och lättnad binds dessa motstridiga erfarenheter närmare samman. Du längtar inte bara efter personen, utan också efter befrielsen från den stress och rädsla som relationen själv har skapat. Den som orsakar smärtan blir samtidigt den som för en stund kan få den att upphöra. Det är där traumabandets djupa motsägelse finns. Ju mer du har kämpat, anpassat dig och investerat i att återfå tryggheten, desto svårare kan det bli att släppa hoppet om relationen. Bandet förstärks inte trots växlingen mellan mörker och ljus, kyla och värme, utan genom att den upprepas. Traumabindningen växer alltså fram samtidigt som gränserna för vad som upplevs som normalt och acceptabelt långsamt förskjuts.

Vill du läsa mer om den processen kan du läsa mitt fördjupande inlägg Normaliseringsprocessen – När våld blir vardag.

Tecken på traumabindning

När ett traumaband växer fram gradvis kan det vara svårt att upptäcka det eftersom du sitter fast i en ohållbar situation och en dysfunktionell relation. Några vanliga tecken på att det du upplever är traumabindning, vare sig du är kvar i relationen eller har lämnat, beskrivs här, men det är viktigt att tänka på att ett enskilt tecken inte avgör allt, utan att det är helheten och mönstret som är betydelsefullt.

Du försvarar eller bortförklarar din partners beteende

Du hittar ständigt på ursäkter som ska förklara partnerns beteende och göra det rimligt och logiskt för dig. Det kan vara stress, tung arbetsbörda eller kanske en svår barndom som gör det oacceptabla mer begripligt för dig. Var det inte så att din partners bästa vän har svikit nu igen? Eller så kanske kravet på att vinna på den där förbaskade golfbanan har blivit för stort och svårt att bära när partnern förlorade häromdagen? Alla kan ju då och då brista i sömmarna? Du intalar dig själv att partnerns otäcka ord, iskalla tystnad eller hårda grepp om din arm egentligen inte betyder någonting, och att situationen bara är tillfällig eftersom din partner uppenbarligen mår dåligt just nu och du behöver vara förstående inför det. Det här ständiga bortförklarandet inför främst dig själv, men även för andra, blir ett sätt för dig att skydda både din partner och din vackra dröm om relationen ni har.

Du väntar på att partnern ska bli den person du mötte i början

Du lever hela tiden på hoppet om att den där varma, uppmärksamma och fantastiska sidan du blev så förälskad i hos din partner ska komma tillbaka för gott. Du minns hur det var under den första tiden och tänker att om du bara kämpar dig igenom lite till så kommer den personen att återvända. Ibland finns ju partnern från förr där och det måste ju betyda att ingenting i relationen egentligen är förlorat? Din längtan efter det förflutna håller dig på så vis kvar i en smärtsam nutid. 

Du går på tå i ditt eget hem

Ditt fokus ligger hela tiden på att läsa av partnerns små skiftningar i humöret, tonläget eller kroppsspråket för att undvika nästa storm eller straffande tystnad. Du anpassar dina egna behov, åsikter, intressen och kanske till och med klädval för att hålla er relation lugn. Du säger inte vad du tycker eller vad du tänker längre och du låter din partner ofta tala om för dig vad du tycker och tänker utan protest. Det är onödigt att ställa till med någonting för det kan bara bli värre. Det gör att er relation och ert hem inte blir en trygg plats för dig och istället vandrar du omkring och röjer emotionella minor på avancerad nivå.

Du är rädd för din partner, men söker samtidigt tröst hos partnern

Ditt nervsystem är ofta i alarmberedskap på grund av partnerns beteende, men du söker dig paradoxalt nog till samma person för att få tröst och lindring för det. Eftersom din partner är källan till både din stress och din trygghet, uppstår en intensiv förvirring i ditt inre som kallas för kognitiv dissonans. Det innebär att det uppstår en djup konflikt i dig mellan två olika tankar, såsom att din partner älskar dig och att din partner är våldsam mot dig. Eftersom det inte i det här fallet riktigt går att ha två motstridiga tankar som är sanna samtidigt för dig så rationaliserar du bort och förändrar dina tankar till att din partner faktiskt älskar dig, trots beteende som visar på motsatsen. Hur ska du annars kunna leva kvar i relationen? Istället blir relationen en biologisk fälla där du söker lindring hos den som faktiskt åsamkade dig smärtan från början.

Du tvivlar på din egen verklighetsuppfattning

Du blir ständigt anklagad för att överreagera, vara överkänslig eller minnas saker felaktigt, vilket gör att du till slut litar mer på partnerns version än din egen. Du börjar dubbelchecka dina egna tankar och ditt eget minne och börjar undra om det verkligen är något fel på dig eller om du håller på att bli tokig. Denna osäkerhet som kommer från gaslighting bryter ner din självkänslas fundament och gör dig helt beroende av din partners godkännande. 

Du tar ansvar för din partners känslor och handlingar

Du bär på en ständig tung känsla av att det är ditt fel när partnern blir arg, sårad eller agerar destruktivt mot dig. Du tänker att om du bara hade varit tystare, gladare eller mer förstående i situationen så hade konflikterna naturligtvis inte brutit ut. Du behöver ta mer hänsyn i relationen och förmodligen säger din partner det till dig också? För du tänker bara på dig själv kanske? Eller så får du höra att du är så enormt egoistisk och att det är häpnadsväckande att du inte förstår det själv? Eller så är det du som är så känslosam på ett överdrivet sätt så att du förstör er relation eftersom det skadar din partner? Hur som helst tar du på dig skulden och ber om ursäkt för din partners beteende trots att partnern naturligtvis är ansvarig för det själv.

Du känner en stark lättnad när värmen återkommer

När kylan, kritiken eller konflikten äntligen släpper drabbas din kropp av en nästan fysisk bedövande och berusande lättnad. Denna plötsliga urladdning i nervsystemet känns så stark att den kan förväxlas med djup och äkta kärlek. Det är just det i här glappet när stressen tillfälligt byts mot frid som det osynliga traumabandet dras åt allt mer och din frihet och din möjlighet att leva så som du vill sorgligt nog försvinner under horisonten.

Du döljer eller förminskar det som händer inför andra

Du berättar inte hela sanningen om vad som händer för dina vänner eller din familj. I början gjorde du kanske det och ville stöta och blöta hur du egentligen ska tänka, men nu har du slutat med det. Ingen skulle ändå förstå och du vill inte lämna relationen. Förmodligen skäms du, känner skuld eller vill skydda partnerns rykte även om du någonstans inuti dig bär på kornet till sanningen om att ingenting av det här har att göra med dig överhuvudtaget. Ändå märker du att du börjar isolera dig och undviker att prata om er relation för att slippa höra andras oro eller råd. Det leder till att du blir successivt mer och mer ensam med dina upplevelser och att din partner på så vis kontrollerar hela din verklighet till slut.

Du känner dig beroende av försoningen

Den intensiva närheten, passionen och de storslagna löftena som ofta, men inte alltid i alla relationer, uppstår direkt efter ett stort bråk känns starkare och viktigare än allt annat. Du lever i en känslomässig bergochdalbana där de djupa dalarna gör att de höga topparna känns magiska. Du blir fast i en beroendeframkallande cykel av att ständigt vänta på nästa försoning. Den väntan kan vara smärtsamma och lång, men du vet att ljuset alltid kan komma tillbaka. Allt eftersom relationen fortskrider blir ljuset emellertid svagare och mindre vanligt och du kommer få vänja dig vid att leva i halvdager eller i djupaste mörker större delen av tiden.

Du längtar intensivt tillbaka trots att du vet att relationen skadar dig

Din kropp och dina känslor skriker efter din partner, trots att ditt förnuft och ditt intellekt säger dig att du måste hålla dig borta för att psykologiskt och känslomässigt överleva. Denna kluvenhet skapar en enorm inre stress och gör att du känner dig splittrad. Längtan fungerar nästan som ett fysiskt sug, vilket gör processen av att lämna så otroligt svår och långdragen. Du kanske går tillbaka igen trots att du redan har varit i ett uppbrott. Kanske klarar du inte av att blockera din före detta partner eller så avblockerar du gång på gång och hör av dig ändå. Om partnern försöker få dig tillbaka är det väldigt svårt att stå emot då det ofta uppstår en slags ny början på relationen där allt det fina plötsligt under en kort period återkommer, naturligtvis bara för att ersättas av ett ännu djupare mörker efter det igen.

Du känner dig fängslad men kan inte gå

Du kan vara helt medveten om att förhållandet bryter ner dig både psykiskt och fysiskt, men tanken på att lämna väcker ändå stark ångest och en förlamande oro. Du ser inga utvägar och känner dig maktlös inför situationen. Du försöker sluta tänka på vad som händer och du börjar bli väldigt trött och håglös. Kanske har du blivit en spillra av ditt forna jag? Kanske känner du inte ens igen dig själv längre? Känslan av att sitta fast handlar dock inte om att du är svag utan om att du har blivit utsatt för en dynamik som är förödande för en relation.

Varför är det så svårt att lämna?

Utifrån kan allt verka så enkelt. Att inte lämna en relation med skadlig dynamik ses kanske som förbluffande och märkligt. Med självbevarelsedriften i behåll är det väl bara att gå? Inifrån en destruktiv relation är uppbrottet emellertid allt annat än lätt och självklart. Att lämna är ofta en svår process som tar tid, går i små steg och kräver enorm emotionell styrka. Vi stannar inte i destruktiva och våldsamma relationer för att vi vill bli utsatta och hemskt illa behandlade. Vi stannar inte för att vi accepterar våldet eller i grunden tror att vi förtjänar det. Vi stannar för att traumabindningen håller oss kvar i en labyrint av blockerade utgångar och gör den känslomässiga vägen därifrån till en stig fylld med taggar och törnen.

Hoppet som vägrar dö

Ofta är det våra vackraste egenskaper som håller oss kvar i en destruktiv relation – vår förmåga att älska, att förlåta och att känna empati. Med ett traumaband på plats blir hoppet som vägrar ge upp till vår största tillgång och samtidigt vår värsta fälla när relationen raserar och vi borde lämna för att skydda oss själva. Minnet av den varma och underbara partner vi träffade i början är djupt inpräntat i vår existens och på grund av att vi fortfarande då och då ser glimtar av den personen vi förälskade oss så djupt i så blir vägen ut kantad av förtvivlade försök att tro att om vi bara stannar kvar och håller ut lite till så kommer snart någonting att förändras. Om vi bara ger lite mer av oss själva, om vi bara älskar lite mer, orkar vara mer tålmodiga och hittar de rätta orden så måste väl allt bli bra ändå? För hur ska vi bara kunna ge upp kärleken vi fann och personen vi trodde var den vi äntligen skulle bli lyckliga med? På så vis innebär lämnandet av relationen inte enbart en fysisk förflyttning ur faran vi lever i, utan att vi tvingas begrava en dröm om en relation som skulle bli den stora kärleken i livet. En sådan sorg över förlorade illusioner, förslösad tid och drömmar i kras kan göra avslutet helt övermäktigt. 

Den fragmenterade verkligheten

I en relation kantad av växlingar mellan becksvartaste mörker och strålande ljus splittras vår bild av vår partner och av oss själva. Partnerns beteende är ju inte destruktivt och elakt hela tiden. Ibland är partnern den mest omtänksamma, roliga och kanske till och med sårbara vi vet under de fina stunderna, för att i nästa stund vända och bli till den mardröm som alltmer börjar bli vår vardag. Det skapar en enorm kluvenhet i oss. Hur lämnar vi någon vi byggt upp en stor dröm om kärlek med och som sårat oss djupt, skadat oss och gjort oss illa, men som också i nästa sekund tar oss i sin famn, uttrycker kärlek och ömsinthet, och säger att allting kommer att bli bra? Förnuftet och hjärtat talar olika språk och det gör att vi tvekar och stannar kvar.

Rädslan och isoleringen

Bortom hoppet och fragmenteringen finns ofta en högst påtaglig rädsla, som går hand i hand med en smygande isolering. I en destruktiv relation med inslag av våld monteras ofta vårt sociala nätverk ner bit för bit. Det kan börja med uttryck av svartsjuka och att partnern inte tycker om våra vänner och familj, och för husfridens skull börjar vi acceptera det och dra oss undan. Till slut står vi där ganska ensamma, utan att tryggt bli speglade utifrån, vilket kan påminna oss om vem vi egentligen är. Isoleringen gör i sin tur att vår partners skeva verklighetsbeskrivning blir vår enda referenspunkt. Samtidigt växer rädslan för partnerns vrede och utbrott, men även rädslan för att bli ensamma, rädslan för att inte bli trodda och skammen över att behöva berätta hur vi faktiskt har det. När vi har blivit avskärmade från omgivningen känns steget utanför dörren som att kliva ut i ett bottenlöst mörker och det gör att det invanda, trots att det är skadligt, känns som det enda trygga alternativet. 

Den emotionella utmattningen

Att ständigt leva i beredskap, att gå på tå och att parera känslomässiga stormar dränerar all energi. När vår självkänsla sakta men säkert brutits ner förlorar vi också tilliten till vår egen kapacitet och förmåga att klara oss själva. Att lämna, börja på nytt och att behöva förklara för omgivningen och möta ensamheten kan vara alldeles utmattande och ibland stannar vi även för att vi helt enkelt är för trötta att gå. Att bryta ett traumaband är därav ingen rak linje. Det är en process som ofta rymmer flera uppbrott och återvändanden. Varje gång vi försöker, och varje gång vi tar oss loss en liten bit i taget så lär vi oss någonting om våra egna gränser. På så vis är att gå tillbaka egentligen inte ett misslyckande, utan istället en del av den komplexa väg som det innebär att bryta en traumabindning.

När relationen är slut, men bandet finns kvar

Att faktiskt ta steget att slutligen lämna den destruktiva relationen och avsluta kontakten är en stor seger i sig, men för vårt inre är uppbrottet enbart en början på en annan slags kamp. Det är nämligen helt normalt att det osynliga bandet som håller dig fast i relationen fortfarande finns kvar även efter att du har lämnat. Efteråt är det vanligt att drabbas av en känslomässig utmattning och förvirrande reaktioner som kan vara mycket svåra att hantera på egen hand.

Den förvirrande saknaden och tvivlet

Det är vanligt att uppleva en akut och nästan fysisk saknad efter din partner, trots att du vet och har kunskap om allt det svåra du har blivit utsatt för. Kluvenheten väcker ofta starka tvivel på ditt beslut trots att du vet att det här är det bästa för dig. Du kanske kommer på dig själv med att bara minnas de fina stunderna, skratten och den intensiva närvaron och närheten medan de smärtsamma minnena bleknar bort. Den första tiden efter uppbrottet är en tid då förnuftet och längtan drar åt helt olika håll, vilket kan få dig att undra om du gjort ditt livs största misstag då du lämnade. Du kanske bestämmer dig för att inte ha någon som helst kontakt och blockerar din partner överallt så att din partner inte kan nå dig, bara för att i nästa stund öppna upp kontaktvägarna igen och fastna i att leta efter avtryck av partnern på sociala medier. Kanske kommer sorgen välla över dig ena stunden för att sedan mattas av och börja om igen medan du skriver förtvivlade SMS som du raderar omedelbart innan du skickar dem.

Skuld, skam och kroppslig oro

När tystnaden börjar lägga sig efter uppbrottet gör sig ofta tunga känslor såsom skuld och skam sig påminda. Kanske skäms du för att du stannade kvar så länge i en destruktiv relation, kanske skäms du för att du ändå längtar tillbaka med en intensitet som nästan gör fysiskt ont. Skulden kanske dessutom intalar dig att du gav upp hoppet för fort och att du inte borde ha lämnat. Samtidigt stängs kroppens aktiverade alarmsystem inte automatiskt av bara för att du har lämnat relationen och satt dig själv i säkerhet. Du kan drabbas av påträngande minnen, mardrömmar och en kroppslig oro som inte ger vika i första taget. Ett tryck över bröstet av ångest eller en vibrerande rastlöshet av stressen som sitter kvar i dig är vanligt, samtidigt som du kanske bara orkar ligga i sängen och behöver stänga ute världen ett tag. Ditt nervsystem har levt i vad som skulle kunna liknas vid en krigszon under en lång period och det vet faktiskt inte riktigt om att faran är över nu.

Jakten på ett avslut som inte finns

Någonting som är mycket vanligt efter en destruktiv relation är att bära på en intensiv längtan efter en förklaring, en upprättelse eller ett värdigt avslut från partnern som du lagt ner så mycket tid och kärlek på. Du önskar att partnern ska komma till insikt och förstå hur mycket du har skadats och sårats i relationen och du vill att partnern ska ta ansvar för sina egna handlingar som en del i att för egen del kunna gå vidare. I en destruktiv dynamik är den smärtsamma sanningen att du kanske aldrig får den förklaring, upprättelse eller ansvarstagande du längtar efter. Om partnern under relationen återkommande har undvikit ansvar eller förnekat din upplevelse är det inte säkert att personen kan eller vill ge dig det avslut du behöver. Därför kan avslutet så småningom behöva bli någonting du skapar för dig själv, utan att invänta partnerns insikt eller godkännande.

Fällan med att förväxla intensitet med kärlek

En av de största utmaningarna efter en destruktiv och våldsam relation är rädslan för ensamheten, samt en smygande skräck för att du aldrig kommer kunna känna lika starkt för någon annan igen. Här är det viktigt att förstå att i en traumabindning blir de känslomässiga svängningarna så enorma att intensitet lätt förväxlas med djup kärlek. När dramat, kriserna, de skyhöga topparna och de djupa dalarna upphör kan kroppen reagera med en rastlöshet, tomhet och ett starkt sug som nästan kan påminna om abstinens. Det betyder inte att tryggheten saknar kärlek. Det kan i stället vara ditt nervsystem som långsamt håller på att vänja sig vid en lugnare, tryggare och stabilare verklighet.

Hur börjar traumabindningen lösas upp?

Att påbörja resan mot att läka efter en destruktiv relation och kunna återta sitt liv utan att längre vara traumatiskt bunden är en process som får ta tid, men som kommer att ge dig friheten tillbaka. Eftersom varje relation och varje situation är unik kan vägen se ut på olika sätt, men det finns några grundläggande delar som kan hjälpa bandet att gradvis försvagas. 

Skapa avstånd till dynamiken

Att ge ett överbelastat nervsystem möjlighet att landa kan kräva både fysiskt och digitalt avstånd. Hur avståndet kan och bör se ut beror på din situation och på vad som är säkert och möjligt för dig.

Hjälp att reglera nervsystemet

Eftersom bindningen sitter djupt i kroppen behöver du verktyg för att lugna den inre oron och hantera den starka längtan tillbaka som uppstår efter uppbrottet.

Kunskap som skydd

Att förstå mekanismerna bakom våld, normalisering och traumabindning gör att du kan titta på dina egna reaktioner med självmedkänsla i stället för självkritik.

Stöd från en trygg omgivning

Att omge dig med vänner, familj eller andra personer som kan lyssna och spegla verkligheten utan att döma är ovärderligt för att bryta isoleringen.

Att låta dig själv få sörja

Sorgen behöver få utrymme i dig. Att sörja relationen, dina drömmar om den och att även få möjlighet att sörja den du var innan du träffade din partner och allt som du blivit fråntagen under relationen, är viktigt för att kunna hitta tillbaka till dig själv igen.

Att återuppbygga självtilliten

Processen handlar mycket om att bit för bit börja lyssna på sin egen inre kompass igen och våga lita på sina egna beslut och känslor.

Professionellt stöd

Att bearbeta de djupa spår som en destruktiv relation lämnar efter sig underlättas ofta av att få professionellt samtalsstöd hos någon som förstår dessa dynamiker.

En viktig påminnelse för din säkerhet

När vi pratar om att bryta kontakten och skapa avstånd är det viktigt att poängtera att det inte alltid är säkert eller möjligt att göra det helt tvärt på egen hand. Om det finns pågående hot, förföljelse eller fysiskt våld i bilden kan själva uppbrottsfasen vara den mest riskfyllda perioden. I de situationerna ska kontakten inte brytas impulsivt, utan processen behöver planeras noggrant och i samråd med professionellt stöd från exempelvis socialtjänsten, en kvinnojour eller polisen. Din säkerhet måste alltid komma i första rummet.

Kommer jag någonsin kunna älska igen?

Det är vanligt när den akuta krisen är över, tårarna har torkat och vardagen långsamt börjar kännas mer överkomlig igen, att plötsligt hamna i en djup inre tomhet som väcker rädslan för att du har tagit alldeles för mycket skada och för att du kanske aldrig kommer att kunna känna så starkt för någon annan någonsin igen. Efter att ha levt i en relation där känslorna ständigt har fått uttryck i sina ytterligheter är det lätt att plötsligt uppleva ditt inre som ett sterilt landskap som aldrig kommer våga släppa in någon igen. Du kanske i dina ensamma stunder frågar dig själv om förmågan att älska och skapa en djup samhörighet gick förlorad för dig någonstans i det där mörkret. Det är viktigt att stanna upp här och minnas att det du upplevde inte var detsamma som djup kärlek, även om du aldrig känt så starkt för någon tidigare. Det du kände då var ett nervsystem i högsta beredskap, en omtumlande bergochdalbana utan ändstation, driven av rädsla, ovisshet och plötslig lättnad. När vi har blivit vana vid att kärlek mäts i hur höga topparna är efter de djupaste dalarna, blir vi lätt fartblinda. Vi lär oss att förväxla vaksamhet med passion och kaos med närhet. 

När det så småningom är dags att våga gå vidare kan en trygg och sund kärlek till en början upplevas som ovant lågmäld och nästan tråkig. När ingen längre sviker, skriker eller drar sig undan finns det inga plötsliga draman som kräver försoning. Det kan ta tid att vänja sig vid att en utsträckt hand faktiskt menar väl, och att en lugn kväll inte är lugnet före stormen. Den trygga kärleken kräver inte att du hela tiden kämpar för ditt existensberättigande och för att vara någon som kan bli älskad. Den låter dig vara dig själv.

Din kropp och ditt hjärta har en oerhörd förmåga att lära om, men det är en process som måste få ta tid. Sakta men säkert, i din egen takt, kan du kalibrera om till en ny och vackrare verklighet. Du kommer att upptäcka att kärlek inte är villkorad, att kärlek inte måste göra ont för att vara äkta och att ett läkande lugn inte är detsamma som frånvaro av stora känslor. Sann kärlek bryter inte ner – den bygger upp och den väntar tålmodigt på dig när du är redo.

Om du vill läsa mer om våld i nära relation och destruktiva mönster finns ett inlägg om 8 tecken på psykiskt våld HÄR och ett fiktivt case HÄR.

Om du känner igen dig i texten behöver du inte ta dig igenom det ensam. Behöver du hjälp att förstå det du har varit med om är du varmt välkommen att boka ett samtal hos mig. Tillsammans kan vi utforska den destruktiva dynamiken, sätta ord på dina upplevelser och hjälpa dig att steg för steg återfinna tryggheten, självtilliten och kontakten med dina egna behov.

Jag erbjuder samtal på min mottagning vid Järntorget i Göteborg och digitalt för dig som föredrar att mötas på distans.